Släktet Cuniculus innehåller två närbesläktade paca‑arter:

  • Låglandspaca, Cuniculus paca
  • Bergspacka, Cuniculus taczanowskii

Utseende

Pacas är kraftigt byggda gnagare med korta ben och stor, bred skalle. Pälsen är mörkbrun till rödbrun med karakteristiska rader av ljusa fläckar eller punkter längs sidorna som bryter upp konturen och fungerar som kamouflage i skuggiga skogsbottnar. Kroppslängden varierar men ligger ofta runt 40–70 cm och vikten brukar vara ungefär 6–12 kg för fullvuxna låglandspacor. De har kort, knubbig svans och kraftiga framtänder som används för att bita i frukt och rötter.

Utbredning och habitat

Pacas finns från södra Mexiko genom Centralamerika och stora delar av Sydamerika till norra Argentina. De lever framför allt i tropiska och subtropiska skogar, gärna i låglänta regnskogar och fuktiga områden nära vattendrag, men bergspackan förekommer även i högre liggande skogar. Pacas håller sig ofta nära busk- och trädridåer, där det finns frukt och skydd mot rovdjur.

Föda och ekosystemroll

Huvudfödan är frukt — pacas är frugivorer och bidrar till spridning av frön i skogen. Utöver frukt äter de även rötter, frön, blad, knoppar och blommor. Genom att äta och sprida frön spelar de en viktig roll för återbeskogning och fröspridning i sina habitat.

I fångenskap kan pacas acceptera ett bredare spektrum föda och blir i praktiken allätare; djur i djurparker kan därför få frukt, grönsaker, animaliskt protein som rått kött, insekter eller små ödlor som komplement.

Beteende och fortplantning

Pacas är i huvudsak nattaktiva och vida kända för att vara ensamma eller leva i löst släktskap snarare än i stora flockar. De är duktiga simmare och kan använda vattenvägar för att undkomma rovdjur. Många individer gräver enklare bo eller använder naturliga håligheter nära vatten.

Fortplantningen sker året runt i områden med riklig födotillgång. Dräktigheten varar i ungefär 3–4 månader och kullstorleken är ofta liten, vanligtvis en till två fullt utvecklade ungar som föds med päls och relativt välutvecklade — de blir självständiga efter några veckor till månader beroende på tillgången på föda och skydd.

Rovdjur och hot

Naturens rovdjur på pacas inkluderar stora kattdjur (till exempel jaguarer och oceloter), stora rovfåglar och ormar. För människan är pacan värdefull som mat och jagas på många håll — köttet är eftertraktat och utgör en viktig proteinkälla för lokala samhällen.

Huvudsakliga hot mot pacas är jakttryck och förlust av livsmiljö genom skogsavverkning och fragmentering. Beståndet för låglandspacan är i många områden relativt stabilt, medan bergspackan har en mer begränsad och patchig utbredning och kan vara känsligare för habitatförändringar.

Mänsklig användning och bevarandeåtgärder

Pacas jagas traditionellt för kött och säljs ibland lokalt på marknader. På senare tid har intresset för småskalig uppfödning av pacas vuxit som ett sätt att minska trycket på vilda bestånd och ge inkomster till lokalsamhällen. Bevarandeinsatser fokuserar på att minska illegal jakt, skapa skyddade områden och bevara skogskorridorer som möjliggör rörelse och genetiskt utbyte mellan populationer.

Sammanfattningsvis är pacas viktiga fröspridare och en betydande födokälla för både rovdjur och människor i stora delar av Central- och Sydamerika. Deras framtid hänger ihop med hur väl skogarna och lokala jakttryck kan skyddas och regleras.