NHL-säsongen 1972–73: expansion, WHA-konkurrens och spelarflykt
NHL-säsongen 1972-73 var den 56:e säsongen i National Hockey League. Sexton lag spelade 78 matcher vardera. För första gången sedan Western Hockey League kollapsat 1926 hade National Hockey League allvarlig konkurrens. En ny professionell hockeyliga, World Hockey Association, gjorde säsongsdebut med 12 nya lag, varav många var baserade i samma städer som NHL-lagen. Till skillnad från Western Hockey League skulle den nya World Hockey Association dock inte utmana om Stanley Cup. Som svar på den nya ligan lade NHL hastigt till två nya lag i en oplanerad expansion, New York Islanders och Atlanta Flames, i ett försök att utestänga WHA från nybyggda arenor på dessa marknader. Det första WHA gjorde var att skriva kontrakt med Bobby Hull, och Chicago Black Hawks stämde och hävdade att de hade brutit mot reservklausulen i NHL-kontrakten. Andra följde snart Hull till WHA, däribland Bernie Parent, J.C. Tremblay, Ted Green, Gerry Cheevers och Johnny McKenzie. I expansionsuttagningen gjorde New York Islanders och Atlanta Flames sina val och elva Islanderspelare hoppade av till WHA. California Golden Seals, som hade problem med den impopuläre Charlie Finleys oortodoxa ägande, blev också ett offer för WHA och förlorade åtta nyckelspelare.
Bakgrund och varför WHA uppstod
Under slutet av 1960‑talet och början av 1970‑talet växte missnöjet bland spelare över långa kontraktsbindningar och begränsade löneutrymmen. Den så kallade reservklausulen gav klubbarna stor kontroll över spelarnas rättigheter och gjorde det svårt för spelare att byta klubb eller förhandla fram betydligt högre löner. Entreprenörer och investerare såg en möjlighet att skapa en konkurrerande liga som erbjöd bättre villkor för spelarna — vilket ledde fram till WHA:s premiär 1972 med 12 lag.
Expansion i panik: Islanders och Flames
NHL:s snabba tillägg av New York Islanders och Atlanta Flames vara ett strategiskt drag för att försöka blockera WHA:s etablering i vissa marknader. Eftersom expansionen genomfördes hastigt fick de nya klubbarna svårigheter att bygga konkurrenskraftiga trupper — och flera spelare valde att skriva kontrakt med WHA i stället. För New York Islanders var uttåget särskilt stort: elva spelare valde WHA, vilket försvårade lagets uppbyggnad.
Bobby Hull, rättsprocesser och spelarflykt
Den största enskilda övergången var när stjärnan Bobby Hull, lämnade NHL för WHA — ett drag som gav stor medial uppmärksamhet och utlöste rättsliga åtgärder. NHL‑klubbar hävdade att kontrakt och reservklausuler förhindrade sådana övergångar och flera processer drog igång. Oavsett de juridiska turerna blev effekten tydlig: andra etablerade namn som Bernie Parent, J.C. Tremblay, Ted Green, Gerry Cheevers och Johnny McKenzie lockades också av WHA. För många spelare innebar WHA ett tillfälle att få bättre lönevillkor och större frihet.
Konsekvenser för NHL, spelarna och framtiden
- Löneökningar och spelarmakt: Konkurrensen om spelarna drev upp lönerna och gav spelarna bättre förhandlingsläge.
- Organisatorisk omstöpning: NHL tvingades agera snabbare i expansionsfrågor och tänka nytt kring spelarregler och marknadsstrategier.
- Påverkan på mindre klubbar: Lag som California Golden Seals drabbades hårt av föryngring och spelarflykt, vilket fördjupade redan befintliga ekonomiska och sportsliga problem.
- Långsiktig utveckling: WHA fanns kvar under större delen av 1970‑talet och pressade NHL på flera områden. Effekterna av konkurrensen bidrog så småningom till att NHL förändrade sin syn på expansion och spelarrelationer. År 1979 ledde utvecklingen fram till att delar av WHA integrerades i NHL genom att flera WHA‑klubbar togs in i NHL.
Sammanfattning
NHL‑säsongen 1972–73 var mer än en vanlig säsong resultatmässigt — den markerade början på en ny era i professionell ishockey. WHA:s inträde tvingade fram snabb expansion, rättsliga strider och en omfördelning av makt från ägare till spelare. Konsekvenserna märktes både i plånboken och i ligornas struktur under resten av 1970‑talet.
Ordinarie säsong
Slutliga placeringar
Notera: GP = Spelade matcher, W = Segrar, L = Förluster, T = Oavgjorda matcher, Pts = Poäng, GF = Mål för, GA = Mål mot, PIM = Straffar i minuter
Anmärkning: Lag som kvalificerade sig för slutspelet är markerade med fet stil.
