British Rail

Historia

Storbritannien

Efter att de mindre företagen slogs samman 1923 i enlighet med järnvägslagen från 1921 fanns det fyra stora regionala järnvägsföretag. De fyra stora var Great Western Railway (GWR), London, Midland and Scottish Railway (LMS), London and North Eastern Railway (LNER) och Southern Railway (SR). Transportlagen från 1947 innehöll bestämmelser om nationalisering av järnvägsnätet.

Andra världskriget hade orsakat skador på alla järnvägar. De hade förlorat en stor del av sina tåg, byggnader och utrustning.

Transportlagen från 1947 fastställde nationaliseringen av järnvägsnätet som en del av en plan från Clement Attlees Labourregering att nationalisera kollektivtrafiken. Londons tunnelbana, vissa industrispår och vissa kvarvarande lätta järnvägar som Shropshire and Montgomeryshire Railway undantogs återigen. Under andra världskriget togs Shropshire and Montgomeryshire Railway-linjen under en kort tid över av militären. Efter kriget öppnades linjen åter för allmän användning 1946. Bicester Military Railway hade byggts av regeringen 1941.

Transportlagen från 1947 trädde i kraft den 1 januari 1923. Vid det datumet hade de flesta sammanslagningar skett, vissa redan året innan. Railway Magazine kallade i sitt nummer från februari 1923 de nya företagen för "The Big Four of the New Railway Era".

Dessa "fyra stora" var:

• London, Midland and Scottish Railway (LMS)
• Great Western Railway (GWR)
• London and North Eastern Railway (LNER)
• Southern Railway (SR)

Se även en förteckning över de järnvägsföretag som deltog i 1923 års gruppering.

Nordirland

Den nationaliserade Ulster Transport Authority (UTA) drev järnvägen i Nordirland från 1948 till 1966. Därefter togs de över av Translink och kallades NI Railways, även känt som Northern Ireland Railways (irländska: Iarnród Tuaisceart Éireann).

Nordirlands och Irlands regeringar drev den tidigare Great Northern Railway gemensamt under en Great Northern Railway Board fram till 1958. De flesta linjerna i västra Nordirland stängdes på 1960-talet.

 

Förteckning över järnvägsföretag

Exempel på företag	Förstatligades 1947?	Vad hände med den
Romney, Hythe och Dymchurch Railway	Ja, från 1939 till 1946	Överlever.
Snailbeach District Railways	Ingen	Lastbilar gav mer valuta för pengarna. Stängdes 1959.
Järnvägen i Shropshire och Montgomeryshire	Ja, 1941	För avlägset. Stängdes 1960.
Southern Railway (Storbritannien)	Ja	Privatiserad.
Järnstensbanan i Oxfordshire	Ingen	Stängdes när stenbrottet stängdes 1967.
Great Northern Railway (Irland)	Ja, gemensamt av Nordirland och Irland 1948.	De flesta linjerna i Nordirland stängdes 1969. En del stängdes också på Irland.
Londons tunnelbana	Det hade han redan varit 1933	Många stationer stängdes mellan 1936 och 1988.
Great Western Railway	Ja	Privatiserad.
London, Midland and Scottish Railway	Ja	Privatiserad.
London and North Eastern Railway	Ja	Privatiserad.
Bicesters militära järnväg	Byggdes av regeringen 1941	Små skärsår.

 

Moderniseringsplanen från 1955

År 1955 godkände regeringen ett omfattande moderniseringsprogram som kostade 1,2 miljarder pund. Under nationaliseringsperioden skedde genomgripande förändringar då ångtåg skrotades 1968 till förmån för dieseltåg och elektriska tåg. En tredjedel av järnvägsnätet stängdes genom den mycket kritiska Beeching-rapporten från 1960-talet.

