Slaget vid Trebia (218 f.Kr.) – Hannibals seger i andra puniska kriget

Slaget vid Trebia (218 f.Kr.) – Hannibals avgörande seger i andra puniska kriget. Upptäck taktik, förlopp och historisk betydelse bakom detta vinterfält.

Slaget vid Trebia (eller Trebbia) var det första stora slaget i det andre puniska kriget, som utkämpades mellan Hannibals karthagiska styrkor och den romerska republiken i december 218 f.Kr., runt vintersolståndet.

Bakgrund

Efter Hannibals dramatiska korsning av Alperna hade han etablerat sig i norra Italien och vunnit ett inledande kavalleriuppgörelse vid Ticinus i november 218 f.Kr. Rom styrde två konsularméer mot honom. Konflikter mellan de romerska befälhavarna om hur och när man skulle möta Hannibal bidrog till att ge kartagerna initiativet. Slaget utkämpades vid floden Trebia (i närheten av dagens Piacenza/Placentia), och var ett försök av romarna att besegra Hannibal innan han kunde konsolidera sina positioner och vinna stöd från de galliska stammarna i regionen.

Styrkor och befäl

Hannibal ledde en flerspråkig armé bestående av iberisk och afrikansk infanteri, beriden trupp och lätta allierade trupper; hans exakta styrkestorlek är osäker men uppskattas ofta till tiotusental. På romersk sida deltog trupper under de två konsulerna — den försiktige Publius Cornelius Scipio och den mer aggressivt inställde Tiberius Sempronius Longus — som efter vissa rokovar och missförstånd kom att föra en samlad insats mot kartagerna.

Slagets förlopp

Hannibal använde sig av väderförhållanden, terräng och sin kända taktiska fingertoppskänsla för att dra fördel av romarna. Romarna lockades i strid efter ett morgonprovokation; de tvingades korsa den kalla Trebiafloden och kämpa i ogynnsamma förhållanden med frusna och utmattade trupper. Kartagerna anföll med tungt infanteri och överlägsen kavalleri på flankerna, samtidigt som en dold styrka låg i bakhåll och slog till när romerskt motstånd började brytas. Resultatet blev en genomgripande romersk förlust.

Konsekvenser

Slaget vid Trebia var en stor seger för Hannibal och hade flera viktiga följder:

• Romarna led tunga förluster och tvingades dra sig tillbaka till fästningarna i norra Italien (bland annat Placentia och Cremona).
• Hannibal befäste sitt rykte som en av antikens mest begåvade fältherrar och fick större frihet att röra sig i Italien, samtidigt som han kunde stärka sina förbindelser med galliska stammar i regionen.
• Segern underminerade romarnas initiala strategi att snabbt driva ut kartagerna och inledde en period då Rom tvingades anpassa sin krigsföring mot Hannibals rörliga och mångsidiga armé — ett mönster som skulle fortsätta i senare avgörande slag såsom vid Trasimene och Cannae.

Uppskattningar och källor

Antika källor, främst Polybius och Livy, beskriver slaget men ger olika detaljer och siffror. Modern forskning varierar också i uppskattningar av styrkornas storlek och förluster; vanliga bedömningar talar om att romarna förlorade stora delar av sin armé (uppskattningar ofta i spannet tiotusental), medan kartagerna hade betydligt färre förluster. Exakt utformning av bakhållet och vilka befäl som ledde de dolda trupperna är föremål för historisk diskussion.

Sammanfattning

Slaget vid Trebia var första stora militära prövningen i andre puniska kriget på italiensk mark och visade tydligt Hannibals förmåga att utmanövrera romarna. Segern gav honom öppet spel i norra Italien och satte tonen för de följande åren av krigföring på den italienska halvön.

Sök med bokstav