Provinsen South Carolina – brittisk koloni som blev delstaten 1776

Upptäck provinsen South Carolina — från brittisk koloni och Lords Proprietors till delstat 1776. En fascinerande historisk översikt om kolonialt styre, namn och väg mot självständighet.

Provinsen South Carolina (även känd som South Carolina Colony) var ursprungligen en del av provinsen Carolina i Brittiska Amerika. År 1776 blev provinsen den amerikanska delstaten South Carolina. Regionen omfattade ett stort kust- och låglandsområde med viktiga hamnar, där Charles Town (senare Charleston) snabbt växte fram som kolonins ekonomiska och administrativa centrum.

Namnet och förvaltningen

Karolinerna fick sitt namn efter kung Karl II av England — namnet kommer från det latinska Carolus. Kolonin kallades först "Carolana". Karl II hade gett marken till en grupp av åtta adelsmän som kallades Lords Proprietors, vilka under proprietärperioden stod för kolonisation, markfördelning och insamling av inkomster. Under 1700-talets början delades Carolina-provinsen administrativt upp: år 1712 skapades formellt provinsen North Carolina och provinsen South Carolina. Efter missnöje med proprietärstyret och lokala uppror övergick båda provinserna till brittiskt kungligt styre och blev brittiska kungliga kolonier 1729.

Befolkning och bosättning

Kolonin lockade en blandad befolkning: engelsmän från olika delar av Brittiska öarna, kolonisatörer från Barbados, samt inflyttade europeer som franska hugenotter och tyskar. I inlandet etablerade sig skotska och skotsk‑iriska nybyggare i så kallade backcountry‑områden. Samtidigt fanns flera indianstammar i och kring provinsen, bland annat Yamasee och Catawba, vilket ledde till både handel och konflikter — den blodiga Yamasee‑kriget 1715–1717 förändrade kolonins relationer med ursprungsbefolkningen och bidrog till säkerhetspolitiska förändringar.

Ekonomi och slavarbete

Ekonomin i provinsen South Carolina byggde i hög grad på storskaligt jordbruk i låglandet. Risodlingar i träsk- och flodområdena blev särskilt lönsamma och gjorde kolonin rik. Indigo var en annan viktig exportgröda; experiment och odlingar av indigo på 1740‑talet (bland annat genom insatser av plantageägare som Eliza Lucas Pinckney) gav kolonins odlare en värdefull exportprodukt till Europa. Denna planteringsekonomi vilade tungt på afrikanskt slavarbete — importen av slavar från Afrika ökade kraftigt och slavsystemet formade både den ekonomiska och samhälleliga strukturen i provinsen. Motstånd och uppror bland slavar, exempelvis Stono Rebellion 1739, visar på den hårda verkligheten och spänningarna i samhället.

Politik och övergång till delstat

Under 1700‑talets senare hälft ökade spänningarna mellan kolonierna och den brittiska kronan till följd av nya skatter och handelsregler. Lord Charles Montagu (1741–1784) var kunglig guvernör i provinsen South Carolina från 1766 till 1773, en tid präglad av ökade politiska motsättningar. I samband med den amerikanska frihetsrörelsen deklarerade delegater från kolonin stöd för självständighet, och 1776 trädde South Carolina in som en av de tretton kolonierna som gjorde uppror mot brittiskt styre och bildade en egen statsmakt. Under det amerikanska frihetskriget drabbades provinsen hårt: brittiska styrkor intog bland annat Charleston 1780 efter en större belägring, men britterna tvingades slutligen lämna regionen efter krigets slut.

Arv och betydelse

Provinsen South Carolina lämnade ett bestående arv i form av stora plantager, en kultur präglad av plantationaristokrati, och en demografisk och ekonomisk struktur starkt beroende av transatlantisk slavhandel. Stadskärnan i Charleston, lagar och lokala institutioner har rötter i kolonialtiden. Övergången från proprietärstyre till kungligt styre och slutligen till en självständig delstat 1776 är viktiga moment i både South Carolinas och USA:s tidiga historia.

Sök med bokstav