Treenigheten i kristendomen: Fadern, Sonen och den Helige Ande

Förklara Treenigheten i kristendomen — Fadern, Sonen och den Helige Ande: historik, teologi och betydelse i kyrkans läror.

I den kristna religionen är treenigheten en idé som används för att förklara att tre olika personer kallas Gud: Gud Fader, Gud Son och Gud Helige Ande. Treenigheten innebär att dessa tre inte är tre olika gudar utan att de tillsammans utgör den ende Guden. Begreppet försöker fånga både Guds enhet och Guds mångfald i de tre personerna.

Oxford Dictionary of the Christian Church beskriver treenigheten som "den centrala dogmen i kristen teologi". Begreppet formulerades långsamt och blev tydligt uttryckt först genom teologisk utveckling och kyrkomöten under de första århundradena.

Vad treenigheten betyder

Med "person" menas inte en självständig individ som är separat från de andra; i klassisk trinitarisk teologi talar man om tre personer (hypostaser) som delar samma väsen (ousia). Man skiljer alltså mellan:

• Gud Fader – ofta framställd som ursprunget eller källan.
• Gud Son – Jesus Kristus, som i kristen tro blev människa och genom sitt verk på korset försonade världen.
• Gud Helige Ande – Guds närvaro och kraft i världen, verksam i hjärtat hos troende och i kyrkans liv.

Bibelska grunder

Ordet "treenighet" förekommer inte i Bibeln, men förespråkare ser treenhetstankar i flera texter. Exempel som ofta nämns är:

• Matt 28:19 (dopformeln): "i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn".
• Johannes 1 (Logos-läran) där Sonen (Ordet) framställs som gudomlig och verksam i skapelsen.
• 2 Kor 13:14 (apostolisk välsignelse) som nämner Fadern, Sonen och Anden tillsammans.

Historia och utveckling

Treenighetsläran formulerades inte omedelbart utan utvecklades under de första tre, fyra århundradena efter Kristus. Viktiga steg i utvecklingen var:

• Konciliet i Nicaea (325) – reagerade mot arianismen och införde begreppet homoousios (av samma väsen) för att uttrycka att Sonen är av samma väsen som Fadern. Se även det första konciliet i Nicaea.
• Konciliet i Konstantinopel (381) – kompletterade och klargjorde läran om den Helige Ande.
• Fäderna i kyrkan (t.ex. Atanasius, och de kappadokiska fäderna Gregorios av Nazianz, Basileios den store och Gregorios av Nyssa) utvecklade begrepp och språkbruk som etablerade den klassiska trinitariska formeln.

Olika tolkningar och kontroverser

Under kyrkans tidiga historia och senare har flera alternativa förklaringar och kritiska rörelser uppstått. Några exempel:

• Arianism – hävdade att Sonen var skapad och inte av samma väsen som Fadern; förklarades som kätteri vid Nicaea.
• Modalism (Sabellianism) – menade att Fadern, Sonen och Anden är tre "roller" eller "modi" som en och samma person uppträder i; kritiserades för att förneka de reala personerna i treenigheten.
• Adoptionism och subordinationism – olika varianter som försökt förklara relationen mellan Fader och Son utan att acceptera full gudomlighet för Sonen på samma sätt som klassisk trinitarism.
• Unitarism – avvisar treenighetsläran helt och förespråkar tron på en enda personlig Gud.

Teologiska och filosofiska frågor

Treenigheten utmanar vanliga begrepp om person och enhet, och har därför gett upphov till många definitioner och filosofiska diskussioner. Centrala begrepp som används i diskussionerna är essens/väsen (vad Gud är) och person/hypostas (hur Gud är i relation). Många teologer beskriver treenigheten som ett mysterium – något som går bortom full mänsklig förståelse men som ändå kan uttryckas och till viss del begripas genom tro, Bibelstudium och tradition.

Liturgisk och praktisk betydelse

Treenigheten påverkar kristen gudstjänst, bön och sakrament. Dopformeln (i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn) används i de flesta kyrkor. Böner, välsignelser och trosbekännelser (t.ex. den nicenska och den atanasinska trosbekännelsen) formulerar ofta tro på treenigheten och visar hur läran förankras i kyrkans liv.

Analoger — nyttiga men ibland missvisande

För att göra treenigheten begriplig används ofta analogier, till exempel:

• Vatten som kan förekomma som is, flytande och ånga.
• En människa som är far, son och make.

Dessa bilder kan hjälpa, men alla analogier brister och kan leda till felaktiga slutsatser (t.ex. modalism). Teologer varnar därför för att pressa analogier för långt.

