Kinesiska: mandarin, dialekter, kinesiska tecken, toner och pinyin

Det kinesiska språket är egentligen en grupp närbesläktade språk som talas av kineser i Kina och på många andra platser i världen. De flesta forskare placerar dessa varieteter i den sino-tibetanska språkfamiljen.

Varieteter och dialekter

Kinesiskan omfattar många regionala språkvarianter (ofta kallade dialekter i vardagligt bruk). De största grupperna är mandarin, Wu, Yue (däribland kantonesiska) och Min, men det finns även Xiang, Gan, Hakka, Jin med flera. Dessa varieteter är ofta inte ömsesidigt förståeliga, och flera av dem består i sin tur av flera lokala undervarianter. På grund av detta föredrar många lingvister att betrakta dem som separata språk snarare än som dialekter.

Talat språk och standardspråk

Begreppet "kinesiska" används både om det skrivna språket och om de talade varieteterna. Trots talvariationerna använder de flesta skrivsätten samma skriftsystem, vilket skapar en gemensam skriftspråklig bas över stora geografiska avstånd. Den politiska och språkliga standardiseringen i Kina liknar i vissa avseenden hur Sovjetunionen tidigare använde ett enda officiellt språk för att underlätta kommunikation mellan olika grupper.

Det kinesiska standardspråket kallas i internationella sammanhang ofta mandarin. På det kinesiska fastlandet används namnet Pǔtōnghuà ("allmännt tal") och på Taiwan heter det ofta Guóyǔ ("nationalt språk"). Alla officiella dokument i Folkrepubliken Kina är skrivna på mandarin och mandarin lärs ut i hela landet. Mandarin fungerar även som standardspråk i undervisning och i utländska läroplaner i flera länder.

Skriftsystemet: kinesiska tecken

Kinesiskan skrivs nästan alltid med kinesiska tecken, som är grafiska tecken med både form och betydelse. Dessa tecken kallas logogram eftersom varje tecken ofta representerar ett morfem (en betydelsebärande enhet) snarare än ett rent uttal. Tecknen består av komponenter och radikaler som kan ge ledtrådar till betydelse och ibland till uttal, men uttalet kan variera kraftigt mellan olika varieteter.

Tecknen har en mycket lång historia — över 3 500 år — och de har utvecklats i både form och funktion. I mitten av 1900-talet genomfördes förenklingsreformer i Folkrepubliken Kina för att skapa förenklade tecken, medan Taiwan, Hongkong och många utomeuropeiska samhällen fortfarande i stor utsträckning använder traditionella tecken. För läskunnighet i modern vardag krävs kunskap om flera tusen tecken; för dagligt bruk räcker det ofta med omkring 3 000–4 000 tecken.

Praktiska aspekter som radikalstruktur och streckordning är viktiga vid handskrivning och inlärning. För datorer och telefoner används inmatningsmetoder (till exempel Pinyin-inmatning eller radikalbaserade system) för att skriva tecken med ett tangentbord.

Pinyin och andra skrivsystem för uttal

Eftersom kinesiskan traditionellt saknar alfabetiskt skrivsätt behövde lingvister och undervisare ett sätt att notera uttal. För modern standardmandarin används numera Hanyu Pinyin för att representera ljuden med romerska bokstäver. Pinyin är det internationellt mest använda romaniseringssystemet och hjälper till vid uttalsinlärning, lexikon och inmatning på digitala enheter. Historiskt har även andra system som Wade–Giles använts.

Toner

Alla kinesiska språk (eller dialekter) använder toner. Det betyder att ords betydelse kan förändras beroende på tonhöjdsmönstret när man uttalar dem. I standardmandarin finns fyra tonhöjder plus en neutral ton (ofta skrivna i pinyin som mā, má, mǎ, mà och ma). I andra grupper, till exempel kantonesiska (Yue), finns fler toner (vanligen 6–9 beroende på hur man räknar). Exempel i mandarin: samma ljudsekvens kan med olika toner betyda "mor", "hampa", "häst" eller "skälla".

