På 1900-talet var den traditionella kliniska termometern en termometer med kvicksilver i glas. Man stoppade den i munnen (muntemperatur), under armen eller i ändtarmen (rektaltemperatur).
Det är endast möjligt att fastställa muntemperaturen hos patienter som kan hålla termometern korrekt i munnen. Små barn kan alltså inte använda denna metod. Det är också ett problem för personer med hosta eller personer som kräks. Tidigare var det ett stort problem eftersom kvicksilvertermometrar behövde lång tid för att mäta temperaturen. Dagens digitala termometrar är snabbare. Om en person dricker något varmt eller kallt måste man fortfarande vänta innan man testar muntemperaturen.
När du mäter en persons rektala temperatur är det bra att använda en kräm på termometern. Rektaltermometrar är vanligtvis mer tillförlitliga eftersom de inte påverkas lika mycket av andra faktorer. I vissa länder tycker man att det är pinsamt att använda dem för personer som är äldre än två eller tre år. I andra länder anses det normalt att barn och vuxna använder rektaltermometrar.
På 1990-talet ansåg man i många länder att kvicksilvertermometrar var för riskabla, eftersom kvicksilver är farligt om det läcker ut. Idag använder vi elektroniska termometrar. Ibland används termometrar med vätskor, men inte med kvicksilver.
Det finns andra typer av medicinska termometrar: tympaniska termometrar mäter temperaturen i trumhinnan (trumhinnan) med infrarött ljus; bandtermometrar mäter temperaturen på framsidan av huvudet.
