Oxfordshire Ironstone Railway – järnväg till Wroxtons järnstensbrott (1917–1967)

Oxfordshire Ironstone Railway: historisk normalspårig linje till Wroxtons järnstensbrott (1917–1967) — ånglok, krigstidsproduktion och Banburys industriella arv.

Oxfordshire Ironstone Railway (O.I.R.) var en järnväg med normalspår som betjänade ett järnstensbrott nära byn Wroxton i Oxfordshire. Linjen anslöt till Great Western Railway cirka 6 kilometer österut, strax norr om staden Banbury. Både stenbrottet och järnvägen öppnades 1917 och lades ned 1967 när tillgångarna av brytningsbar järnsten tog slut. OIR blev aldrig en del av British Rail utan ägdes och drevs av stenbrottets ägare som en privat industrijärnväg.

Funktion och trafik

Järnvägens huvudsakliga uppgift var att transportera järnmalm från brytningsområdet till huvudlinjen för vidaretransport till stål- och smältverk. Trafiken bestod i regel av korta tåg med tipphoppervagnar eller öppna godsvagnar som lastades i anslutning till brytningsområdet. Eftersom banan var privat och kort what karakteriserades driften av frekventa, korta turer snarare än långa sammansatta godståg.

Lok och vagnar

OIR hade en egen flotta av ånglok, bland annat 0-6-0T, 0-6-0ST och 0-4-0ST. Dessa beteckningar anger hjuluppställningen och att det rörde sig om tanklok:

• 0-6-0T – tre drivaxlar (sex drivhjul) och vattentankar monterade på loket; lämpade för tyngre drag och korta sträckor.
• 0-6-0ST – samma hjuluppställning men med saddle tank (vattentank liggande ovanpå pannan); vanligt för industribruk.
• 0-4-0ST – mindre lok med två drivaxlar, ofta använda för växling och i trängre spår i själva brottsområdet.

Vagnmaterielen bestod främst av enkla, robusta godsvagnar avsedda för grus och sten. Laddning och lossning skedde mekaniskt eller med hjälp av tippramper och gruvutrustning beroende på brytningsmetod.

Andra världskriget och efterkrigstiden

Under andra världskriget ökade verksamheten betydligt på grund av extra behov av råmaterial till krigsindustrin. Det innebar fler skift, större uttag av järnsten och intensivare trafik på den korta banan. Efter kriget var efterfrågan fortsatt hög ett tag, men tekniska förändringar och ekonomiska skiften gjorde så småningom att brytningen blev olönsam när lättillgängliga malmfyndigheter upphörde.

Nedläggning och arv

När de brytningsbara reserverna var uttömda stängdes både stenbrottet och järnvägen 1967. Eftersom banan aldrig införlivades i det nationella nätet försvann den i samband med att verksamheten upphörde. Ett nyare stenbrott i närheten har senare fortsatt verksamhet men betjänas numera endast av lastbilar, vilket speglar en allmän övergång från korta industribanor till vägtransporter i efterkrigstidens Storbritannien.

Oxfordshire i allmänhet har omfattande ler- och järnstensavlagringar som var grunden för den lokala gruvnäringen runt Banbury. Lämningar efter OIR — såsom spårbäddar, jordfyllnader och vissa industribyggnader — kan fortfarande ses i landskapet och har dokumenterats av järnvägs- och industriminnesentusiaster.

Betydelse

Oxfordshire Ironstone Railway är ett exempel på de många privata industrijärnvägar som spelade en viktig roll för brittisk tungindustri under 1900-talet. Genom att förse stålindustrin med råmaterial bidrog sådana korta banor till regional sysselsättning och teknisk utveckling, även om de ofta försvann i takt med ändrade ekonomiska villkor och övergången till vägtransporter.

Frågor och svar

F: Vad var Oxfordshire Ironstone Railway?

F: Vad var O.I.R. kopplad till?

F: När öppnades och stängdes stenbrottet och O.I.R.?

F: Vem drev O.I.R.?

F: Varför arbetades det mycket i stenbrottet under andra världskriget?

F: Vilken typ av avlagringar omger Banbury?

F: Hur stor var O.I.R:s flotta av lokomotiv?

Sök med bokstav