En stor järnvägsundersökning i april 1961 användes för att skriva en regeringsrapport om järnvägsnätets framtid. Rapporten kallades The Reshaping of British Railways. Den publicerades av British Railways Board (BRB) i mars 1963. En tredjedel av alla passagerartåg skulle skrotas och mer än 4 000 av de 7 000 stationerna skulle stängas.

InterCity (eller, i början, Inter-City med bindestreck) infördes av British Rail 1966 som ett varumärke för dess långdistans expresspassagerartrafik (se British Rail varumärkesnamn för en fullständig historik).

Passagerarantalet minskade stadigt från slutet av 1950-talet till slutet av 1970-talet, men ökade kraftigt efter införandet av höghastighetståg av typen Intercity 125 i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Mellan 1934 och 1975 körde Northern Line Northern City Line som sin Highbury Branch. London Underground gav den till British Rail 1975,

Innan BR sektoriserades 1982 var systemet uppdelat i regioner. Dessa var London Midland Region (Marylebone, Euston, St Pancras och Broad Street), Southern Region (Waterloo, Victoria, Chairing Cross, Holborn Viaduct, Cannon Street och London Bridge), Western Region (Paddington) och Eastern Region (King's Cross, Moorgate, Broad Street, Liverpool Street och Fenchurch Street). Detta uppfattades som en källa till ineffektivitet, så genom sektorisering gjordes regionerna till en enda organisation som omfattade alla pendeltågstjänster. Samtidigt tog InterCity över expressförbindelserna och de regionala järnvägarna tog över de regionala förbindelserna. Gruppen kallades ursprungligen Provincial.

BR byggde 2537 ånglok mellan 1948 och 1960, en del av dem enligt konstruktioner från tiden före nationaliseringen och en del enligt sina egna nya standardkonstruktioner. Till slut valde BR att sluta använda ångtåg 1968.

Den officiella rapporten "Moderniseringsplanen" från december 1954 syftade till att föra in järnvägssystemet i 1900-talet. Målet var att öka hastigheten, tillförlitligheten, säkerheten och kapaciteten på linjerna genom att göra järnvägen mer attraktiv för passagerare och godstransportörer. De viktigaste områdena var:

• Elektrifiering av de viktigaste huvudlinjerna i den östra regionen, Kent, Birmingham och centrala Skottland. Ångloken ersattes av elektriska lokomotiv.
• Storskalig dieselisering för att ersätta ånglok med diesellok.
• Ny rullande materiel för passagerar- och godstrafik
• Nya signaler och förnyelse av spåren
• Stängning av ett litet antal onödiga linjer, stationer och godsdepåer.

Långdistanståg från Marylebone började minskas från 1958 efter att linjen övergick från BR Midland Western till BR Midland Region. BR Midland Region ansåg då att det var en onödig konkurrent till deras Midland Main Line. År 1960 fanns det inga dagtåg till destinationer norr om Nottingham och endast ett fåtal tåg gick fortfarande på natten. Många expressförbindelser lades ned. År 1963 lades de lokala stopptjänsterna bortom Aylesbury ned. År 1965 upphörde godstrafiken. Mellan 1963 och 1966 var det bara ett fåtal återstående långdistanstrafiklinjer som fortsatte att användas. En stor del av den tidigare Great Central Railway lades ner som en del av "Beeching-åtgärden". Detta innebar att Marylebone nu endast användes av lokaltåg till Aylesbury och High Wycombe. Efter 1960-talet innebar bristen på investeringar att själva stationen förföll.

Nya dieseltåg

Vissa av de tidiga modellerna var av dålig kvalitet och utformning, men många senare modeller visade sig med tiden vara värdefulla.

British Rail Class 127-dieseltåg valdes ut för att trafikera tjänsterna från Marylebone vanligtvis till platser som High Wycombe, Aylesbury och Banbury som ligger på Chiltern Main Line och Great Central Main Line (numera London to Aylesbury Line). Märkligt nog stod 115 under tabell 115 i British Rail tidtabell. De liknade British Rail Class 127, men var överlägsna eftersom klassen hade större fönster, bättre säten, belysning och väggytor. Båda klasserna tillverkades i början av 1960-talet.

