samaritiska pentateuken eller samaritanska Toran är en särskild version av Toran som används av samariterna. Samariterna har en egen liturgisk och textuell tradition som skiljer sig från den judiska masoretiska texten och från den grekiska Septuaginta. Exakt när den samaritiska texten uppstod är omtvistat; traditionen gör gällande en mycket gammal härstamning, medan modern forskning visar att texten består av lager och redaktionella förändringar som kan spänna över århundraden.
Textens användning och betydelse
Forskare använder den samaritiska pentateuken i textkritiska studier för att förstå hur den hebreiska bibeltexten utvecklats och vilka varianter som cirkulerade i antiken. Jämförelser mellan den samaritiska texten, den masoretiska texten och Dödahavsrullarna ger viktig information om textfamiljer, läsartendenser och äldre lästraditioner. Vissa fragment i Dödahavsrullarna överensstämmer i delar med samaritiska läsarter, vilket visar att flera olika former av Pentateuken förekom samtidigt i antiken.
Huvudsakliga skillnader mot andra traditioner
Samariternas Toran innehåller i grunden samma fem böcker (Moseböckerna) men uppvisar både små och större avvikelser i ordalydelse, siffror i släktförteckningar och i vissa lagformuleringar. Exempel på sådana skillnader är:
- Olika läsarter i genealogiska uppgifter och åldrar, där vissa siffror skiljer sig från den masoretiska traditionen.
- Skillnader i formuleringar av lagtexter och bestämmelser — vissa verser läses annorlunda eller innehåller tillägg eller utelämnanden jämfört med masoretisk text och Septuaginta. Ett exempel som nämnts i äldre litteratur gäller läsningen i 3 Mos 18:18, där samaritiska texten kan ge en annan ton i fråga om äktenskapsregler (Se 3 Mos 18:18.).
- En av de mest centrala teologiska skillnaderna är vikten av berget Gerizim som kultplats för samariterna – Torans formuleringar tolkas i deras tradition som stöd för Gerizim som det rätta heliga berget, i motsats till Jerusalems tempel i judisk tradition.
- Den samaritiska texten skrivs i samaritiskt alfabet och skiljer sig därför visuellt från den hebreiska kvadratstilen som används i den masoretiska texten.
Dessa avvikelser gör den samaritiska pentateuken särskilt värdefull för dem som studerar texthistoria, språkutveckling och hur religiösa traditioner formulerar sin identitet genom texttolkning.
Abisha-rullen och den levande traditionen
Särskild vikt läggs vid Abisha-rullen, som används i den samaritiska synagogan i Nablus. Samariterna hävdar att den skrevs av Abishua, Arons barnbarns son (1 Krönikeboken 6:35), tretton år efter Israels intåg i landet under ledning av Josua, Nuns son. Denna tradition betonar rituell kontinuitet och helighet hos manuskriptet. Moderna undersökningar, inklusive paleografiska studier och analyser av skrivstil, visar dock att rullen innehåller arbete av flera skrivare och att de äldsta delarna sannolikt är medeltida — ofta daterade till omkring 1100‑talet e.Kr. — med efterföljande reparationer och tillägg.
Trots de vetenskapliga dateringsresultaten spelar Abisha-rullen och den samaritiska Toran fortsatt en central roll i samariernas religion och identitet. Samariterna är en liten, men bestående, grupp som fortfarande använder sin version av Toran i liturgi, undervisning och ceremoniella sammanhang, framför allt i och kring Gerizim-området.
Sammanfattningsvis är den samaritiska pentateuken en självständig texttradition med betydelse för både historisk-biblisk forskning och för förståelsen av hur olika samhällen bevarat och tolkat de bibliska skrifterna. Genom att jämföra den samaritiska texten med andra traditioner kan forskare skapa en rikare bild av Pentateukens texthistoria och de religiösa skillnader som utvecklats under årtusendena.
