Planetarisk nebulosa: gas- och plasmaskyar från döende stjärnor

Planetarisk nebulosa: fascinerande gas- och plasmaskyar från döende stjärnor — unika former, möjliga orsaker och ny forskning om stjärnors sista skeden.

Författare: Leandro Alegsa

En planetarisk nebulosa är en nebulosa som består av gas och plasma. De skapas av vissa typer av stjärnor senare i deras liv. De ser ut som planeter genom små optiska teleskop. De varar inte länge jämfört med en stjärna, bara tiotusentals år.

I slutet av en normalstor stjärnas liv, i den röda jättefasen, kastas stjärnans yttre lager ut. Eftersom utsidan är borta lyser stjärnan starkt och är mycket varm. Den ultravioletta strålning som avges från stjärnans centrum joniserar gasen och plasman som kastades ut från stjärnan. Det är detta som gör att en planetarisk nebulosa ser ut som den gör.

Vissa planetariska nebulosor ser likadana ut, medan andra har mycket tydliga och unika former. Forskarna är inte säkra på varför planetariska nebulosor kan se så olika ut. Forskarna tror att binära stjärnor, stjärnvindar och magnetfält kan vara några av orsakerna till att planetariska nebulosor kan se så olika ut. I början av 2000-talet började vissa astronomer kalla dem "globulära nebulosor" för att inte förväxla dem med de protoplanetära nebulosor som skapar planeter.

Hur en planetarisk nebulosa bildas

När en stjärna med ungefär 0,8–8 solmassor närmar sig slutet av sitt liv blir den en röd jätte och sväller. Under denna fas förlorar stjärnan stora delar av sin yttre atmosfär genom långsamma, tätare stjärnvindar. När kärnans bränsle tar slut krymper och värms kärnan upp, och den heta kvarvarande kärnan avger kraftig ultraviolett strålning. Denna strålning joniserar den tidigare utkastade gasen, som då börjar lysa och bildar den planetariska nebulosan. Kärnan blir så småningom en vit dvärg.

Struktur, egenskaper och typiska värden

  • Livslängd: En planetarisk nebulosa lever i ungefär 10 000–50 000 år, kort i jämförelse med stjärnans totala livstid.
  • Storlek: Typiska utbredningar är från några tiondels ljusår upp till 1–2 ljusår i diameter när de expanderar.
  • Massan som kastas ut: Vanligtvis 0,1–1 solmassa, medan kvarvarande vit dvärg ofta är ~0,6 M☉.
  • Expansionshastighet: Allt från ~10 till ~40 km/s för den synliga gasen; snabbare utbrott och jets kan nå högre hastigheter.
  • Spektrala kännetecken: Ne­bulosan visar starka emissionslinjer, särskilt Hα (väte), [O III] (syrgas dublett) och [N II], som ger de karakteristiska färgerna i bilder.

Varför formerna varierar

Formerna kan vara nästan sfäriska, ellipsoida, bipolära (två lobar), filamentära eller mycket komplexa. Några viktiga förklaringsmodeller är:

  • Binära system: Om stjärnan har en följeslagare kan massutkastet påverkas kraftigt — orbital dynamik, tidvattenkrafter och eventuella common-envelope-faser ger axel-symmetri, bipolära former eller täta ringstrukturer.
  • Stjärnvindar i flera faser: Snabbare, senare vindar kan forma och blåsa upp tidigare långsammare vindar och därigenom skapa skal, skikt eller hålighet.
  • Magnetfält och rotation: Magnetfält och rotation kan kollimera flöden och ge upphov till jets eller ansamlingar längs ekvatorialplanet.

Observation och betydelse

Planetariska nebulosor observeras över många våglängder: i optiskt ljus syns starka emissionslinjer; i infrarött syns kallare damm; i radio kan man följa joniserad gas; i röntgen syns ofta varm gas nära den heta centrala stjärnan. De är viktiga för flera skäl:

  • De sprider tunga element (kol, kväve, syre med flera) ut i rymden och bidrar därmed till den kemiska utvecklingen av galaxen.
  • Spektroskopiska studier av emissionslinjer ger information om temperatur, täthet, sammansättning och rörelse i gasen.
  • Studier av formen och dynamiken hjälper astronomer förstå slutstadierna i stjärnutveckling, särskilt för stjärnor i samma massaintervall.

Exempel och historia

Några välkända planetariska nebulosor är Ringnebulosan (M57), Dumbbell (M27), Helix (NGC 7293) och Cat's Eye (NGC 6543). Namnet "planetarisk" kommer från tidiga observationer där de små, runda diskarna genom enkla teleskop påminde om planeter. Namnet är alltså ett historiskt missvisande begrepp — de har inget att göra med planeter.

Praktiska tips för amatörer

  • Planetariska nebulosor är ofta ljusa i [O III]-linjen; ett ettfilter som släpper igenom [O III] kan kraftigt förbättra kontrasten mot bakgrundsstjärnor.
  • Med små teleskop syns flera av de ljusare exemplen som diskformade eller ringformade objekt; med större teleskop och lång exponeringstid framträder detaljer och subtila strukturer.

Sammanfattningsvis är planetariska nebulosor kortlivade, vackra minnesmärken efter stjärnors senaste utvecklingsfaser. De kombinerar rik fysik — jonisation, hydrodynamik, kemi och magnetfält — och ger viktiga ledtrådar om hur stjärnor och deras kemi utvecklas i universum.

