NHL-säsongen 1972-73 var den 56:e säsongen i National Hockey League. Sexton lag spelade 78 matcher vardera. För första gången sedan Western Hockey League kollapsat 1926 hade National Hockey League allvarlig konkurrens. En ny professionell hockeyliga, World Hockey Association, gjorde säsongsdebut med 12 nya lag, varav många var baserade i samma städer som NHL-lagen. Till skillnad från Western Hockey League skulle den nya World Hockey Association dock inte utmana om Stanley Cup. Som svar på den nya ligan lade NHL hastigt till två nya lag i en oplanerad expansion, New York Islanders och Atlanta Flames, i ett försök att utestänga WHA från nybyggda arenor på dessa marknader. Det första WHA gjorde var att skriva kontrakt med Bobby Hull, och Chicago Black Hawks stämde och hävdade att de hade brutit mot reservklausulen i NHL-kontrakten. Andra följde snart Hull till WHA, däribland Bernie Parent, J.C. Tremblay, Ted Green, Gerry Cheevers och Johnny McKenzie. I expansionsuttagningen gjorde New York Islanders och Atlanta Flames sina val och elva Islanderspelare hoppade av till WHA. California Golden Seals, som hade problem med den impopuläre Charlie Finleys oortodoxa ägande, blev också ett offer för WHA och förlorade åtta nyckelspelare.
Bakgrund och varför WHA uppstod
Under slutet av 1960‑talet och början av 1970‑talet växte missnöjet bland spelare över långa kontraktsbindningar och begränsade löneutrymmen. Den så kallade reservklausulen gav klubbarna stor kontroll över spelarnas rättigheter och gjorde det svårt för spelare att byta klubb eller förhandla fram betydligt högre löner. Entreprenörer och investerare såg en möjlighet att skapa en konkurrerande liga som erbjöd bättre villkor för spelarna — vilket ledde fram till WHA:s premiär 1972 med 12 lag.
Expansion i panik: Islanders och Flames
NHL:s snabba tillägg av New York Islanders och Atlanta Flames vara ett strategiskt drag för att försöka blockera WHA:s etablering i vissa marknader. Eftersom expansionen genomfördes hastigt fick de nya klubbarna svårigheter att bygga konkurrenskraftiga trupper — och flera spelare valde att skriva kontrakt med WHA i stället. För New York Islanders var uttåget särskilt stort: elva spelare valde WHA, vilket försvårade lagets uppbyggnad.
Bobby Hull, rättsprocesser och spelarflykt
Den största enskilda övergången var när stjärnan Bobby Hull, lämnade NHL för WHA — ett drag som gav stor medial uppmärksamhet och utlöste rättsliga åtgärder. NHL‑klubbar hävdade att kontrakt och reservklausuler förhindrade sådana övergångar och flera processer drog igång. Oavsett de juridiska turerna blev effekten tydlig: andra etablerade namn som Bernie Parent, J.C. Tremblay, Ted Green, Gerry Cheevers och Johnny McKenzie lockades också av WHA. För många spelare innebar WHA ett tillfälle att få bättre lönevillkor och större frihet.
Konsekvenser för NHL, spelarna och framtiden
- Löneökningar och spelarmakt: Konkurrensen om spelarna drev upp lönerna och gav spelarna bättre förhandlingsläge.
- Organisatorisk omstöpning: NHL tvingades agera snabbare i expansionsfrågor och tänka nytt kring spelarregler och marknadsstrategier.
- Påverkan på mindre klubbar: Lag som California Golden Seals drabbades hårt av föryngring och spelarflykt, vilket fördjupade redan befintliga ekonomiska och sportsliga problem.
- Långsiktig utveckling: WHA fanns kvar under större delen av 1970‑talet och pressade NHL på flera områden. Effekterna av konkurrensen bidrog så småningom till att NHL förändrade sin syn på expansion och spelarrelationer. År 1979 ledde utvecklingen fram till att delar av WHA integrerades i NHL genom att flera WHA‑klubbar togs in i NHL.
Sammanfattning
NHL‑säsongen 1972–73 var mer än en vanlig säsong resultatmässigt — den markerade början på en ny era i professionell ishockey. WHA:s inträde tvingade fram snabb expansion, rättsliga strider och en omfördelning av makt från ägare till spelare. Konsekvenserna märktes både i plånboken och i ligornas struktur under resten av 1970‑talet.