Stockholms blodbad (1520) – Christian II:s massmord på adeln

Bakgrund

Kalmarunionen, bildad på 1300‑talet, förenade de tre nordiska rikena under en gemensam monark, men under 1400‑ och tidigt 1500‑tal ökade motståndet i Sverige mot dansk dominans. Adeln och borgerskapet i Sverige stödde i hög grad en självständig politik, medan en del biskopar och adelsmän föredrog fortsatt samarbete med den danske kungen. Konflikten fördjupades av interna maktkamper, där Sten Sture den yngre var en ledande gestalt för självständighetsrörelsen.

Händelseförloppet

När Christian II intog Stockholm utropades han till kung efter en avtalad amnesti för de besegrade. Kort därefter sammankallades dock rättegångar där många av stadens och rikets ledande män anklagades för kätteri — bland annat med hänvisning till att folket i Stockholm hade avsatt och fängslat ärkebiskopen Gustav Trolle, vilket hans anhängare hävdade var ett angrepp på kyrkans auktoritet. De anklagade dömdes i en särskild domstol och ett stort antal personer avrättades under dagarna i november 1520.

Konsekvenser och efterspel

Massakern väckte chock och avsky i Sverige och utomlands. Christian II fick snabbt tillnamnet "Christian tyrannen" och förlorade mycket av sitt stöd. Händelsen bidrog direkt till upproret ledd av Gustav (Vasa) som 1523 utropades till Sveriges kung och som slutgiltigt bröt Sveriges band till Kalmarunionen. Samma år avsattes Christian II också i Danmark. Stockholms blodbad blev ett avgörande skede i övergången från medeltidens unionspolitik till ett självständigt svenskt rike och påverkar fortfarande hur perioden uppfattas i svensk historieskrivning.

Notering: Antalet avrättade varierar i källorna, men traditionellt anges siffran 82. Händelsens rättsliga och politiska bakgrund — särskilt användningen av anklagelser om kätteri — har diskuterats mycket av historiker och tolkats både som politisk eliminering av motståndare och som ett försök att rättfärdiga handlingarna genom kyrkliga domar.