Toner är fonemiska i kinesiska språk, alltså avgörande för betydelsen, och måste läras in tidigt för att förstå och bli förstådd.

Grundläggande grammatiska drag

Kinesisk grammatik skiljer sig från många indoeuropeiska språk. Här är några typiska drag:

• Analytiskt språk: substantiv och verb böjs normalt inte för genus, numerus eller tempus.
• Ordföljd: vanlig grundordföljd är SVO (subjekt–verb–objekt).
• Rik användning av aspektpartiklar (t.ex. le, guo) snarare än verbtempus.
• Räkneord och klassificerare: kinesiska använder måttsord eller klassificerare (t.ex. "en bok" blir ordagrant "en (-st) bok" med ett särskilt ord mellan siffran och substantivet).
• Topikal satsstruktur: det är vanligt att markera vad som är ämnet eller temat i en sats före själva kommentaren.

Standardisering, identitet och utbildning

Kinesiska används inte bara av Hanfolket utan även av andra etniska grupper i området, och språkpolitik har spelat en stor roll i modern tid. Staten har främjat ett gemensamt standardspråk för att underlätta administration, utbildning och nationell kommunikation. Mandarin används i skolor och i många offentliga medier, vilket bidrar till språklig enhet men också väcker frågor om bevarande av lokala språk och dialekter.

Att lära sig kinesiska

För nybörjare rekommenderas att tidigt kombinera studier av uttal (inklusive toner), grundläggande pinyin, vanliga grammatiska strukturer och ett praktiskt läger av tecken. Övning i lyssnande och tal med modersmålstalare, samt regelbunden skrivträning för streckordning och radikaler, gör inlärningen både effektiv och hållbar. Digitala verktyg, pinyin-inmatning och flashcards för tecken är särskilt användbara.

Sammanfattningsvis är "kinesiska" ett tätt sammanflätat men mycket mångfacetterat språkområde: gemensamt skriftsystem och lång kulturtradition förenar, medan uttal, lexikon och lokala strukturer skiljer sig markant mellan regionerna.

Olika språk eller dialekter av kinesiska

Det kinesiska språket är som ett stort träd. Trädets bas började växa för tusentals år sedan. Det har nu flera huvudgrenar. Vissa människor kallar "bara en gren" för vad andra människor kallar för en huvudgren, så man kan säga att det finns sex eller sju huvudgrenar. Var och en av dessa huvudgrenar delar sig i grenar ungefär på samma sätt som det finns grenar av engelska som talas i Storbritannien, USA, Australien, Indien och så vidare. På samma sätt som de romanska språken alla kommer från området kring Rom och bygger på latin, har de kinesiska språken alla någon gemensam källa, så de behåller många gemensamma saker mellan sig.

Här är de viktigaste sju huvudgrupperna av språk/dialekter av kinesiska efter storlek:

• Guan ("norra" eller mandarin), 北方話/北方话 eller 官話/官话 (cirka 850 miljoner talare),
• Wu, 吳/吴, som inkluderar shanghajanskt språk (cirka 90 miljoner talare),
• Yue (kantonesiska), 粵/粤 (cirka 80 miljoner talare),
• Min (hokkien, som inkluderar taiwanesiska), 閩/闽 (cirka 50 miljoner talare),
• Xiang, 湘 (cirka 35 miljoner talare),
• Hakka, 客家 eller 客 eller "gästfamilj" (ca 35 miljoner talare),
• Gan, 贛/赣 (cirka 20 miljoner talare)

Filialer i modern tid visas endast för "Guan" (tjänstemännens språk: mandarin).

Frågor och svar

F: Vilken språkfamilj tillhör kinesiskan?

F: Vilka är de viktigaste regionala varianterna av kinesiska?

F: Hur påverkar skillnader i talspråket skrivandet på kinesiska?

F: Vilket är det officiella språket i Kina?

F: Lärs mandarin ut i hela Kina?

F: Hur länge har kinesiska tecken funnits?

F: Hur representerar Hanyu Pinyin ljud med romerska bokstäver?

Sök med bokstav