Sammanfattning

Treenigheten är en central och formellt fastställd lära i större delen av kristendomen som uttrycker att Gud är ett väsen i tre personer: Fadern, Sonen och den Helige Ande. Läran utvecklades gradvis och formulerades tydligt vid koncilierna på 300‑talet som svar på olika tolkningsalternativ. Trots att begreppet kan framstå som svårt att helt begripa, spelar det en stor roll för kristen teologi, gudstjänstliv och trosuttryck.

Innan idén blev en dogm, vid det första konciliet i Nicaea, fanns det också andra idéer om hur man skulle lösa problemet. Bland dessa fanns bland annat arianism, modalism, adoptionism och andra försök att beskriva relationen mellan Fadern, Sonen och Anden.

Treenigheten i kristna texter

Många men inte alla kristna dyrkar Gud i form av treenigheten. I Gamla testamentet finns det flera ställen där det verkar finnas bevis för en treenighet. I 1 Mosebok 1:26 står det att Gud sade: "Låt oss göra människan till vår avbild". I 5 Mosebok 6:4 står det att "Herren, vår Gud, är en enda Herre". Det ord som har översatts med en kan också översättas med förenad.

Treenigheten är också underförstådd i Nya testamentet, även om den termen inte används. Jesus förklarade den aldrig helt och hållet i sin undervisning till människor, men gjorde ett antal anspråk på att vara Gud. Lärjungen Johannes var en av Jesu bästa vänner på jorden och förstod därför Jesus bättre än många andra människor. Han börjar sitt evangelium med att säga "I begynnelsen var ordet. Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud." Han kallar Jesus för "Ordet" eftersom Jesus var det sätt på vilket Gud berättade för människor om sig själv. I Johannes 8:58 säger Jesus: "Innan Abraham ens var född, var JAG ÄR!". JAG ÄR är vad Gud sa att hans namn var till Moses, vilket betyder att han alltid finns där var som helst i tid och rum. I Johannes 10:30 och 10:38 berättar han för människor att "Fadern och jag är ett" och "Fadern är i mig och jag är i Fadern". Slutligen förlät han människor för synder, vilket endast Gud kan göra.

När Jesus kom var de första kristna tvungna att förstå att Gud hade kommit till dem genom den heliga andens kraft. Matteus skrev i sitt evangelium: "Gå nu och gör alla folk till lärjungar och döpa dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn (Matteus 28:19). Flera saker i Johannesevangeliet anses ofta peka på en Gud som är mer än en enda varelse. Guds tre personer nämns också i Korinthiernas andra bok.

Det dröjde flera hundra år efter Jesu liv innan många kristna accepterade tanken att Gud var en treenighet. Det var en svår idé, eftersom de hebreiska skrifterna talar om att Gud är en. Grekerna och romarna kunde bara förstå Kristus som en person som kom med Guds ord. Det var inte förrän på 400-talet som läran om treenigheten utvecklades fullt ut i mer tekniska och teologiska termer. Den fastställdes vid konciliet i Nicéa år 325, där man i debatten med Arius om Jesu natur, inkarnation och preexistens förklarade att Guds son var av en enda substans (homoousios) med Fadern. De kristna hade hållit fast vid Guds treenighet i århundraden innan detta, och de kallade Jesus för "Gud" och talade ett trinitariskt språk redan innan Nicéa kodifierade terminologin (se t.ex. 1 Clemens, Barnabas' brev, Ignatius' brev etc.).

På 500-talet förde den helige Patrick kristendomen till Irland. Det finns en gammal irländsk legend som säger att Patrick använde klibban för att förklara idén om treenigheten. Klippan har tre små blad. Patrick berättade för folket att de tre bladen representerade Gud Fader, Gud Son och Gud Helige Ande. Han sa att hela växten representerade Gud.

I kristna kyrkor kallas söndagen efter pingsten (den 50:e dagen efter påsk) för "den heliga treenighetens högtid". Denna högtid började troligen på 900-talet. År 1334 gjorde påven Johannes XXII den officiell för hela kyrkan. I de anglikanska och lutherska kyrkorna dateras veckorna som följer efter Treenighetsfesten enligt hur många veckor efter Treenigheten de är (t.ex. den 20:e söndagen efter Treenigheten). I den romerska liturgin dateras dessa söndagar "efter pingst" (t.ex. den 21:a söndagen efter pingst).

 
Skulpturgrupp från den heliga treenighetens pelare i Olomouc, Tjeckien, 1700-tal  

Frågor och svar

F: Vad lär det kristna begreppet treenighet ut?

F: Vad beskrivs som "den kristna teologins centrala dogm" när det gäller treenigheten?

F: Vilka alternativ till treenigheten föreslogs innan den godkändes av det första konciliet i Nicaea?

Sök med bokstav