Rokoko är en konstnärlig stil som uppstod på 1700-talet i Frankrike. Rokokostilen, som ofta bara kallas senbarock, utvecklades ur den konstnärliga rörelsen barocken. Även om den behöll flera egenskaper hos den ursprungliga stilen, bland annat genomarbetning och utsmyckade teman, var den också mer lekfull och asymmetrisk. Rokokostilen förknippas med den franske kungen Ludvig XV:s regeringstid (Ludvig XIV förknippas med barocken, medan Ludvig XVI förknippas med nyklassicismen, även om hans stil började som rokoko i början av hans regeringstid). Rokokons popularitet var som störst i mitten av 1700-talet, men försvann mot slutet till förmån för nyklassicismen.
Rokokokokonsten och arkitekturen var feminin, graciös, blommig och utsmyckad. I målningarna användes krämiga och pastellliknande färger, till skillnad från de mörkare nyanserna i barockkonsten. Religion och politik var inte längre nödvändigtvis rokokokonstens huvudtema, till skillnad från barocken, och vardagslivet blev vanligare representerat. På så sätt kretsade rokokokonsten kring teman som kärlek, romantik, nöjen, landskap och rena porträtt. Dessutom blev teman från Fjärran Östern populära inom rokokon, särskilt Chinoiserie. Berömda rokokokonstnärer är bland annat Boucher, Watteau och Fragonard.
Rokokokon har varit föremål för många diskussioner, analyser och kritik av konsthistoriker genom hela historien. Den har under årens lopp kritiserats för att vara överdriven, ytlig och lättsinnig, och termen har till och med använts nedsättande vid olika tidpunkter i historien. Trots detta har rokokokonsten och rokokoteatern också fått beröm för elegansen, "skönheten" och "charmen" i sina konstverk.