Östra divisionen | GP | W | L | T | Poäng | GF | GA | PIM |
78 | 52 | 10 | 16 | 120 | 329 | 184 | 783 | |
78 | 51 | 22 | 5 | 107 | 330 | 235 | 1097 | |
78 | 47 | 23 | 8 | 102 | 297 | 208 | 765 | |
Buffalo Sabres | 78 | 37 | 27 | 14 | 88 | 257 | 219 | 940 |
Detroit Red Wings | 78 | 37 | 29 | 12 | 86 | 265 | 243 | 893 |
Toronto Maple Leafs | 78 | 27 | 41 | 10 | 64 | 247 | 279 | 716 |
Vancouver Canucks | 78 | 22 | 47 | 9 | 53 | 233 | 339 | 943 |
New York Islanders | 78 | 12 | 60 | 6 | 30 | 170 | 347 | 881 |
Västra divisionen | GP | W | L | T | Poäng | GF | GA | PIM |
78 | 42 | 27 | 9 | 93 | 284 | 225 | 864 | |
78 | 37 | 30 | 11 | 85 | 296 | 256 | 1756 | |
78 | 37 | 30 | 11 | 85 | 254 | 230 | 881 | |
78 | 32 | 34 | 12 | 76 | 233 | 251 | 1195 | |
Pittsburgh Penguins | 78 | 32 | 37 | 9 | 73 | 257 | 265 | 866 |
Los Angeles Kings | 78 | 31 | 36 | 11 | 73 | 232 | 245 | 888 |
Atlanta Flames | 78 | 25 | 38 | 15 | 65 | 191 | 239 | 852 |
Kaliforniens guldsälar | 78 | 16 | 46 | 16 | 48 | 213 | 323 | 840 |
Ledare i poängligan
Spelare | Team | GP | G | A | Pts | PIM |
Phil Esposito | Boston Bruins | 78 | 55 | 75 | 130 | 87 |
Philadelphia Flyers | 78 | 37 | 67 | 104 | 80 | |
Bobby Orr | Boston Bruins | 63 | 29 | 72 | 101 | 99 |
Rick MacLeish | Philadelphia Flyers | 78 | 50 | 50 | 100 | 69 |
Jacques Lemaire | Montreal Canadiens | 77 | 44 | 51 | 95 | 16 |
Jean Ratelle | New York Rangers | 78 | 41 | 53 | 94 | 12 |
Mickey Redmond | Detroit Red Wings | 76 | 52 | 41 | 93 | 24 |
Boston Bruins | 78 | 40 | 53 | 93 | 12 | |
Frank Mahovlich | Montreal Canadiens | 78 | 38 | 55 | 93 | 51 |
Jim Pappin | Chicago Black Hawks | 76 | 41 | 51 | 92 | 82 |
Stanley Cup-slutspel
Slutspelsklammer
| Kvartsfinaler | Semifinalerna | Finaler | ||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| E1 |
| |||||||||||
E4 | Buffalo Sabres | 2 |
| ||||||||||
| E1 |
| |||||||||||
| W2 | 1 |
| ||||||||||
W2 | |||||||||||||
| W3 | 2 |
| ||||||||||
|
| E1 | |||||||||||
| W1 | 2 | |||||||||||
| W1 |
| |||||||||||
W4 | 1 |
| |||||||||||
| W1 | ||||||||||||
| E3 | 1 |
| ||||||||||
E2 | 1 | ||||||||||||
| E3 |
|
NHL-utmärkelser
Art Ross Memorial Trophy: | Phil Esposito, Boston Bruins |
Lowell MacDonald, Pittsburgh Penguins | |
Steve Vickers, New York Rangers | |
Yvan Cournoyer, Montreal Canadiens | |
Bobby Orr, Boston Bruins | |
Gilbert Perreault, Buffalo Sabres | |
Lester B. Pearson-priset: | Phil Esposito, Boston Bruins |
NHL Plus/Minus Award: | Jacques Laperriere, Montreal Canadiens |
Ken Dryden, Montreal Canadiens | |
Lester Patrick Trophy: | Walter L. Bush, Jr. |
All-Star-lag
Första laget | Position | Andra laget |
G | Tony Esposito, Chicago Black Hawks | |
Bobby Orr, Boston Bruins | D | Brad Park, New York Rangers |
Guy Lapointe, Montreal Canadiens | D | Bill White, Chicago Black Hawks |
Phil Esposito, Boston Bruins | C | |
Mickey Redmond, Detroit Red Wings | Yvan Cournoyer, Montreal Canadiens | |
Frank Mahovlich, Montreal Canadiens | Dennis Hull, Chicago Black Hawks |
Frågor och svar
F: Hur lång var NHL-säsongen 1972-73?
S: Det var den 56:e säsongen av National Hockey League där sexton lag spelade 78 matcher.
F: Vad var World Hockey Association?
S: Det var en ny professionell hockeyliga som gjorde sin säsongsdebut med 12 nya lag, varav många var baserade i samma städer som NHL-lagen, 1972-73.
F: Spelade World Hockey Association om Stanley Cup?
S: Nej, till skillnad från Western Hockey League skulle World Hockey Association inte utmana om Stanley Cup.
F: Vad var NHL:s reaktion på den nya ligan?
S: Som svar på den nya ligan lade NHL hastigt till två nya lag i en oplanerad expansion, New York Islanders och Atlanta Flames, i ett försök att utesluta WHA från nybyggda arenor på dessa marknader.
F: Vem var den första spelaren som WHA skrev kontrakt med?
S: Det första WHA gjorde var att skriva kontrakt med Bobby Hull 1972.
F: Vilka var några av de spelare som följde Bobby Hull till WHA?
S: Andra följde snart efter Hull till WHA, däribland Bernie Parent, J.C. Tremblay, Ted Green, Gerry Cheevers och Johnny McKenzie.
F: Hur påverkade WHA California Golden Seals?
S: California Golden Seals förlorade åtta nyckelspelare till WHA, vilket fick en negativ inverkan på laget.