Bhopalkatastrofen 1984 – metylisocyanat (MIC)-utsläpp i Bhopal, Indien

På 1970-talet inledde den indiska regeringen en politik för att uppmuntra utländska företag att investera i den lokala industrin. Union Carbide Corporation (UCC) ombads att bygga en anläggning för tillverkning av Sevin, ett bekämpningsmedel som ofta används i hela Asien. Som en del av affären insisterade Indiens regering på att en betydande andel av investeringen skulle komma från lokala aktieägare. Regeringen hade själv en andel på 22 procent i företagets dotterbolag Union Carbide India Limited (UCIL) [1]. Företaget byggde fabriken i Bhopal på grund av dess centrala läge och tillgång till transportinfrastruktur. Den specifika platsen i staden var zonerad för lätt industriell och kommersiell användning, inte för farlig industri. Anläggningen godkändes till en början endast för formulering av bekämpningsmedel från komponentkemikalier, t.ex. MIC som importerades från moderbolaget, i relativt små mängder. Konkurrenstrycket inom den kemiska industrin ledde dock till att UCIL började tillämpa "bakåtriktad integration" - tillverkning av råvaror och mellanprodukter för framställning av slutprodukten inom en anläggning. Detta var i sig en mer sofistikerad och farlig process [2].

År 1984 tillverkade fabriken Sevin med en fjärdedel av sin produktionskapacitet på grund av den minskade efterfrågan på bekämpningsmedel. Utbredda skördebortfall och svält på subkontinenten under 1980-talet ledde till ökad skuldsättning och mindre kapital för jordbrukarna att investera i bekämpningsmedel. De lokala cheferna uppmanades att stänga fabriken och förbereda den för försäljning i juli 1984 på grund av minskad lönsamhet [3]. När ingen färdig köpare hittades gjorde UCIL planer på att demontera viktiga produktionsenheter i anläggningen för att skicka dem till ett annat utvecklingsland. Under tiden fortsatte anläggningen att drivas med säkerhetsutrustning och säkerhetsrutiner som låg långt under den standard som fanns i systeranläggningen i Institute, West Virginia. Den lokala regeringen var medveten om säkerhetsproblemen, men var tveksam till att lägga tunga bördor på industrisäkerhet och föroreningskontroll på den krisande industrin, eftersom man var rädd för de ekonomiska effekterna av att förlora en så stor arbetsgivare [3].

Klockan 23.00 den 2 december 1984, medan de flesta av Bhopals en miljon invånare sov, upptäckte en operatör vid anläggningen ett litet läckage av metylisocyanat (MIC) och ett ökande tryck i en lagringstank. Ventgasskrubbern, en säkerhetsanordning som konstruerats för att neutralisera giftiga utsläpp från MIC-systemet, hade stängts av tre veckor tidigare [3]. Uppenbarligen hade en felaktig ventil tillåtit ett ton vatten för rengöring av interna rör att blandas med fyrtio ton MIC [1]. Ett 30 ton tungt kylaggregat som normalt fungerade som en säkerhetskomponent för att kyla MIC-lagringstanken hade tömts på sin kylvätska för att användas i en annan del av anläggningen [3]. Trycket och värmen från den kraftiga exotermiska reaktionen i tanken fortsatte att öka. Säkerhetssystemet för gasfacklan var ur funktion och hade varit det i tre månader. Omkring klockan 01.00 den 3 december gav ett högt muller eftertryck runt anläggningen när en säkerhetsventil gav vika och en plym av MIC-gas spreds ut i den tidiga morgonluften [4]. Inom några timmar var gatorna i Bhopal översållade med människolikor och kadaver av bufflar, kor, hundar och fåglar. Uppskattningsvis 3 800 personer dog omedelbart, de flesta i den fattiga slumkolonin i anslutning till UCC-fabriken [1,5]. De lokala sjukhusen blev snart överhopade av skadade, en kris som förvärrades ytterligare av bristande kunskap om exakt vilken gas det rörde sig om och vilka effekter den hade [1]. Det blev en av historiens värsta kemikaliekatastrofer och namnet Bhopal blev synonymt med industriell katastrof [5].

