Nationernas förbund – historia, struktur och arv (1920–1946)

Nationernas förbund 1920–1946: en sammanfattning av dess historia, struktur och arv — varför det misslyckades och vilka lärdomar som formade Förenta nationerna.

Författare: Leandro Alegsa

Nationernas förbund (franska: La Société des Nations) var föregångaren till Förenta nationerna. Förbundet grundades formellt 1920 efter första världskriget och syftade till att förebygga framtida krig genom kollektiv säkerhet, diplomatiskt samarbete och rättslig lösning av konflikter. Trots flera konkreta framgångar på 1920-talet misslyckades förbundet med att upprätthålla freden under 1930-talet och kunde inte stoppa de aggressioner som ledde fram till andra världskriget.

Bakgrund och bildande (1919–1920)

Idén till ett internationellt samarbete för fred lanserades starkt av Woodrow Wilson, den amerikanske presidenten under första världskriget, och togs upp i fredsfördragen efter kriget. Förbundets uppdrag och grundläggande regler skrevs in i Förbundets stadgar (the Covenant), som antogs i samband med Nationernas förbunds kongress i Genève. Målet var att skapa institutioner där stater kunde lösa tvister, samordna sanitära och sociala insatser samt hantera frågor som handel, arbetsvillkor och flyktingkriser.

Struktur och arbetssätt

Nationernas förbund bestod i praktiken av flera huvudorgan:

  • Folkförsamlingen (the Assembly) – en församling där alla medlemsstater hade en röst och som behandlade allmänna frågor och budget.
  • Rådet (the Council) – innehöll både permanenta och valda medlemmar; i början ingick stormakterna Storbritannien, Frankrike, Italien och Japan som permanenta medlemmar och flera länder valdes in för kortare perioder.
  • Sekretariatet – förvaltade förbundets dagliga arbete och rapporter.
  • Specialiserade organ och samarbeten – till exempel den permanenta internationella domstolen för rättstvister samt olika kommissioner och byråer för folkhälsa, arbete, flyktingärenden och narkotikabekämpning.

Förbundets beslut byggde i stor utsträckning på diplomati, ekonomiska sanktioner och kollektiv fördömelse snarare än egen militär styrka; förbundet saknade egen armé och var beroende av medlemsstaternas vilja att genomföra beslut.

Vikten och svagheterna

Nationernas förbund hade flera inneboende svagheter som försvårade effektivitet:

  • USA:s frånvaro. Efter en politisk omröstning i den amerikanska senaten ratificerades inte Wilsons fredsplan, och USA gick aldrig med i förbundet. Detta försvagade både förbundets auktoritet och resurser.
  • Ojämlikt inflytande. Inte fler än omkring 65 nationer var medlemmar vid varje tidpunkt, och de dominerande makternas intressen (särskilt Storbritannien och Frankrike) vägde ofta tyngre än de mindre medlemsstaternas.
  • Begränsade tvångsmedel. Förbundets verktyg var i praktiken diplomatiska påtryckningar och ekonomiska sanktioner; det fanns inget eget försvar att sätta in mot en angripare.
  • Behovet av enighet. I många fall krävdes bred politisk uppslutning för att vidta åtgärder, vilket gjorde beslutsfattandet långsamt och ibland verkningslöst i akuta situationer.

Väsentliga händelser 1930–1939

Några av de mest uppmärksammade prövningarna för förbundet var:

  • 1931: När Japan invaderade Manchuriet drog processen ut på tiden och förbundet kunde bara fördöma agerandet formellt; beslut och rekommendationer följdes inte av Japan, som drog sig undan internationellt inflytande.
  • 1935–1936: Italien invaderade Abessinien (Etiopien). Förbundet fördömde invasionen och införda sanktioner var delvis ineffektiva och ofullständiga; Italien lämnade förbundet och fullföljde erövringen.
  • Andra aggressioner och reträtter från internationellt samarbete, samt den allmänna polariseringen i Europa under 1930-talet, gjorde att förbundets auktoritet successivt minskade.

Efter dessa och andra misslyckanden betraktades förbundet som svagt; det upphörde i praktiken med sin verksamhet i början av andra världskriget och kunde inte hindra krigets upptrappning.

Framgångar och humanitärt arbete

Trots sina brister hade Nationernas förbund flera verkliga framgångar, särskilt under 1920-talet:

  • Fredlig lösning av vissa gränstvister och regionala konflikter – bland annat medling i frågor som rörde gränser i Europa efter första världskriget.
  • Humanitära och sociala insatser – förbundet gjorde betydande insatser för folkhälsa (kamp mot epidemier, förbättring av sanitetsförhållanden), bekämpning av narkotikahandel, flyktinghjälp och bekämpning av slavhandel och människohandel. Det drev även tekniska och sociala program globalt.
  • Ekonomiskt och socialt samarbete – genom arbetet med arbetsstandarder och sociala reformer kom vissa idéer att bestå och vidareutvecklas i efterkrigstiden.