NGC 6543, KattögonnebulosanZoom
NGC 6543, Kattögonnebulosan

Observationer

Planetariska nebulosor är inte särskilt ljusstarka. Ingen av dem är tillräckligt ljus för att kunna ses utan teleskop. Den första som upptäcktes var Dumbbellnebulosan. Astronomerna visste inte vad dessa objekt var förrän de första spektroskopiska experimenten gjordes på 1800-talet. William Huggins använde ett prisma för att titta på galaxer. Han märkte att de såg ut som stjärnor.

När han tittade på Kattögonnebulosan såg den inte likadan ut. Han såg en emissionslinje på en plats som ingen hade sett tidigare. Detta innebar att den såg ut som ett grundämne som ingen hade sett förut. Forskarna trodde att det kunde vara ett nytt grundämne. De bestämde sig för att kalla det nebulium.

Senare visade fysiker att det är möjligt för gaser med mycket låg densitet att se ut som något annat. Det visade sig att gasen de tittade på var syre och inte nebulium.

Stjärnorna i planetariska nebulosor är mycket varma. De är dock inte särskilt ljusstarka. Det betyder att de måste vara mycket små. Den enda gången stjärnor blir så små är när de dör. Det betyder att de är ett av de sista stegen i en stjärnas död. Astronomer såg att alla planetariska nebulosor expanderar. Det innebar att de orsakades av att en stjärnas yttre skikt kastades ut i rymden i slutet av sitt liv.

NGC 7293, HelixnebulosanZoom
NGC 7293, Helixnebulosan

NGC 2392, EskimonebulosanZoom
NGC 2392, Eskimonebulosan

Ursprung

Stjärnor som väger mer än åtta solmassor kommer att bli supernovor. Stjärnor med mindre massa kommer att bilda planetariska nebulosor. Efter miljarder år av stjärnutveckling har en stjärna inte längre något väte. Detta gör att stjärnans yta blir kallare och att kärnan blir mindre. Solens kärna är ungefär 15 miljoner grader Kelvin. När vätgasen tar slut kommer den mindre kärnan att få den att stiga till cirka 100 miljoner grader Kelvin.

Stjärnans yttre lager blir mycket större på grund av värmen från kärnan och blir mycket kallare. Stjärnan blir en röd jätte. Kärnan blir ännu mindre och varmare. När den når 100 miljoner K börjar helium smälta till kol och syre. När detta sker slutar kärnan att krympa. Heliumförbränning bildar snart en kärna av kol och syre, med både ett helium- och ett vätehölje runt omkring.

Eftersom helium i fusionsreaktioner inte är särskilt stabilt börjar kärnan växa och krympa mycket snabbt. Starka stjärnvindar blåser gasen och plasman i stjärnans yttre skikt utåt. Dessa gaser bildar ett moln runt stjärnans kärna. När mer och mer av gasen rör sig bort från stjärnan skickas djupare och djupare lager med högre och högre temperaturer ut. När gasen värms upp till cirka 30 000 grader kelvin börjar gasen glöda. Molnet har då blivit en planetarisk nebulosa.

Siffror och position

Vi känner till cirka 3 000 sådana nebulosor i vår galax, jämfört med 200 miljarder stjärnor. Deras mycket korta livstid jämfört med en stjärna är anledningen till att det inte finns så många av dem jämfört med stjärnor. De finns främst i Vintergatans plan, och det finns fler och fler ju närmare Vintergatans centrum man kommer.

Form

Endast omkring tjugo procent av de planetariska nebulosorna är sfärer (som Abell 39). Resten av dem har olika former. Orsaken till dessa former är inte klarlagd. Det kan bero på gravitationskraften från sekundära stjärnor (till exempel om det är ett binärt stjärnsystem). En annan teori är att planeter i närheten av stjärnan kan förändra hur nebulosan bildas. En tredje teori är att magnetfält orsakar formerna. [1].

Problem

Ett problem när man studerar planetariska nebulosor är att astronomerna inte alltid kan räkna ut hur långt bort de är. När de är nära använder astronomerna något som kallas expansionsparallax för att uppskatta hur långt bort de är, men det tar lång tid. Om de inte är nära finns det ännu inget bra sätt att ta reda på hur avlägsna de är.

Relaterade sidor

Frågor och svar

F: Vad är en planetarisk nebulosa?


S: En planetarisk nebulosa är en nebulosa som består av gas och plasma, bildad av vissa typer av stjärnor senare i deras liv.

F: Hur ser planetariska nebulosor ut?


S: De ser ut som planeter genom små optiska teleskop.

F: Hur länge varar planetariska nebulosor?


S: De är inte särskilt långlivade jämfört med en stjärna, bara tiotusentals år.

F: Vad händer i slutet av en normalstor stjärnas liv?


S: De yttre lagren av en stjärna kastas ut i den röda jättefasen.

F: Vad får en planetarisk nebulosa att se ut som den gör?


S: Den ultravioletta strålningen från stjärnans centrum joniserar den gas och plasma som slungades ut från stjärnan.

F: Varför kan planetariska nebulosor se olika ut från varandra?


S: Forskarna är inte säkra på varför planetariska nebulosor kan se så olika ut, men binära stjärnor, stjärnvindar och magnetfält kan vara några av orsakerna.

F: Varför började vissa astronomer kalla planetariska nebulosor för "globulära nebulosor"?


S: I början av 2000-talet började vissa astronomer kalla dem "globulära nebulosor" för att undvika att förväxla dem med de protoplanetära nebulosor som skapar planeter.


Sök
AlegsaOnline.com - 2020 / 2025 - License CC3