Musslor

Tvåskaliga djur har två skal eller klaffar som är förbundna med ett gångjärn med gångjärntänder. De består av ett kalkhaltigt mineral, kalcit eller aragonit. Klaffarna är täckta av ett periostracum, som är en organisk hornig substans. Detta bildar det välkända färgade lagret på skalet.

Skallarna hålls vanligtvis stängda av starka adduktormuskler. Kammusslor kan använda sina muskler för att öppna klaffarna och simma.

En mussla tar upp vatten som innehåller plankton och andra saker som flyter i vattnet.

Vissa (men inte alla) blötdjur har en del av manteln som kallas sifon (ett rör). Om det finns sifoner finns de i par, en för att suga in och en för att driva ut.

Allt som är tillräckligt litet för att rymmas i hålet i dess inkommande sifon kommer in i musslan. När det flytande materialet kommer in fastnar det i det slemmiga slem som finns på ytan av musslans gälar. Födan flyttas ner till munnen, som ligger på andra sidan av sifonen. Maten smälts i musslans mage och tarm, och allt som inte smälts går ut genom den andra sifonen, med vatten.

Siphonerna är en anpassning till grävande blötdjur. De som lever ovanför substratet (sedimentet), t.ex. pilgrimsmusslor och ostron, behöver inte dem.

Utfodringstyper

Det finns fyra typer av matning som definieras av gälstrukturen:

• Protobrancherna använder sina ctenidier enbart för andning och labialpalperna för att äta.
• Septibranchs har en skiljevägg tvärs över mantelhålan som pumpar in mat.
• Filibrancher och lamellibrankor fångar föda med en slemmig beläggning på ctenidierna; filibrancherna och lamellibrankorna skiljer sig från varandra genom det sätt på vilket ctenidierna är sammanfogade.

Gräva

Som grupp är musslorna anpassade för att tränga in i och förflytta sig horisontellt längs mjuka underlag som lera och sand. Vanliga exempel på detta är knivmusslor, som kan gräva sig ner i sanden med stor hastighet för att undkomma fiender, och hjärtmusslor.

Simning

Kammusslor och filémusslor kan simma för att undkomma ett rovdjur genom att klappa ihop sina klaffar för att skapa en vattenstråle. Musslor kan använda sin fot för att hoppa undan fara. Dessa metoder utmattar dock snabbt djuret. I rakarmusslor kan sifonen brytas av för att senare växa ut igen.

Filéskalet kan producera ett giftigt sekret när det hotas, och fläktskalet i samma familj har ett unikt, syraproducerande organ.

Tvåskaliga djur är ytligt sett lika brachiopoder, men skalet är helt annorlunda i de två grupperna. Hos brachiopoderna sitter de två klaffarna på kroppens dorsala och ventrala yta, medan de hos tvåskaliga djur sitter på vänster och höger sida.

Bivalverna dök upp sent under den kambriska explosionen och kom att öka under paleozoikum och dominera över brachiopoderna under mesozoikum. Man trodde att tvåskaliga djur var bättre anpassade till vattenlivet än brachiopoderna, vilket ledde till att brachiopoderna konkurrerades ut och förpassades till mindre nischer.

Efter permisk-triasiska utdöendet fick dock tvåskaliga djur en enorm adaptiv strålning, medan brachiopoderna blev förödda och förlorade 95 % av sin mångfald.

"Den förmodade ersättningen av brachiopoder med musslor är inte gradvis och sekventiell. Den är en produkt av en enda händelse: det permiska utdöendet (som påverkade brachiopoderna kraftigt och musslorna relativt lite)".

Följden blev att musslor tog över de önskvärda livsmiljöerna vid kusten. Brachiopoderna lever nu på djupare vatten där maten är knappare.