Billy the Kid är en balett i en akt. Librettot (berättelsen) tillskrivs Lincoln Kirstein och är baserat på Billy the Kids liv. Musiken är skriven av Aaron Copland. Eugene Loring har designat danserna. Jared French har designat scenografi och kostymer. Baletten uruppfördes i Chicago i oktober 1938. Den spelades i New York City på Martin Beck Theater den 24 maj 1939 med Loring som Billy och Marie-Jeanne i dubbelrollen som mor och mexikansk älskling. Under julveckan 1939 visades baletten på St James Theater i New York City med Michael Kidd som Billy och Alicia Alonso som Mother och Mexican Sweetheart.
Bakgrund och tillkomst
Billy the Kid skapades i en period då amerikanska konstnärer sökte framställa ett särskilt amerikanskt uttryck inom musik och dans. Librettot av Lincoln Kirstein bygger på sägnerna om den unge revolvermannen Billy the Kid och är mer en mytologisk skildring än en historiskt detaljerad biografi. Aaron Copland, som redan var intresserad av ett "amerikanskt" ljud, skrev musik som förstärker västernstämningen och dramatiska ögonblick i berättelsen. Samarbetet mellan Kirstein, Copland, koreografen Eugene Loring och scenografen Jared French gav upphov till en helhetsproduktion där musik, rörelse och bild bildar en tydlig atmosfär av det amerikanska västern.
Musik och stil
Coplands musik för Billy the Kid kännetecknas av en klar, folklig klangvärld: öppna kvinter, vidöppna intervall och rytmiska figurer som återspeglar både cowboy-känslan och influenser från mexikansk och folkmusik. I partituret hörs melodier och rytmer som skapar både vidsträckta präriescener och mer intima dramatiska situationer. Copland skrev också musikaliska karaktärer för de olika rollerna (Billy, modern, den mexikanska älskarinnan etc.) vilket hjälper till att driva narrativet framåt.
Koreografi och scenografi
Eugene Loring skapade koreografin med en blandning av klassiska balettelement och mer jordnära, folkliga rörelser som passar västernämnet. Jared Frenchs scenografi och kostymer bidrog starkt till den visuella identiteten – enkla, effektiva miljöer och kläder som förstärkte tids- och platskänslan. Den ursprungliga rollbesättningen och deras tolkningar var viktiga för balettens tidiga framgångar och formade publikens föreställning om stycket.
Uruppföranden och tidiga revyer
Baletten hade sin första framförande i Chicago i oktober 1938 och introducerades för en bredare publik i New York våren 1939. Flera noterbara dansare tidigt i produktionen var Eugene Loring som Billy i New York-premiären, Marie-Jeanne i dubbelrollen som modern och den mexikanska älskarinnan, samt senare Michael Kidd och Alicia Alonso i roller vid föreställningar under julveckan 1939. Dessa föreställningar etablerade Billy the Kid som ett av de mest uppmärksammade amerikanska balettverken under 1930‑talets slut.
Mottagande och eftermäle
Vid premiärerna möttes baletten av intresse och diskussioner kring dess amerikanska idiom. Coplands musik har särskilt hyllats för sin förmåga att förmedla prärieatmosfär och folklig identitet, och verket räknas idag som ett viktigt exempel på hur amerikansk konstmusik och scenkonst kunde närma sig nationella teman. Copland gjorde senare en konsertversion/orkestersvit av material ur baletten, vilket bidragit till att styckets melodier blivit kända även utanför dansscenen.
Inspelningar, uppföranden och påverkan
Musiken från Billy the Kid ingår ofta i program för orkestrar och i historiska översikter över Coplands produktion. Baletten har satts upp i olika tolkningar genom åren, och dess inflytande kan ses i senare amerikanska koreografers och tonsättares strävan efter ett eget nationellt uttryck inom scenkonsten. Coplands tonalitet och användning av folkmusikaliska element kom att prägla bilden av "det amerikanska ljudet" i 1900‑talets musikhistoria.
Sammanfattningsvis är Billy the Kid ett tidigt och betydelsefullt exempel på ett konstnärligt försök att förena amerikanskt berättande med modern scenkonst — en balett där musik, koreografi och scenbild tillsammans skapar en stiliserad skildring av västernmyten.