Den romerska armén är det antika Roms militär, de styrkor som användes av det romerska riket, den romerska republiken och senare det romerska kejsardömet. Dess infanteri var under en stor del av dess historia den romerska legionen. Rom hade också en flotta. Arméns storlek i det sena romarriket var cirka 128 000 - 179 200 man. Den var mycket välorganiserad. De viktigaste romerska soldaterna i imperiet var legionärerna. Legionerna var indelade i sekel, som bestod av 80 soldater och 20 andra män som stannade kvar i lägret för att laga mat och utföra andra sysslor.
Andra soldater i armén kallades auxilia. Auxilia var icke-medborgare som huvudsakligen kom från de romerska provinserna. De fick mindre betalt än legionärerna och bar vanligtvis inte rustning, men i slutet av sin tjänstgöring, som var minst 25 år, fick de romerskt medborgarskap.
Organisation
Armén var hierarkiskt uppbyggd och anpassades över tid. Under republiken var legionen organiserad i maniplar; från slutet av 100-talet f.Kr. reformerade Gaius Marius organisationen och införde en mer enhetlig kohortstruktur. En typisk legion i kejartid kunde bestå av cirka 4 800–5 200 man indelade i 10 kohorter, där varje kohort innehöll 6 centurier (sekel) i de inre kohorterna. Kommandouppläggningen inkluderade legatus (legionschef), flera tribuni, och de professionella underofficerarna centuriones, där särskilt primus pilus var den högsta centurionen.
Legionärer och tjänst
Legionärerna var romerska medborgare och utgjorde tungt beväpnat infanteri. De valdes ofta frivilligt men kunde även värvas genom påbud. Tjänstetiden kunde variera över epoker—vanligtvis 20–25 år under kejsartiden. Legionärernas utrustning inkluderade pilum (spjut), gladius (kort svärd), sköld (scutum) och olika typer av rustning (t.ex. lorica segmentata, ringbrynja eller fjällpansar). Träning, disciplin och kollektiv taktik (kortare kast, tät formation, och snabbt omgrupperande) gjorde legionerna effektiva i många slags fältslag.
Auxilia
Auxilia kompletterade legionerna och bestod av icke-medborgare. De kunde vara infanteri, kavalleri, bågskyttar eller specialister som slungkastare och kättingartillerister. Till skillnad från legionärerna fick auxilia ofta, men inte alltid, sämre betalt — däremot erbjöds rikligt med incitament: efter fullbordad tjänstgöring (vanligtvis cirka 25 år) erhöll soldaten och ibland hans familj romerskt medborgarskap via ett officiellt diplom. Många auxiliaenheter behöll sitt etniska namn (t.ex. enheter från Gallien, Hispania eller provinsfolk) och kunde senare bli permanenta trupper under kejsartiden.
Kavalleri och andra enheter
Armén innehöll också kavalleri—både Equites under republikens elitlager och kavallerienheter inom auxilia. Equites var ofta förmögna män som hade råd med häst och utrustning och tjänstgjorde även i administrativa och politiska roller. Auxiliärt kavalleri var däremot den huvudsakliga källan till rörlighet i fälten: spaning, flankskydd och förföljelse av flyende trupper. Romarna använde också ingenjörstrupper (fabri), belägringsmaskiner, och specialiserade bågskyttar och slungkastare från olika provinser.
Utrustning, logistik och fortifikationer
Romerska soldater var kända för sin standardiserade utrustning och förmåga att bygga. Armén tog med sig tält, verktyg och mat och byggde varje natt ett försvarsbart marschläger (castra) med tydliga gator och befästningar. Ingenjörskunskaper gjorde romarna skickliga i att bygga vägar, broar, befästningar och belägringsverk — vilket gav strategiska fördelar i både offensiv och defensiv krigföring. Logistik och regelbunden försörjning var centralt: armén organiserade matare, bagagekolonner och förnödenheter för långa kampanjer.
Taktik och stridsmetoder
Romersk taktik kombinerade disciplin, formationer och samordning. Tidiga manipelformationer gav flexibilitet mot olika fiender; den senare kohortbaserade legionen ökade stabilitet och styrka i fronten. Legionärerna använde kastspjut (pilum) för att rota upp fiendens formationer innan närstrid med gladius. Samtidigt utnyttjades kavalleri och lätt trupp för rekognoscering, flankmanövrar och förföljelse.
Veteraner och samhälle
Efter avslutad tjänst belönades veteraner ofta med jord, pension eller kontant ersättning och kunde koloniseras i gränsprovinsstäder — ett sätt att säkra lojalitet och romanisering av provinser. Veteraners erfarenhet och status användes också i administrationen och som lokala eliter.
Senare utveckling
Under senantiken förändrades arméns struktur: trupper delades ofta upp i gränsstyrkor (limitanei) och mer rörliga fälthärar (comitatenses). Rekryteringen blev mer regional och etniskt varierad, och en del tidigare auxilia-trupper uppgraderades. De siffror som nämns i första stycket (cirka 128 000–179 200 man) avser den största delen av den sena kejserliga armén, men totalen och organisationen varierade över tid och mellan olika kejsardömen.
Sammanfattningsvis var den romerska armén en av antikens mest effektiva och långlivade militära institutioner tack vare sin organisation, utbildning, ingenjörskunskap och förmåga att anpassa taktik efter olika motståndare och geografiska förhållanden.
