Romanisering av grekiska: translitterering, transkription och standarder

Lär dig romanisering av grekiska: translitterering, transkription och standarder – metoder, historik och ISO/ELOT-regler för namn och ortnamn.

Romanisering av grekiskan är ett sätt att skriva det grekiska språket (antingen antik eller modern grekiska) med det romerska alfabetet. Detta kan antingen göras genom att mappa bokstäver (så kallad translitterering) eller genom att mappa ljud (så kallad transkription). Transliterering strävar efter en bokstav-för-bokstav-återgivning så att man ska kunna rekonstruera det ursprungliga grekiska skrivna ordet, medan transkription försöker återge hur ordet uttalas i talad grekiska. Ett klassiskt exempel är namnet Ἰωάννης som i äldre latinsk/engelsk tradition blev Johannes och på modern engelska John. På modern grekiska skrivs ofta Γιάννης, vilket i en mer fonetisk romanisering återges som Yannis. Det maskulina grekiska ordet Ἅγιος eller Άγιος kan förekomma i olika former som Hagiοs, Agios, Aghios eller Ayios, eller i översättning som "Holy" eller "Saint" i engelska former av grekiska ortnamn.

Translitterering kontra transkription — vad skiljer dem åt?

Translitterering kopplar varje grekisk grafem (bokstav) till ett motsvarande tecken i det latinska alfabetet. Den är användbar i filologiska och administrativa sammanhang när man vill bevara stavningen. Transkription återger ljudet och är därför bättre när målet är att ange uttalet för dem som inte kan läsa grekiska. I praktiken finns dock många mellanformer där translittereringen anpassas för att ge en indikation på ljudvärdet.

Historisk bakgrund

Traditionella engelska omskrivningar av grekiska namn härrör delvis från romerska system från antiken. Det romerska alfabetet utvecklades ur olika grekiska varianter och när det användes för att skriva klassisk grekiska infördes latinska former som påverkade hur vissa grekiska bokstavskombinationer återgavs. Till exempel ersattes ibland ⟨κ⟩ med ⟨c⟩, ⟨αι⟩ och ⟨οι⟩ med ⟨æ⟩ respektive ⟨œ⟩ och ⟨ει⟩/⟨ου⟩ förenklades i vissa traditioner till ⟨i⟩/⟨u⟩. Aspirationer som θ, φ, χ återgavs i klassiska latinska former som th, ph och ch. När engelskan och andra moderna språk utvecklades, skiljde sig deras stavningshistorier från grekiskans, vilket ledde till många fasta historiska romaniseringar (exempelvis Herodotus, Thucydides, Pythagoras).

Fonologiska förändringar och konsekvenser

Grekskans ljud har förändrats över tid: forngrekiska och modern grekiska har olika uttal. Detta påverkar både vilka system som används och vilken princip man prioriterar (ortografisk trogenhet eller fonetisk återgivning). Några vanliga punkter att känna till:

• Diftonger och vokaler: Kombinationer som αι, οι, ει, ου var historiskt diftonger men uttalas i modern grekiska ofta som monoftonger. I modern vetenskaplig translitterering återges de ofta som ai, oi, ei, ou, men i äldre traditioner kunde de bli till e, i eller u.
• Konsonanter: Aspirerade konsonanter i klassisk tradition (θ, φ, χ) skrevs ofta som th, ph, ch. I modern grekiska motsvaras de av frikativor (/θ/, /f/, /x/ eller /ç/) och translittereringar kan därför variera mellan th / f / ch eller th / ph / kh beroende på system.
• Beta och andra förändringar: Bokstaven β uttalades i forngrekiska som /b/ men i modern grekiska som /v/, vilket leder till variationer mellan b och v i olika romaniseringskonventioner.
• Andra fonetiska särskilda fall: Kombinationer med γ (gamma) kan ge mjukare eller nasal ljudning i modern grekiska (t.ex. γγ, γκ), vilket i olika system återges på olika sätt.
• Sigma i slutet av ord: Det slutliga s-ljudet skrivs med ς i grekiska och återges i latinsk skrift som s.

