Tanggu-vapenvilan (1933) – vapenvila mellan Kina och Japan om Manchuriet

Tanggu‑vapenvilan 1933: avgörande avtal mellan Kina och Japan som avslutade invasionen av Manchuriet — bakgrund, följder och diplomatins betydelse.

Författare: Leandro Alegsa Skapandedatum: 18 juni 2022 Senast uppdaterad: 29 mars 2026

Tanggu-vapenvilan, ibland kallad Tangku-vapenvilan (kinesiska: 塘沽协定; 塘沽協定; Tánggū Xiédìng; Tanku kyōtei (塘沽協定)) var en vapenvila som undertecknades mellan Kina och Japan i Tanggu-distriktet i Tianjin den 31 maj 1933 och som formellt avslutade den japanska invasionen av Manchuriet som hade inletts två år tidigare.

Bakgrund

Efter Mukdenincidenten i september 1931 trängde japanska styrkor snabbt in i den nordöstra delen av Kina och etablerade 1932 den marionettstaten Manchukuo. Den kinesiska centralregeringen under Kuomintang ledd av Chiang Kai-shek valde i praktiken att undvika storskalig militär konfrontation med Japan för att prioritera inre konsolidering och bekämpa inhemska uppror. Samtidigt fördömde internationella aktörer Japans agerande: Nationernas förbund tillsatte Lytton-kommissionen som 1932 konstaterade att Manchukuo inte var legitimt, varpå spänningarna mellan Japan och omvärlden ökade. Japan drog sig ur Nationernas förbund i mars 1933.

Viktiga villkor i vapenvilan

Vapenvilan fastslog ett antal praktiska arrangemang som i praktiken erkände japansk kontroll över nordöstra Kina och begränsade den kinesiska militära närvaron i området. Bland de centrala punkterna fanns:

Utrotnings- och reträttkrav: Kinesiska trupper beordrades att dra sig tillbaka bakom Stora muren till bestämda linjer, vilket effektuerade en militär uppdelning mellan de två parterna.
Demilitariserade zoner: Ett område söder om Stora muren utropades som demilitariserat, där kinesiska militära aktiviteter begränsades och japanska och Manchukuo-styrkor fick stort inflytande över säkerheten.
Stopp för väpnade konfrontationer: Direkt fientlighet mellan japanska/Manchukuo-styrkor och kinesiska regeringsstyrkor skulle upphöra, vilket i praktiken cementerade de territoriella förändringar som Japan redan åstadkommit.
Konsultationer och kontroll: Det fanns bestämmelser om patrullering och om hur incidenter i den demilitariserade zonen skulle hanteras, vilket i flera fall gav Japan stort inflytande över utfallet.

Konsekvenser och efterspel

Tanggu-vapenvilan betraktades i Kina som en förödmjukelse och som en de facto erkännande av japansk kontroll över Manchuriet och angränsande områden. För den kinesiska regeringen försvagade avtalet dess auktoritet och bidrog till ökad inrikes kritik mot Chiang Kai-sheks politik att avstå från direkt militärt motstånd mot Japan. Vapenvilan innebar också att Japan konsoliderade sin position i norra Kina, vilket gjorde det lättare för Tokyo att utöva politiskt och ekonomiskt inflytande i regionen.

Internationellt ledde händelserna till ökad isolering av Japan efter Lytton-rapporten och Japans utträde ur Nationernas förbund. Trots vapenvilans formella fred bidrog de grundläggande motsättningarna och den japanska expansionismen till fortsatt fientlighet som slutligen eskalerade till fullskaligt krig igen 1937 i vad som brukar kallas den andra kinesisk‑japanska kriget.

Historisk betydelse

Tanggu-vapenvilan ses ofta som en milstolpe i 1930-talets östasiatiska politik: den var ett exempel på hur internationella protester och diplomatiska uttalanden saknade kraft att stoppa expansionistiska stater då viljan till militärt ingripande var svag. Avtalet illustrerar också de svåra avvägningar som Kinas regering stod inför mellan att söka nationell enhet inrikes och att möta ett aggressivt grannland utanför sina gränser.

Bakgrund

Efter Mukdenincidenten den 18 september 1931 invaderade den japanska Kwantungarmén Manchuriet och i februari 1932 hade den erövrat hela regionen. Qingdynastins sista kejsare, Puyi, som levde i exil i Tianjin, uppmanades av japanerna att acceptera tronen i det nya imperiet Manchukuo, som kontrollerades av den japanska armén. I januari 1933 invaderade en gemensam styrka från Japan och Manchukuo Rehe för att skydda Manchukuos södra gränser, och efter att ha erövrat provinsen i mars drev de kvarvarande kinesiska arméerna i nordost utanför den stora muren in i Hebeiprovinsen.

Västmakterna skyllde på Japans handlingar men gjorde inte mycket mer. När Nationernas förbund krävde att Japan skulle sluta kämpa drog sig Japan ur förbundet den 27 mars 1933.

Eftersom den japanska armén hade tydliga order från kejsar Hirohito (som ville få ett snabbt slut på kampen mot Kina) att inte gå in i muren, avbröt japanerna sitt angrepp i maj 1933.

Samtal

Den 22 maj 1933 möttes kinesiska och japanska representanter för att diskutera hur striden skulle avslutas. De japanska kraven var allvarliga: en demilitariserad zon som omfattade hundra kilometer söder om Kinesiska muren, från Peking till Tianjin, skulle inrättas, med själva Kinesiska muren under japansk kontroll. Inga reguljära militära enheter från Kuomintang skulle tillåtas i zonen, även om japanerna tilläts använda spaningsflygplan eller markpatruller för att kontrollera att avtalet hölls. Den allmänna ordningen inom zonen skulle upprätthållas av en polisenhet Demilitariserade zonen Peace Preservation Corps. Dessutom tvingade de Kina att erkänna Manchukuo som en legitim regering.

Två hemliga klausuler uteslöt alla antijapanska frivilligarméer från denna fredsbevarande kår och föreskrev att alla problem som inte kunde lösas av fredsbevarande kåren skulle lösas genom en överenskommelse mellan de japanska och kinesiska regeringarna. Efter att ha förlorat alla större slag och mycket territorium, och med den kinesiska regeringen under Chiang Kai-shek mer angelägen om att bekämpa det kinesiska kommunistpartiet än japanerna, gick den kinesiska regeringen med på alla krav. Dessutom låg den nya demilitariserade zonen till största delen inom den manchuriska krigsherren Zhang Xueliangs kvarvarande territorium.

Resultat

Tanggu-vapenvilan resulterade i att Kuomingtang-regeringen de facto erkände Manchukuo och accepterade förlusten av Rehe. Den innebar ett kort slut på striderna mellan Kina och Japan och under en kort period förbättrades förbindelserna mellan de två länderna. Den 17 maj 1935 förbättrades den japanska legationen i Kina till ambassad och den 10 juni 1935 ingicks He-Umezu-avtalet. Tanggu-vapenvilan gav Chiang kai Shek tid att slå samman sina styrkor och koncentrera sina ansträngningar mot det kinesiska kommunistpartiet, dock på bekostnad av norra Kina. Den kinesiska allmänna opinionen motsatte sig dock en vapenvila som var så gynnsam för Japan och så skamlig för Kina. Även om det genom vapenvilan upprättades en demilitariserad buffertzon kvarstod de japanska territoriella önskemålen gentemot Kina, och vapenvilan visade sig bara vara en kort paus tills striderna bröt ut igen i och med att det andra kinesisk-japanska kriget inleddes 1937.

Författare

Skapandedatum: 18 juni 2022

Senast uppdaterad: 29 mars 2026