British Rail Class 47 (ursprungligen Brush Type 4) är en klass av dieselelektriska lokomotiv för brittiska järnvägar som utvecklades på 1960-talet av Brush Traction. Deras tillförlitliga och pålitliga tjänster varade långt in på 2000-talet. Några är fortfarande i drift 2018.

British Rail gav Class 52 till klassen av 74 stora dieselhydrauliska lokomotiv som byggdes för Western Region of British Railways mellan 1961 och 1964. Alla fick namn med två ord, där det första ordet var Western, och därför fick typen smeknamnet Westerns.

British Rail Class 207 (eller 3D), ett mångsidigt dieselelektriskt motorvagnståg, byggdes av BR i Eastleigh 1962.

Nya elektriska tåg

Vissa av de tidiga modellerna var av dålig kvalitet och utformning, men många senare modeller visade sig med tiden vara värdefulla.

British Rail Class 423 (eller 4Vep) elektriska motorvagnar byggdes av BR vid York Works 1967-1974. De har manuellt öppningsbara dörrar bredvid varje sätesrad och användes främst i yttre förortstrafik i södra London och på landsbygdstrafik i Kent och Sussex, fram till utbytet 2005.

British Rail Class 303 är en typ av elektriskt motorvagnståg. De är också kända som Blue Train-enheter, eftersom de ursprungligen var blåmålade överallt. De användes första gången 1960 för elektrifiering av North Clyde och Cathcart Circle-linjerna i Strathclyde.

British Rails eldiesellok av klass 73 är mycket ovanliga i det avseendet att de kan drivas av en 750 V likströmsförsörjning från tredje rälsen, men har också en dieselmotor som gör att de kan användas på icke-elektrifierade sträckor.

British Rail Class 86 var ett standardelektriskt lokomotiv som byggdes på 1960-talet. Det tillverkades efter upprepade tester av de tidigare klasserna 81 och 85. Testerna ledde till en mycket förbättrad lokdesign.

British Rail Class 312 är en typ av växelströmsdrivna elektriska motorvagnar (EMU) som byggdes 1966-1974 och som var avsedda för passagerartrafik i yttre förorter. Det var den sista klassen av motorvagnståg som byggdes enligt British Rail Mark 2-kroppen, och även den sista med smälldörrar. Deras passagerarsäten var en förbättring jämfört med tidigare typer.

British Rail Class 313 elektriska motorvagnar byggdes av BREL vid York Works 1976-1977 och var därmed de första andra generationens motorvagnar som byggdes för British Rail. De kunde både dra ström via 25 kV växelström i luftledning eller 750 V likström i tredje räls. De var de första enheterna i Storbritannien som hade helautomatiska kopplingar som gjorde det möjligt att både koppla ihop och koppla in el- och luftförsörjningen utan att föraren behövde lämna förarhytten. Deras passagerarsäten var också en förbättring jämfört med tidigare typer.

 
Dieselklass 47-lok nr 47100 med Stratford T.M.D.:s silvertak som varumärke.  


First Capital Connect Class 313 nr 313060 vid Kings Cross järnvägsstation  

Beeching-rapporten

I slutet av 1950-talet fortsatte järnvägen att försämras och 1959 agerade regeringen och begränsade det belopp som British Transport Commission (BTC) kunde spendera på British Rail.

Regeringen föreslog att många tjänster skulle kunna tillhandahållas billigare med bussar, och sade att de flesta nedlagda järnvägstjänster skulle ersättas av busstrafik. Endast huvudlinjerna skulle förbli orörda. Många andra mindre linjer skulle minskas eller skrotas.

