Sabellianism

De som röstade för

Historisk sabellianism lärde ut att Gud Fader var den enda personen i Gudomen, en tro som kallas monarkianism. En författare har beskrivit Sabellius' lära på följande sätt: Den verkliga frågan handlar därför om följande: Vad är det som utgör det vi kallar "person" i Gudomen? Är det ursprungligt, substantiellt, väsentligt för gudomligheten själv? Eller hör det till och uppstår det genom de utställningar och utvecklingar som den gudomliga varelsen har gjort av sig själv för sina skapade varelser? Det förstnämnda förnekade Sabellius; det sistnämnda erkände han helt och hållet.

Modalister säger att det enda tal som ges till Gud i den heliga Bibeln är Ett. Kristna texter talar inte uttryckligen om att Gud är tre. Siffran tre nämns aldrig i texter som handlar om Gud. Talet tre är det tal som är centralt i ordet "Treenighet". Det finns en text som kallas Comma Johanneum och som kan utgöra ett undantag från detta. Komma Johanneum är en omtvistad textpassage i första Johannes. Texten är främst känd från King James Version av Bibeln och vissa versioner av Textus Receptus. Den finns vanligtvis inte med i moderna kritiska texter. Modalism har främst förknippats med Sabellius, som lärde ut en form av den i Rom på 300-talet.

Hippolytus av Rom kände Sabellius personligen och nämnde honom i Philosophumena. Han visste att Sabellius ogillade trinitarisk teologi, men han sade att modalmonarkismen var Noetos' kätteri, inte Sabellius'.

De kristna i Cyrenaica gillade sabellianismen och konverterade till den. Demetrius, patriark i Alexandria, skrev många brev till dem och argumenterade mot denna tro.

Kritiker

Den främsta kritikern var Tertullianus, som sade att de korsfäste Fadern.

Det är viktigt att notera att de enda källor vi har för att förstå sabellianismen är från personer som motsatte sig den. Forskare idag är inte överens om vad exakt Sabellius eller Praxeus lärde ut. Det är lätt att tro att Tertullianus och Hippolytus missuppfattade sina motståndares åsikter.

Tertullianus verkar antyda att majoriteten av de troende vid den tiden föredrog den sabellianska synen på Guds enhet. Epifanius (Haeres 62) omkring 375 e.Kr. noterar att Sabellius fortfarande hade många anhängare, både i Mesopotamien och i Rom. Det andra allmänna konciliet i Konstantinopel 533 e.Kr. förklarade att Sabellius dop var ogiltigt, vilket tyder på att sabellianismen fortfarande fanns kvar.

Dess position idag

Sabellianismen har förkastats av majoriteten av de kristna kyrkorna till förmån för trinitarism. Detta skedde genom den atanasianska trosbekännelsen, som säger att Gud är tre olika personer. Var och en av de tre är lika med de andra och evig på samma sätt som de andra två.

Michael Servetus och Emanuel Swedenborg var vetenskapsmän på 1500- och 1600-talet. Några av de tester som de har skrivit verkar tyda på att de var för modalism. Ingen av de två beskriver Gud som en person som uppträder i tre former. Båda beskriver honom som en enda gudomlig person, Jesus Kristus, som har en gudomlig själ av kärlek, ett gudomligt sinne av sanning och en gudomlig kropp av aktivitet. Jesus förenade sin mänskliga form med den gudomliga. Genom att göra detta blev han helt och hållet ett med sin gudomliga själ från Fadern på ett sådant sätt att personerna inte längre kunde hållas åtskilda.

Enhetlig pingst lär att Fadern (en ande) är förenad med Jesus (en människa) som Guds Son. Oneness-pingstvänstern skiljer sig dock mycket från sabellianismen, eftersom den förkastar sekventiell modalism^[] . De lär att Gud var helt och hållet Gud och helt och hållet människa.

Oneness-pingstvänstern och sabellianismen kan jämföras med varandra, eftersom de båda är notrinitariska. Det kan dock finnas flera skillnader mellan de båda ståndpunkterna.

Vad lärde den egentligen ut?

Det är svårt att ta reda på vad sabellianismen verkligen lärde ut, eftersom allt som finns kvar idag är de texter som de som var emot den skrev. Alla hans originalverk brändes. Följande utdrag som visar några av de kända läromässiga egenskaperna hos de gamla sabellianerna kan ses för att jämföras med lärorna i den moderna Oneness-rörelsen:

Sabellianism var en lära som lärdes ut av en sekt av montanisterna.

·         Cyprianus skrev om dem: "Hur, när Gud Fadern inte är känd - ja, till och med hädas - kan de som bland kättarna sägs vara döpta i Kristi namn enbart, bedömas ha fått syndernas förlåtelse?" (Cyprianus, ca. 250, W, 5.383,484)

·         År 225 e.Kr. talade Hippolytos om dem och sade: "Några av dem instämmer i noetianernas kätteri och hävdar att Fadern själv är Sonen."

·         Victorinus hade detta att säga om dem: "Vissa tvivlade på dopet av dem som tycktes erkänna samma Fader och Son som vi, men som ändå tog emot de nya profeterna."

Saballianismen nämns också av följande kyrkofäder:

·         Dionysios (ca 200-265 e.Kr.) skrev "De som döptes i tre personers namn... även om de döptes av kättare... ska inte döpas på nytt. Men de som omvänds från andra kätterier skall fulländas genom den heliga kyrkans dop." (Sankt Dionysios, Letters and Treatises,s.54).

·         "Sabellius...hädar när han säger att Sonen själv är Fadern och vice versa." (Dionysios av Rom, ca 264,W, 6.365)

·         "Jesus befaller dem att döpa till Fadern, Sonen och den helige Ande - inte till en opersonlig Gud." (Tertullianus, C. 213,W,3.623)

Sabellianismens undervisning om modalism och namndop i singulärt namn åtföljdes också av glossolalia och profetior bland den ovannämnda sekten montanister.

·         År 225 e.Kr. talar Tertullianus om "de som skulle förtjäna andens utmärkta gåvor - och som... med hjälp av den helige Ande skulle få språkets, visdomens och kunskapens gåva".

·         Det rapporteras att sabelianer upplevde glossolalior och döptes med den "kortare formeln" på grund av att de förnekade treenigheten. (J.H. Blunt, s. 332, Heik, s. 150, Kelsey, s. 40, 41).