Voyager 1 såg ett område utan lika många energiska elektroner som var fångade i Saturnus magnetfält nedströms från Rhea 1980. Dessa mätningar, som aldrig förklarades, gjordes på ett längre avstånd än Cassini-data.
Den 26 november 2005 gjorde Cassini det enda riktade förbiflygningen av Rhea under sitt huvuduppdrag. Den passerade inom 500 km från Rheas yta, nedströms från Saturnus magnetfält, och såg den resulterande plasmanivån som den hade sett med andra månar, t.ex. Dione och Tethys. I dessa fall skedde en avstängning av energirika elektroner när Cassini passerade in i månarnas plasmaskuggor (de områden där månarna själva blockerade magnetosfärens plasma från att nå Cassini). När det gäller Rhea började elektronplasman dock att avta vid åtta gånger det avståndet och minskade successivt tills den förväntade skarpa nedgången när Cassini kom in i Rheas plasmaskugga. Det utökade avståndet motsvarar Rheas Hill-sfär, avståndet 7,7 gånger Rheas radie inom vilken banor domineras av Rheas snarare än Saturnus gravitation. När Cassini kom ut ur Rheas plasmaskugga uppstod det omvända mönstret: En kraftig ökning av energirika elektroner, sedan en gradvis ökning ut till Rheas Hill-sfärsradie.
Dessa mätningar liknar dem på Enceladus, där vatten som kommer ut från sydpolen absorberar elektronplasman. I Rheas fall är dock absorptionsmönstret symmetriskt.
Dessutom såg MIMI-instrumentet (Magnetospheric Imaging Instrument) att denna mjuka gradient avbröts av tre kraftiga minskningar av plasmaflödet på vardera sidan av månen, ett mönster som också var nästan symmetriskt.
I augusti 2007 passerade Cassini genom Rheas plasmaskugga igen, men längre nedströms. Dess mätningar liknade Voyager 1:s mätningar.
Det finns inga bilder eller direkta observationer av det material som tros absorbera plasman, men de troliga kandidaterna skulle vara svåra att upptäcka direkt. Ytterligare observationer planeras under Cassinis första förlängning av uppdraget, med en riktad förbiflygning planerad till den 2 mars 2010.