Affärsmannen Lord Beeching såg södra Wales som en industriell region i svårigheter. Därför förlorade den majoriteten av sitt nätverk. Sedan 1983 har det skett ett stort återupplivande av järnvägen, med nya stationer som Llanharan som har öppnats på nytt. Fyra linjer öppnades på nytt inom 32 km från varandra: Abercynon-Aberdare, Barry-Bridgend via Llantwit Major, Bridgend-Maesteg och Ebbw Valley Line via Newbridge.

Stationen i Laurencekirk på huvudlinjen mellan Arbroath och Aberdeen stängdes 1967, men 42 år senare, i maj 2009, öppnades den igen. Andra återöppnade stationer är Gretna Green, Dyce och New Cumnock - alla stängda i mitten av 1960-talet.

Haddenham i Buckinghamshire förlorade sin föga använda station 1963, men en mer populär station öppnades 1987 när staden växte.

En stor del av rapporten föreslog att British Rail skulle elektrifiera vissa större huvudlinjer och att man skulle använda containergods i stället för föråldrad och oekonomisk vagnslasttrafik. Vissa av dessa planer antogs dock så småningom, t.ex. skapandet av Freightliner-konceptet och ytterligare elektrifiering av West Coast Main Line från Crewe till Glasgow 1974. Även personalens villkor förbättrades med tiden.

Sedan Beeching-avdragen på 1960-talet har vägtrafiken ökat kraftigt i vissa områden. Detta har lett till att det har varit nära att det uppstått trafikstockningar. Under de senaste åren har dessutom antalet passagerare på järnvägarna varit rekordstort. Ett blygsamt antal nedläggningar av järnvägar har därför återkallats.

Dessutom har ett litet men betydande antal stängda stationer öppnats på nytt och passagerartrafiken har återupptagits på linjer där den varit stängd eller borttagen. Många av dessa var i storstadsregionerna och städerna där Passenger Transport Executives har en roll i att främja lokal användning av persontrafik på järnväg.

En anmärkningsvärd återöppning var Robin Hood Line i Nottinghamshire, mellan Nottingham och Worksop via Mansfield, som återöppnades i början av 1990-talet. Innan linjen öppnades igen hade Mansfield varit den största staden i Storbritannien utan järnvägsstation.

Serpell-rapporten

Järnvägarnas vinster började sjunka i början av 1980-talet. År 1983 skrev tjänstemannen Sir David Serpell det som blev känt som Serpellrapporten. Han ville ha ännu fler nedskärningar.

I början av 1980-talet fanns det ett förslag om att stänga Marylebone och leda om British Rail-tjänster via High Wycombe till det närliggande Paddington. Det fanns också en plan att förlänga Metropolitan Line till Aylesbury, så att Londontåg via Amersham skulle skickas till Baker Street. Marylebone station skulle omvandlas till en busstation. London Underground sade att Metropolitan Line inte klarade av fler tåg och att den var full. Dessa planer ansågs dock vara dumma och klumpiga och lades ned i tysthet.

Pacer- och Express Sprinter-tågen

BR:s finansiering minskades så de skapade de billigare Pacer-tågen. British Rail Class 143 är ett dieseldrivet motorvagnståg som ingår i Pacer-familjen av tåg som introducerades mellan 1985 och 1986. De trafikerade ursprungligen nordöstra England men överfördes senare till Wales. Det tillverkades av bussdelar som sattes på lastbilschassier och tåghjul. Tidigare enheter visade sig vara opålitliga, men senare enheter hade en bättre konstruktion.

British Rail Class 156 "Super-Sprinter"-dieselmotorvagnar byggdes 1987-1989 för att ersätta äldre första generationens "Heritage"-motorvagnar (som Class 127-enheterna) och lokomotivförsedda passagerartåg.

När finansieringen ökade före privatiseringen tillverkades den framgångsrika British Rail Class 158 Express Sprinter. Det är en typ av dieselmotorvagnståg (DMU). De byggdes för British Rail mellan 1989 och 1992 av BREL vid deras Derby Works.