Diakritiska tecken och andningstecken

Antik grekiska använde i polytoniskt system diakritika som olika andningstecken (rough/soft breathing) och flera accenter. I äldre romanisering infördes ibland ett h för rough breathing, t.ex. Ἅγιος → Hágios (eller Hagios). Modern grekiska använder huvudsakligen en enkel accent (tonos) för betoningsmarkering; denna markering utelämnas ofta i vanliga romaniseringar, men i striktare vetenskapliga system kan tonus markeras med accenter eller diakritika för att återge betoning och longitud.

Exempel

Några konkreta exempel som visar variationerna:

• Ἰωάννης → Johannes (klassisk latinsk tradition) → John (engelsk moderniserad form)
• Γιάννης → Yannis eller Giannis (beroende på om man väljer y eller g för Γ framför vokal)
• Ἅγιος / Άγιος → Hagiοs, Agios, Aghios, Ayios eller översatt som Saint/Holy i engelska ortnamn

Standarder och system

Under 1800- och 1900-talen utvecklades flera romaniseringssystem för olika syften (vetenskapliga, bibliotek, kartografi, passutskrifter). Några viktiga system är:

• ELOT/ISO — Den grekiska standardiseringsorganisationen ELOT utfärdade ett system i samarbete med Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) 1983. Detta system antogs (med mindre ändringar) av FN:s femte konferens om standardisering av geografiska namn i Montreal 1987, av Förenade kungarikets Permanent Committee on Geographical Names for British Official Use (PCGN) och av USA:s Board on Geographic Names (BGN) 1996, samt senare av ISO 1997.
• BGN/PCGN — BGN/PCGN har också haft egna system (ett tidigare från 1962 och senare gemensamma system för t.ex. namn på geografiska platser) som används i brittiska och amerikanska officiella sammanhang.
• ALA-LC — Ett system som används av American Library Association och USA:s Library of Congress för katalogisering och biblioteksposter.

Officiell användning och identitetshandlingar

Romanisering av namn för officiella ändamål (t.ex. pass och id-kort) har särskilda krav. I Grekland krävde man länge ELOT-systemet som standard i officiella dokument fram till 2011, då ett rättsligt beslut tillät grekerna att använda oregelbundna former (t.ex. "Demetrios" för Δημήτριος) under förutsättning att officiella identitetshandlingar också anger standardformerna (t.ex. "Demetrios OR Dimitrios"). Detta gjorde det möjligt för individer att använda former av sitt namn som ligger närmare familjens eller utlandets vedertagna stavning, samtidigt som man behöll en standardiserad form i officiella register.

Praktiska råd vid romanisering

• Välj system efter syfte: för akademiska texter kan strikt vetenskaplig translitterering vara att föredra; för resehandlingar och kartor kan det vara bättre att använda nationellt/ISO-standardiserade former.
• Var konsekvent: använd samma system genomgående i en text eller databas för att undvika förväxlingar.
• Tänk på uttalsmålgruppen: om avsikten är att hjälpa läsare med uttal, välj en fonetisk transkription; om avsikten är att länka tillbaka till grekisk stavning, välj translitterering.
• Observera diakritik och andningstecken i klassiska texter: dessa kan vara viktiga i filologiska sammanhang men utelämnas ofta i vardaglig romanisering.

Sammanfattning

Romanisering av grekiska är inte ett enhetligt fält utan består av flera konkurrerande principer och system med olika prioriteringar: noggrann återgivning av skrift (translitterering) kontra återgivning av uttal (transkription). Historiska traditioner, språkutveckling och praktiska behov (bibliotek, kartor, pass) har lett till ett brett spektrum av former. För officiella och standardiserade ändamål är ELOT/ISO, BGN/PCGN och ALA-LC några av de vanligaste referenserna, medan enskilda namn och ortnamn ofta följer etablerade eller lokalbrukade stavningar.

Frågor och svar

Fråga: Vad är romanskt språk för grekiska?

F: Hur kan det göras?

F: Vad är ett exempel på translitterering på engelska?

F: På vilket sätt skiljer sig modern grekiska från gammal grekiska?

F: Vem utfärdade sitt system för romanisering av namn för officiella ändamål?

F: När antogs ELOT:s system av olika organisationer?

F: Får greker använda oregelbundna former när de skriver sina namn officiellt?

Sök med bokstav