Snäckor

Allmän beskrivning

Sniglar har torsion, en process där kroppen rullar sig åt sidan under utvecklingen. Betydelsen av detta förfarande är ännu inte klarlagd.

De har ett väldefinierat huvud med två eller fyra sensoriska tentakler. De har också en huvudfot som de rör sig på. Ögonen på spetsen av tentaklerna varierar från enkla till mer komplexa ögon.

De flesta medlemmar har ett skal som är i ett stycke och är hoprullat eller spiralformat. Det öppnas vanligtvis på höger sida (sett med skalets spets uppåt). Vissa arter har ett operculum, ett lock eller en lucka för att stänga skalet. Hos vissa, snäckor, saknas skalet och kroppen är strömlinjeformad. De mest kända snäckorna är landsnäckor och sniglar, men mer än hälften av alla arter lever i en marin miljö. Marina snäckor och sniglar omfattar växtätare, detritusätare, köttätare och några få ciliärätare, där radula är reducerad eller saknas. Radal är vanligen anpassad till den föda som en art äter.

De enklaste gastropoderna är stenborrarna och abalones, som båda är växtätare och använder sina hårda radulor för att gnaga alger på stenar. Många marina snäckor är grävande och har sifoner eller rör som sträcker sig från manteln och ibland från skalet. Dessa fungerar som snorklar och gör det möjligt för djuret att fortsätta att dra in en vattenström som innehåller syre och föda i kroppen. Siphonen används också för att upptäcka byten på avstånd. Dessa snäckor andas med hjälp av gälar. Vissa sötvattensarter och nästan alla terrestriska arter har utvecklat lungor.

Gastropoder från flera olika familjer kallas för havssniglar. De är ofta färgstarka. Det kan vara antingen som en varning om de är giftiga eller för att kamouflera dem på de koraller och alger där många av dem lever. Deras gälar är ofta fjäderliknande fjädrar på ryggen. Det är detta som ger nakensnäckorna sitt namn. Nackmaskar med slät eller vårtig rygg har inga synliga gälmekanismer och andningen kan ske direkt genom huden. Några av havsnäckorna är växtätare och några är köttätare. Många har tydliga kostpreferenser och förekommer regelbundet tillsammans med vissa arter.

Klassificering

Taxonomin för Gastropoda ses ständigt över: två större revideringar har publicerats under de senaste tjugo åren. Det kommer säkerligen att ske ytterligare revideringar med hjälp av data från DNA-sekvensering. För närvarande kan taxonomin för Gastropoda skilja sig från författare till författare.

Enligt modern kladism bör taxonomin för Gastropoda skrivas i termer av strikt monofyletiska grupper. Det innebär att det bara finns en enda släktlinje av gastropoder i varje grupp. Det blir svårt att göra detta och ändå ha en praktisk taxonomi för arbetande biologer. Att klassificera djur i praktiken innebär att man använder sig av morfologi (hur de ser ut). Men det finns skillnader mellan de äldre grupperingarna som bygger på morfologi och de som bygger på genomsekvenser. Konvergerande evolution, som ofta har förekommit hos gastropoder, kan förklara detta.

Detta var den traditionella indelningen i fyra underklasser:

• Prosobranchia: (gälar framför hjärtat).
• Opisthobranchia: (gälar till höger och bakom hjärtat).
• Gymnomorpha: (inget skal)
• Pulmonata: (med lungor istället för gälar)

Geologisk historia

De första snäckorna var uteslutande marina. De första av denna grupp uppträdde i övre kambrium (Chippewaella, Strepsodiscus). Under Ordovicium var snäckorna en varierad grupp som fanns i ett fåtal akvatiska livsmiljöer. Vanligtvis är fossila gastropoder från bergarter från den tidiga paleozoiska eran för dåligt bevarade för att kunna identifieras exakt. Ändå innehåller det siluriska släktet Poleumita femton identifierade arter. Fossila snäckor är mindre vanliga under den paleozoiska eran än musslor.

De flesta av den tidens snäckor tillhör primitiva grupper. Några få av dessa grupper finns fortfarande kvar i dag. Under karbonperioden kan många av de former som man ser hos levande snäckor och sniglar återfinnas i fossilregistret. Trots dessa likheter i utseende är majoriteten av dessa äldre former inte direkt besläktade med levande former. Det var under Mesozoikum som förfäderna till många av de levande snäckorna utvecklades. En av de tidigast kända landlevande gastropoderna är Maturipupa som finns i kolmassivet under karbonperioden i Europa. När det gäller det vanliga fossilet Bellerophon, från karboniska kalkstenar i Europa, vet man inte om det är en gastropod eller inte.

Släktingar till de moderna landsniglarna är sällsynta före kritaperioden. Den välkända Helix dök upp för första gången under den perioden.

I stenar från mesozoisk tid är snäckor mer vanliga som fossil och deras skal är ofta välbevarade. Deras fossil förekommer i lager i både sötvatten- och havsmiljöer. Purbeckmarmorn från juraperioden och Sussexmarmorn från den tidiga kritaperioden, som båda förekommer i södra England, är kalkstenar som innehåller de tätt packade resterna av dammsnigeln Viviparus.

Stenar från den kainozoiska eran innehåller ett mycket stort antal fossil av snäckor och sniglar. Många av dessa fossil är nära besläktade med moderna levande former. Mångfalden av snäckor ökade markant i början av denna epok, tillsammans med mångfalden av musslor.

Gastropoder är en av de grupper som registrerar de förändringar i faunan som orsakats av isskiktets fram- och tillbakadragande under den pleistocena epoken.

Helix aspersa / Cornu aspersum : Trädgårdssnigel


Cepaea nemoralis, lundens snigel

Sidor om gastropoder

Dessa sidor visar hur många olika typer av gastropoder det finns. Abalone; snäcka; koja; snäckor; nakensnäcka; havssnigel; snigel; snigel; snigel; valross.