 
Resterna av Rugby Central Station på den tidigare Great Central Railway stängdes under Beeching-axeln.  

Järnvägsolyckan vid Clapham Junction

Den 12 december 1988 kraschade tre pendeltåg strax sydväst om Clapham Junction Station i London. 35 personer dog och mer än 100 skadades. British Rail's 30 år gamla vintage Mark 1-vagnar visade sig vara farliga och den trasiga signalutrustningen reparerades och förbättrades.

 
En bild på en grön historisk och en blåvit BR Regional Railways Mk1-vagn. De står på Crewe godsbangård år 2000. De gamla Mark 1-vagnarna togs bort i samband med privatiseringen.  

Privatisering

Den brittiska regeringen under John Major sa att privatiseringen skulle hjälpa passagerartjänsterna, men detta skedde inte förrän långt senare.

Den skotska regeringen har åter öppnat linjerna mellan Hamilton och Larkhall, Alloa och Stirling och arbetar på en länk från Airdrie till Bathgate. Det största projektet för att öppna nya linjer är den tidigare Waverley-linjen mellan Edinburgh och Borders.

Welsh Assembly Government har återupptagit Vale of Glamorgan Line mellan Barry Bock och Bridgend 2005. Ebbw Valley Line öppnades på nytt mellan Ebbw Vale och Cardiff 2008. Den kommer senare att fortsätta med tjänster till Newport i Gwent år 2011. Linjen Barry-Bridgend stängdes efter Beeching-rapporten från mars 1963. Linjens passagerartrafik lades officiellt ner i juni 1964, men godstrafiken fortsatte fram till slutet av 1990-talet.

Vissa engelska stationer som Corby och Mansfield öppnades på nytt efter privatiseringen. Ännu fler stationer återöppnades av British Rail i Skottland, England och Wales före privatiseringen när järnvägen sköttes på rätt sätt.

Tågbiljetter kostar mer än med British Rail.

Uppdelning för privatisering

Regional Railways var en av de tre passagerarsektorerna inom British Rail. Den skapades 1982. Verksamheten upphörde 1996, två år efter privatiseringen. I samband med privatiseringen av British Rail delades InterCity-tågen upp i flera franchiseavtal. Caledonian Sleeper överförs till ScotRail, numera First ScotRail.

Sedan privatiseringen har antalet företag ändrats ett antal gånger eftersom reglerna har ändrats och de områden som omfattas har ändrats. Bland de företag som tagit över passagerartrafiken på järnväg finns följande:

