Ludvig XV – Frankrikes "den älskade" kung (1710–1774)

Ludvig XV – Frankrikes "den älskade" kung (1710–1774): hans långa regering, svaga ledarskap och missade reformer som bidrog till krisen före franska revolutionen.

Ludvig XV (15 februari 1710 - 10 maj 1774) var en fransk kung som regerade från 1715 till sin död. Han var barnbarnsbarn till Ludvig XIV som han efterträdde vid fem års ålder. Han kallades "den älskade" (franska: le Bien-Aimé). Hans misslyckande med att tillhandahålla ett starkt ledarskap och välbehövliga reformer bidrog till den kris som ledde till den franska revolutionen.

Tidigt liv och regentskap

Ludvig föddes den 15 februari 1710. Efter Ludvig XIV:s död 1715 var han bara fem år gammal, och landet styrdes under en tid av regenten, Filip II av Orléans. Ludvig förklarades myndig och började formellt regera i början av 1720‑talet, men i praktiken påverkades mycket av hans politik under lång tid av mäktiga rådgivare och ministrar.

Styrning och inrikespolitik

Under stora delar av Ludvigs regeringstid präglades styret av rådgivare som kardinal Fleury (som blev premiärminister och styrde med tonvikt på fred och sparsamhet) och senare Étienne-François, hertig av Choiseul. Fleury stabiliserade ekonomin efter regentens kaotiska år men kunde bara delvis genomföra djupare reformer. Systemets grundläggande problem — privilegier för adel och kyrka, ett orättvist skattesystem och ineffektiv skatteuppbörd — kvarstod och förvärrade statens skuldsättning, särskilt efter krigen.

Krig och utrikespolitik

Ludvigs regeringstid omfattade flera viktiga konflikter. Frankrike deltog i kriget om polska tronföljden (1733–1738) och i kriget om Österrikiska tronföljden (1740–1748). Det mest förödande för Ludvig XV blev Sjuårskriget (1756–1763) mot Storbritannien och dess allierade, som slutade med stora territoriella förluster för Frankrike, bland annat i Nordamerika (Kanada) och i Indien. Efter kriget genomförde utrikesministern Choiseul försök att återuppbygga flottan och återta internationell status, men kostnaderna för krig och försök till upprustning bidrog till kronans ekonomiska press.

Kultur, upplysning och hovliv

Ludvig XV var en viktig mecenat för konst, arkitektur och det som skulle bli kännetecknande för 1700‑talets franska smak — rokoko. Han var också omgiven av framstående intellektuella från upplysningstiden; tänkare som Voltaire och Diderot rörde sig i och omkring hovet, och en del av upplysningens idéer spreds i franska salonger. Samtidigt fanns en växande klyfta mellan hovets lyx och folkets ekonomiska villkor.

Han lät bland annat uppföra och beställa byggnadsprojekt som Place Louis‑XV (nu Place de la Concorde) och gav uppdrag som ledde till byggandet av Petit Trianon, vilket speglar hovets arkitektoniska investeringar under hans regeringstid.

Hovliv och personligt rykte

Ludvig var gift med Maria Leszczyńska från 1725 till hennes död 1768 och hade flera barn, men hans politiska och offentliga image dominerades ofta av relationen till sina mäktiga favoriter. Madame de Pompadour (Jeanne Antoinette Poisson) var länge hans mest inflytelserika älskarinna och hovets viktiga maktfaktor under mitten av 1700‑talet; hon spelade stor roll som kulturmecenat och som politisk bollplank. Mot slutet av hans regeringstid blev Madame du Barry en framträdande favorit. Hovets skandaler, intriger och uppfattad lättsinne bidrog till att undergräva kungens auktoritet i allmänhetens ögon.

Försök till reform och rättsliga konflikter

Under Ludvigs senare år ökade kraven på reformer av skattesystemet och statsförvaltningen. Råden och parlementsdomstolarna (parlements) motsatte sig ofta kungliga reformer, vilket försvårade genomförandet av nödvändiga ekonomiska åtgärder. Ett ofta nämnt försök att bryta rättssystemets återhållande makt och genomföra reformer kom nära slutet av hans styre: 1771 lät kanslern Maupeou genomföra en kontroversiell omorganisation av domstolarna (Maupeou‑kuppen) för att tillfälligt begränsa parlements makt. Åtgärderna väckte stor motvilja och sågs av många som uttryck för regeringens svårigheter att finna legitima vägar till reform.

Död och eftermäle

Ludvig XV avled den 10 maj 1774, troligen av smittkoppor. Hans son, Dauphin Louis Ferdinand, hade avlidit tidigare, och tronen gick vidare till Ludvigs sonson, som blev Ludvig XVI. Eftermälet av Ludvig XV är ambivalent: under hans långa regeringstid såg Frankrike både kulturell blomstring och politisk och ekonomisk försvagning.

Historisk bedömning: Traditionellt har Ludvig XV kritiserats för bristande fast ledarskap, oförmåga att genomföra viktiga reformer och för att hans hovliv bidrog till att underminera monarkins anseende. Samtidigt pekar vissa historiker på att han kunde bibehålla en viss inrikes stabilitet under långa perioder och att hans court stödde konstnärlig och intellektuell utveckling som blivit inflytelserik i Europas kulturhistoria. Sammantaget bidrog dock hans regeringstid till att lämna France i en svagare situation organisatoriskt och ekonomiskt — en del av bakgrunden till den kris som slutligen kulminerade i revolutionen på 1780‑talet.

Sök med bokstav