Uppskattningar av antalet människor som dödades under de första dagarna av plymen från UCC-anläggningen uppgår till så mycket som 10 000, och 15 000-20 000 förtida dödsfall rapporteras ha inträffat under de följande två decennierna [6]. Den indiska regeringen rapporterade att mer än en halv miljon människor utsattes för gasen [7]. Flera epidemiologiska studier som genomfördes strax efter olyckan visade på betydande sjuklighet och ökad dödlighet i den exponerade befolkningen. Tabell Tabell1.1. sammanfattar tidiga och sena effekter på hälsan. Dessa uppgifter underrepresenterar sannolikt den verkliga omfattningen av de negativa hälsoeffekterna eftersom många exponerade personer lämnade Bhopal omedelbart efter katastrofen för att aldrig återvända och därför inte kunde följas upp [8].

Fabriken i Bhopal där katastrofen inträffade började producera karbaryl 1977. Carbaryl används främst som insektsbekämpningsmedel. Till en början var produktionen 2 500 ton per år. Det var inget problem, eftersom anläggningen hade konstruerats för en produktion på 5 000 ton. I början av 1980-talet sålde Carbaryl inte särskilt bra. Därför började fabrikens ägare att skära ner på kostnaderna. Detta innebar bland annat att de anställde färre personer, gjorde underhåll mindre ofta och använde delar som var tillverkade av stål av lägre kvalitet. Man övervägde också att stänga fabriken. När katastrofen inträffade fanns det ingen produktion vid fabriken eftersom det fanns ett överskott av material på marknaden.

Det finns också en teori som säger att ägaren till Union Carbide Company (UCC) gjorde detta med avsikt för att utmana regeringen att straffa honom. Som vi alla vet hade han dock rymt för länge sedan och utnyttjat korruptionen i den indiska regeringen vid den tiden till sin fördel.

Katastrofen inträffade på grund av att vatten trängde in i metylisocyanat. Den resulterande reaktionen ökade temperaturen i tanken till över 200 °C (392 °F). Trycket var högre än tanken. Tanken hade två ställen för att återställa gasen. Som ett resultat av detta släpptes stora mängder giftiga gaser ut i miljön. Rören var inte väl underhållna. Allt innehåll i tanken släpptes ut inom en period av cirka två timmar. Vattnet hade kommit in i tanken på grund av ett händelseförlopp. Tanken hade underhållits dåligt. När rengöringsarbetet utfördes kom vatten in i tanken.

Det finns olika teorier om hur vatten kan komma in i tanken. Vid den tiden rengjorde arbetarna rören med vatten och enligt vissa påståenden gjorde dåligt underhåll av maskinerna, läckande ventiler och användning av undermåliga komponenter för tillverkning av maskinerna det möjligt för vattnet att läcka in i tank 610. I december 1985 rapporterade New York Times att enligt fabrikscheferna testades hypotesen om denna väg för vattnet att komma in i tank 610 i närvaro av officiella utredare och att den visade sig vara negativ. UCC vidhåller också att denna väg inte var möjlig och att det var en sabotagehandling av en "missnöjd arbetare" som förde in vatten direkt i tanken. Se även,http://www.hindustantimes.com/bhopal/cbi-probe-into-gas-tragedy-baseless-and-malicious-says-counsel-of-indian-convict/story-cCzHAuxf6V6bA6vYFwFwPL.html Företagets utredningsgrupp fann dock inga bevis för den nödvändiga kopplingen.

Rapporterna från 1985 ger en bild av vad som ledde till katastrofen och hur den utvecklades. Rapporterna skiljer sig dock åt i detaljer.

• Möjligt korroderande material i rörledningar
• Bristfälligt underhåll efter att anläggningen upphörde att producera i början av 1980-talet.
• Flera säkerhetssystem har fallit sönder (på grund av bristfälligt underhåll och bestämmelser).
• Säkerhetssystem stängdes av för att spara pengar - inklusive MIC-tankens kylsystem som ensamt skulle ha förhindrat katastrofen.
• Indiska ingenjörer har ändrat anläggningens utformning för att följa statliga bestämmelser och ekonomiska påtryckningar för att minska kostnaderna.

Problemet förvärrades sedan av att anläggningen låg nära ett tätbefolkat område, att det inte fanns några katastrofplaner och att det fanns brister i hälso- och sjukvården och i den socioekonomiska rehabiliteringen:

• Användning av farliga kemikalier (MIC) i stället för mindre farliga kemikalier.
• Förvaring av dessa kemikalier i stora tankar i stället för i över 200 stålfat.

förmåga. Analysen visar att de parter som är ansvariga för katastrofens omfattning är de två ägarna, Union Carbide Corporation och Indiens regering, och i viss mån Madhya Pradeshs regering.