Arbetsområde för järnvägar	Plats	Företag
Midland Mainline	East Midlands	East Midlands Trains
Great North Eastern Railway	Östkusten	Operatör på östkusten
Virgin CrossCountry	Tåg för landsvägs- och intercitytåg	CrossCountry
ScotRail	Skottland	First ScotRail (numera ScotRail Scotland's Railway)
Great Western Trains	Södra Wales, Wessex och Themsedalen	First Great Western
Wales och väst*	Wales och Wessex (Västlandet)	First Great Western och Arriva Trains Wales
Arriva Trains Northern	Nordöstra England och Yorkshire	First TransPennine Express och Northern Rail
First North Western	Nordvästra England och norra Wales	First TransPennine Express och Northern Rail
Chiltern Railways	Nordvästra London, västra Hertfordshire, Buckinghamshire, Coventry och Birmingham.	Chiltern Railways
Silverlink (som ursprungligen hette North London Railways)**.	Östra och norra London, västra Hertfordshire, Buckinghamshire, Bedfordshire, Northamptonshire, Coventry och Birmingham.	London Overground och London Midland
West Anglia Great Northern (WAGN)***	i norra London nordöstra London, East Anglia och östra Hertfordshire	uppdelat mellan First Capital Connect och National Express East Anglia.
Great Eastern	i östra London, nordöstra London, Essex och Suffolk	numera en del av National Express East Anglia
Anglia Railways,	Östra London Nordöstra London och East Anglia	Nu en del av "One Railway" (numera omdöpt till National Express East Anglia).
Thameslink	Södra London, norra London, Bedfordshire, centrala Hertfordshire, Cambridgeshire, West Sussex och Surrey.	First Capital Connect
Thames Trains	Västra London, Wessex och Thames Valley	First Great Western
LTS	Östra London och södra Essex	c2c
Connex South Eastern	Sydöstra London, Kent och Sussex	South Eastern Trains sedan Southeastern
Gatwick Express	London Victoria Station till Gatwick Airport	Södra
Virgin Trains (västkusten)	Västkusten	Virgin Trains
Connex South Central	Surrey, Sussex, sydkusten och södra London	Södra
Merseyrail Electrics	Merseyside	Arriva Trains Merseyside
South West Trains	i sydvästra London, Surrey, Berkshire, Hampshire, Sussex och West Country.	South West Trains
Island Line	på Isle of Wight	South West Trains
Centrala tåg	Engelska Midlands och centrala Wales	London Midland Cross Country och East Midlands Trains
Waterloo & City-linjen	Waterloo & City-linjen	London Underground tog över den korta tunnelbanelinjen Waterloo & City Line.
Tjänster för expresspaket	Landsomfattande	Paket- och järnvägsposttjänster från Royal Mail (Storbritanniens postkontor).
Essex Express	South Essex	c2c
Lastning och transport	I hela landet	frakt
Freightliner	I hela landet	frakt
Rail Express Systems	I hela landet	Post och järnvägsstyrda posttjänster från Royal Mail (Storbritanniens postkontor).
Tåglast Godstrafik	I hela landet	Frakt
Distribution av järnvägsfrakt	I hela landet	Frakt
Trans-Rail	I hela landet	Frakt
Mainline Freight	I hela landet	Frakt
SeaLink färjor	I hela landet	Färjor till platser som Isle of Wight. Den här färjan drivs nu av Wight Link. Andra företag driver andra färjor

I början av 2000-talet uppstod också sex undervarumärken:

*Wales and Borders, nu en del av Arriva Trains Wales.

*Wessex Trains, nu en del av First Great Western.

** Silverlink Metro, nu London Overground.

** Silverlink County, nu en del av London Midland.

*** West Anglia, nu en del av National Express East Anglia.

*** Great Northern Electrics, nu en del av National Express East Anglia.

 
En motorvagn (lok) för höghastighetståg och en vagn i InterCitys "svalorfärg" i Penzance.  


Ett First North Western British Rail Class 156-tåg vid Romiley Junction-stationen, nära Manchester, år 2001. Det är i sin tidigare Regional Railways-färg.  


En First Great Eastern Class 312-enhet nr 312718 och 312721 vid Kirby Cross järnvägsstation.  

Företagets logotyp

British Roils logotyp med den dubbla pilen skulle visa färdriktningen på en dubbelspårig järnväg på en järnvägskarta och fick smeknamnet "the arrow of indecision" (obeslutsamhetens pil). Den används numera som en allmän symbol på vägskyltar i Storbritannien, men inte i Nordirland, för att beteckna järnvägsstationer och som en del av Association of Train Operating Companies (A.T.O.C.)'s gemensamt förvaltade varumärke National Rail, som fortfarande trycks på järnvägsbiljetter.

 

Arbetsmarknadsrelationer

Ibland inträffade strejker bland British Rail personalen, bland annat om personalens löner, säkerhet och arbetstider. Det förekom flera strejker i slutet av 1970-talet, men de minskade efter privatiseringen. Det förekom också flera andra strejker i slutet av 1970-talet. Även andra företag som Storbritanniens kolgruvor strejkade vid denna tid.

 

Galleri