Tanggu Truce

Bakgrund

Efter Mukdenincidenten den 18 september 1931 invaderade den japanska Kwantungarmén Manchuriet och i februari 1932 hade den erövrat hela regionen. Qingdynastins sista kejsare, Puyi, som levde i exil i Tianjin, uppmanades av japanerna att acceptera tronen i det nya imperiet Manchukuo, som kontrollerades av den japanska armén. I januari 1933 invaderade en gemensam styrka från Japan och Manchukuo Rehe för att skydda Manchukuos södra gränser, och efter att ha erövrat provinsen i mars drev de kvarvarande kinesiska arméerna i nordost utanför den stora muren in i Hebeiprovinsen.

Västmakterna skyllde på Japans handlingar men gjorde inte mycket mer. När Nationernas förbund krävde att Japan skulle sluta kämpa drog sig Japan ur förbundet den 27 mars 1933.

Eftersom den japanska armén hade tydliga order från kejsar Hirohito (som ville få ett snabbt slut på kampen mot Kina) att inte gå in i muren, avbröt japanerna sitt angrepp i maj 1933.

Samtal

Den 22 maj 1933 möttes kinesiska och japanska representanter för att diskutera hur striden skulle avslutas. De japanska kraven var allvarliga: en demilitariserad zon som omfattade hundra kilometer söder om Kinesiska muren, från Peking till Tianjin, skulle inrättas, med själva Kinesiska muren under japansk kontroll. Inga reguljära militära enheter från Kuomintang skulle tillåtas i zonen, även om japanerna tilläts använda spaningsflygplan eller markpatruller för att kontrollera att avtalet hölls. Den allmänna ordningen inom zonen skulle upprätthållas av en polisenhet Demilitariserade zonen Peace Preservation Corps. Dessutom tvingade de Kina att erkänna Manchukuo som en legitim regering.

Två hemliga klausuler uteslöt alla antijapanska frivilligarméer från denna fredsbevarande kår och föreskrev att alla problem som inte kunde lösas av fredsbevarande kåren skulle lösas genom en överenskommelse mellan de japanska och kinesiska regeringarna. Efter att ha förlorat alla större slag och mycket territorium, och med den kinesiska regeringen under Chiang Kai-shek mer angelägen om att bekämpa det kinesiska kommunistpartiet än japanerna, gick den kinesiska regeringen med på alla krav. Dessutom låg den nya demilitariserade zonen till största delen inom den manchuriska krigsherren Zhang Xueliangs kvarvarande territorium.

Resultat

Tanggu-vapenvilan resulterade i att Kuomingtang-regeringen de facto erkände Manchukuo och accepterade förlusten av Rehe. Den innebar ett kort slut på striderna mellan Kina och Japan och under en kort period förbättrades förbindelserna mellan de två länderna. Den 17 maj 1935 förbättrades den japanska legationen i Kina till ambassad och den 10 juni 1935 ingicks He-Umezu-avtalet. Tanggu-vapenvilan gav Chiang kai Shek tid att slå samman sina styrkor och koncentrera sina ansträngningar mot det kinesiska kommunistpartiet, dock på bekostnad av norra Kina. Den kinesiska allmänna opinionen motsatte sig dock en vapenvila som var så gynnsam för Japan och så skamlig för Kina. Även om det genom vapenvilan upprättades en demilitariserad buffertzon kvarstod de japanska territoriella önskemålen gentemot Kina, och vapenvilan visade sig bara vara en kort paus tills striderna bröt ut igen i och med att det andra kinesisk-japanska kriget inleddes 1937.