Mellan 3 500 och 25 000 människor dog till följd av kontakt med molnet av giftig gas. Upp till 500 000 personer skadades. Många av skadorna är permanenta. Vissa av kemikalierna ledde till fosterskador. Siffrorna varierar så mycket eftersom det inte finns några exakta siffror om hur många människor som bodde i närheten av anläggningen. Omkring 100 000 människor bodde i en radie på 1 km runt anläggningen där katastrofen inträffade. Fabrikens ägare, UCIL, var majoritetsägd av UCC, med indiska regeringskontrollerade banker och den indiska allmänheten med 49,1 procent av aktierna. År 1989 betalade UCC 470 miljoner dollar (929 miljoner dollar i 2017 års dollar) för att lösa tvister med anledning av katastrofen. År 1994 sålde UCC sin andel i UCIL till EverReady Industries India Limited (EIIL), som senare slogs samman med McLeod Russel (India) Ltd. EverReady avslutade saneringen av anläggningen 1998, då företaget sade upp sitt 99-åriga hyresavtal och överlämnade kontrollen över anläggningen till delstatsregeringen i Madhya Pradesh. Dow Chemical Company köpte UCC 2001, sjutton år efter katastrofen.

Civilrättsliga och straffrättsliga mål väcktes vid distriktsdomstolen i Bhopal, Indien, mot UCC och Warren Anderson, UCC:s vd vid tidpunkten för katastrofen.[7][8] I juni 2010 dömdes sju före detta anställda, inklusive den tidigare ordföranden för UCIL, i Bhopal för att ha orsakat dödsfall genom vårdslöshet och till två års fängelse och böter på cirka 2 000 dollar vardera, vilket är det högsta straff som tillåts enligt indisk lag. En åttonde före detta anställd dömdes också, men dog innan domen föll. 2 Anderson dog den 29 september 2014. 9.

1998 nådde Indiens högsta domstol en uppgörelse med Union Carbide: De var tvungna att betala 470 miljoner US-dollar till den indiska staten. Union Carbide hade vid den tiden en omsättning på cirka 9,5 miljarder dollar, 20 gånger så mycket. I gengäld skulle inga ytterligare åtal väckas. Endast en mycket liten del av pengarna nådde faktiskt offren.

Marken där anläggningen står är fortfarande förorenad av kvicksilver och andra cancerframkallande ämnen. Dow Chemical, som äger Union Carbide, vägrar att sanera marken. Greenpeace har uppskattat att en sanering endast skulle kosta omkring 30 miljoner US-dollar.

Den 3 december 1984 läckte mer än 40 ton metylisocyanatgas ut från en bekämpningsmedelsfabrik i Bhopal i Indien. Minst 3 800 personer dog omedelbart och många tusentals fler drabbades av betydande sjuklighet och för tidig död. Det företag som var inblandat i det som blev historiens värsta industriolycka försökte omedelbart ta avstånd från det rättsliga ansvaret. Så småningom nådde det en uppgörelse med den indiska regeringen genom medling av landets högsta domstol och accepterade det moraliska ansvaret. Företaget betalade 470 miljoner dollar i ersättning, en relativt liten summa som baserades på betydande underskattningar av de långsiktiga hälsokonsekvenserna av exponeringen och antalet exponerade personer. Katastrofen visade att det finns ett behov av internationella normer för miljösäkerhet, förebyggande strategier för att undvika liknande olyckor och beredskap för industriella katastrofer.

Efter katastrofen har Indien genomgått en snabb industrialisering. Även om vissa positiva förändringar i regeringens politik och i några få industriers beteende har ägt rum, kvarstår stora hot mot miljön från en snabb och dåligt reglerad industriell tillväxt. Utbredd miljöförstöring med betydande negativa konsekvenser för människors hälsa fortsätter att förekomma i hela Indien.

I december 2004 var det tjugo år sedan Union Carbide Corporations kemiska fabrik i Bhopal i delstaten Madhya Pradesh, Indien, drabbades av ett omfattande läckage av giftiga gaser som dödade mer än 3 800 människor. I denna översikt undersöks hälsoeffekterna av exponering för katastrofen, den rättsliga reaktionen, de lärdomar som dragits och huruvida dessa tillämpas i praktiken i Indien när det gäller industriell utveckling, miljöförvaltning och folkhälsa.