Upplösning och arv (1946)

Efter att förbundet i praktiken hade blivit inaktiv under andra världskriget upphörde det formellt 1946. Många av förbundets institutioner och erfarenheter återfanns i den nya världsorganisationen: Förenta nationerna bildades och tog över många av de uppgifter och byråer som tidigare funnits inom Nationernas förbund. Några konkreta arvsposter är:

  • Principen om kollektiv säkerhet och internationellt samarbete, men med lärdomar om behovet av större förmåga att genomdriva beslut.
  • Flera tekniska organ och program samt idéer om internationell rätt och socialt samarbete fick nytt liv inom FN:s ramverk.
  • Den permanenta internationella domstolen och tankar om rättslig konfliktlösning vidareutvecklades och låg till grund för senare institutioner.

Sammanfattningsvis var Nationernas förbund ett tidigt försök att skapa en regelstyrd värld ordnad efter multilaterala principer. Organisationen lyckades på vissa områden, särskilt humanitära och tekniska frågor, men underminerades av bristande deltagande från viktiga makter, avsaknad av egna tvångsmedel och oförmåga att agera snabbt och enhetligt i samband med storskaliga aggressioner. Erfarenheterna från 1920–1946 påverkade utformningen av Förenta nationerna och den internationella ordningen efter 1945.

Förenta staterna

President Woodrow Wilson utarbetade en plan för en "regering av regeringar", eller snarare en internationell fredsbevarande styrka. Tanken med hans plan var att lösa problem mellan nationer på ett fredligt sätt. Wilson försökte övertyga det internationella samfundet om att ligan skulle motverka aggressioner och ta itu med de underliggande problem som ofta leder till krig, till exempel fattigdom. Wilson lyckades dock inte övertyga den amerikanska allmänheten om att stödja förbundet. Förenta staterna ville inte vara en del av Wilsons strategi av tre skäl:

För det första hade USA många tyska invandrare som hatade Versaillesfördraget. Versaillesfördraget gav Tyskland och dess allierade skulden för kriget och sade att de måste betala tunga krigsskadestånd. För att gå med i Nationernas förbund var ett land tvunget att gå med på och acceptera Versaillesfördraget. Tyskamerikanerna accepterade inte detta.

För det andra ville amerikanerna inte riskera att fler amerikaner skulle dö i ett europeiskt krig, som de hade gjort i första världskriget. De ansåg också att det skulle leda till meningslösa åtgärder som att skicka soldater runt om i världen för att lösa små tvister. Denna inställning kallades isolationism. De flesta amerikaner ansåg att det var bäst att helt undvika europeiska och brittiska angelägenheter.

För det tredje medförde kvinnornas rösträtt i USA att en ny stor röstgrupp som till överväldigande del ville vända sig inåt mot "isolering".

Medlemmar

1920

Dessa länder anslöt sig till Nationernas förbund 1920:

Förenade konungariket Storbritannien och Irland, Dominion of Canada, Commonwealth of Australia, Federation of New Zealand, Union of South Africa

Frågor och svar

F: Vad var Nationernas förbund?


Svar: Nationernas förbund var en internationell organisation som inrättades 1920 efter första världskriget med målet att bevara freden och förhindra framtida krig. Det hade ett råd av stormakter och en församling med alla medlemsstater.

F: Vem uppfann Nationernas förbund?


Svar: Nationernas förbund uppfanns av USA:s president Woodrow Wilson under första världskriget.

F: Varför gick USA inte med i Nationernas förbund?


Svar: Efter en omröstning vägrade den amerikanska senaten att ansluta sig till förbundet, vilket bidrog till dess fall.

F: Vilka var bristerna i förbundets struktur?


S: En brist i förbundets struktur var att det inte hade någon makt att upprätthålla sina regler, och en annan brist var att det inte var tillräckligt representativt eftersom det aldrig hade mer än 65 medlemmar och de stora makternas intressen ofta vägde tyngre än de svagare medlemmarnas. Dessutom hade den inga trupper eller militär makt och beslutsfattandet var långsamt.

Fråga: Hur reagerade andra länder när förbundet fördömde dem?


Svar: När Japan invaderade Manchuriet (nordöstra Kina) 1931 och Italien invaderade Abessinien 1935 drog sig båda länderna tillbaka eller ignorerade förbundets fördömanden i stället för att följa dem.

F: Varför upphörde förbundet att existera 1939?


Svar: Förbundet upphörde med sin verksamhet 1939 eftersom det ansågs svagt och maktlöst efter att dessa katastrofer inträffade utan konsekvenser för något av de inblandade länderna.

F: Vad ersatte Nationernas förbund när det officiellt upphörde att existera 1946? Svar: Det nedlagda Nationernas förbund ersattes 1946 av Förenta nationerna, som fortfarande gör många av samma saker som Nationernas förbund.


Sök
AlegsaOnline.com - 2020 / 2025 - License CC3