Rajasthani är en samling närbesläktade indiska tungmål som hör till den indoariska språkgruppen. Språken används i första hand i delstaten Rajasthan och i angränsande områden. Talarmängden uppskattas i allmänhet till tiotals miljoner, men exakta siffror varierar beroende på hur man avgränsar dialekterna från närliggande språk.
Egenskaper och dialekter
Rajasthani består av flera huvudvarieteter som ofta kallas dialekter men som i praktiken kan vara språkligt åtskilda. Bland de mest kända hör Marwari, Mewari, Dhundhari, Shekhawati, Bagri, Mewati och Harauti. Gemensamt för dem är vissa fonologiska och grammatiska drag som skiljer dem från standardhindustanen, till exempel olika vokalsystem, konsonantkluster och lokal ordföljd. Ord och uttryck i folkmun kan skilja sig mycket mellan grannområden.
Ursprung och historisk utveckling
Rajasthani har utvecklats ur äldre västindoariska former som stod nära de dialekter som senare gav upphov till gujarati och andra regionala språk. Genom århundradena har språken bevarat en rik muntlig tradition: episk poesi, hjältesagor och folkliga visor som förmedlat lokala berättelser och värderingar.
Utbredning
- Rajasthan — kärnområdet där flertalet varianter talas.
- Punjab — regioner nära gränsen mot Rajasthan har rajasthani-talare.
- Haryana — södra och västra delar har språkliga övergångszoner.
- Gujarat — vissa västliga varieteter ligger nära gujarati.
- Sindh — i Pakistan finns samhällen med rajasthani-bakgrund.
- Punjab (Pakistan) — också här förekommer rajasthani-talare, ofta i landsbygdsområden.
Skrift, litteratur och kultur
I skrift används framför allt devanagari i modern tryckt form, men historiskt förekom regionala handels- och prästskriftsystem som mahajani samt persisk-arabiska skriftformer bland muslimska talare. Rajasthani har en rik muntlig litteratur: folksånger, ballader, dikh (berättande poesi) och former som Dingal och Maand är viktiga för regional identitet. Folkmusik och teater i Rajasthan bygger ofta på lokala språkvarianter.
Statusmässigt är Rajasthani i dag både ett identitetsmärke och en grupp språk som kräver fortsatt dokumentation och undervisningsstöd för att bevara mångfalden. Diskussioner om erkännande och standardisering pågår inom språkgemenskaper och forskningskretsar.