Radula (rakel): blötdjurens tandade kitinband – struktur och funktion

Radula (rakel): upptäck blötdjurens tandade kitinband — struktur, funktion och roller hos snäckor, bläckfiskar och gastropoder. Lär dig hur de skär, skrapar och maler föda.

Rakeln
är det tandade kitinbandet i munnen på de flesta blötdjur. Det kan jämföras med människans tunga, men till skillnad från vår tunga används det för att skära, skrapa eller tugga maten innan den kommer in i matstrupen. Rakeln är alltså ett specialiserat verktyg för födointag hos blötdjur och finns endast inom denna djurgrupp.

Struktur

Rakeln är en tunn, bandliknande membranförlängning klädd med många små tänder (odontoder) i tvärgående rader. Tänderna består främst av kitin och bindvävsproteiner, och hos vissa arter förstärks de med mineralkomponenter (t.ex. järn eller magnetit) så att de blir extra hårda. En typisk radula har en mittställd central(rachidian) tand omgiven av laterala och marginala tänder i ett upprepande mönster.

Rakeln stöds och rörs av en muskulär struktur som kallas odontophore, och nya tänder bildas i en radulacysta eller radulsäck nära radulans bas. När ytterligare tänder bildas förflyttas de framåt likt ett löpband och ersätter slitna tänder.

Funktion och exempel

Funktionen varierar med art och diet:

• Hos gastropoder (snäckor och sniglar) används rakeln ofta för att beta och skrapa bort kiselalger och andra mikroskopiska alger från stenytor och andra substrat.
• Hos betande arter (t.ex. limpeter och vissa snäckor) är tänderna många och fint byggda för effektiv skrapning.
• Rovdjur såsom vissa bläckfiskar och kalmar använder rakeln i kombination med kraftiga näbbstrukturer för att slita sönder och skära upp sitt byte.
• Hos konssnäckor har radulan ombildats till giftiga, harpunlika tänder som kan injicera kemiska toxiner i bytet (toxoglossan radula).

Variationer och specialiseringar

Radulans utformning speglar artens näringsstrategi. Forskarna har därför delat in olika radulatyper efter tandantal och -form, till exempel rhipidoglossan, taenioglossan, docoglossan och toxoglossan. Vissa arter har kraftigt förkalkade eller magnetitförstärkta tänder (t.ex. vissa chitoner), vilket gör att deras tänder kan bevaras i fossil form och studeras paleontologiskt.

Närvaron av rakeln i blötdjursgruppen

Rakeln förekommer i de flesta klasser av blötdjur, men är i princip frånvarande hos de flesta musslor (bivalver). Undantag finns dock i vissa primitiva bivalver och hos vissa utvecklingsstadier; i allmänhet är det dock sant att radulan är typisk för blötdjur utanför musslorna.

Bildning, slitage och ersättning

Eftersom rakeltänderna hela tiden utsätts för mekanisk nötning bildas nya tänder kontinuerligt i radulsäcken. Nya tandrader växer fram längst bak och skjuts framåt medan de främre raderna slits bort eller kastas bort. Denna kontinuerliga förnyelse gör att blötdjur kan bibehålla effektiv tugg- eller skrapförmåga trots hårt slitage.

Betydelse för forskning och ekologisk roll

Studier av radulans form och sammansättning ger viktig information om arters kostvanor, ekologiska nischer och evolution. Hos vissa grupper, till exempel konssnäckor, har radulans specialiseringar även medicinsk betydelse eftersom deras gifter undersöks som möjliga läkemedel.

Sammanfattningsvis är rakeln ett mångsidigt, evolutionärt viktig organ hos blötdjur som genom variation i form och sammansättning möjliggör allt från algskrapning till kraftfull predation.

Sök med bokstav