Ernst Fredrik I, hertig av Sachsen-Hildburghausen (Gotha, 21 augusti 1681 - Hildburghausen, 9 mars 1724), var hertig av Sachsen-Hildburghausen. Han var äldsta son till Ernst, hertig av Sachsen-Hildburghausen och grevinnan Sophie Henriette av Waldeck.

Tidigt liv och militärtjänst

Som ung inträdde Ernst Fredrik i utländsk tjänst och tjänstgjorde i den nederländska armén. Under det spanska tronföljdskriget sårades han vid slaget vid Höchstädt, en av de större striderna i kriget. Den militära bakgrunden var vanlig bland tyska furstligheter vid denna tid och bidrog både med erfarenhet och kontakter men också med kostnader för upprätthållandet av ett furstligt anseende.

Regeringstid och hovliv

År 1715, efter faderns död, lämnade han armén och återvände för att styra hertigdömet Sachsen-Hildburghausen. Ernst Fredrik I eftersträvade, liksom många samtida tyska furstar, att ge sitt hov samma glans som den franska kungens, Ludvig XIV:s, hov. Detta manifesterades i omfattande byggnads- och anläggningsprojekt, storslagna hovceremonier och ökad representation.

Dessa ambitioner var dock dyra. Hovlivet och investeringarna i gårdar, kanaler och parkdragningar bidrog till stora utgifter som hertigdömet inte hade ekonomi för på lång sikt.

Skatter, försäljningar och konflikter

För att finansiera hovets utgifter höjde hertigen skatter kraftigt och sålde delar av sitt lands egendomar. Bland de mest anmärkningsvärda försäljningarna var grevskapet Cuylenburg, som var hans hustrus hemgift. Detta grevskap såldes 1720. Enligt samtida uppgifter var motivet delvis att finansiera nya anläggningar vid hertigliga residenset — bland annat en trädgård och en kanal — snarare än att betala av skulder till borgenärer.

År 1723 överlät han vidare Schalkau till hertigdömet Sachsen-Meiningen. Schalkau hade då stadsprivilegier och rätt att hålla marknad; det som såldes var i praktiken en administrativ enhet, mindre än ett vanligt grevskap men betydelsefullt för lokalt styre. Försäljningen genomfördes utan hustruns samtycke, något som ansågs olagligt och som föranledde en rättslig och till sist väpnad konflikt med Sachsen-Meiningen. Kriget och de följande förlusterna bidrog till att förvärra hertigdömets redan ansträngda ekonomi och lämnade delar av landet i ruiner.

Inre oro och uppror

Höjda skatter och ekonomisk press ledde tidigt till missnöje bland befolkningen. Redan 1717 utbröt en öppen revolt i hertigdömet som ett uttryck för det folkliga missnöjet med beskattning och korruption. Upproren var symptomatiska för de sociala spänningar som följer när statliga utgifter skenar utan motsvarande inkomster.

Avslutning och eftermäle

Ernst Fredrik I avled 9 mars 1724 i Hildburghausen. Han efterlämnade ett hertigdöme som var djupt skuldsatt och ekonomiskt försvagat. Hans satsningar på prakt och hovliv gav visserligen temporär prestige men på lång sikt kvarlämnade de en tung ekonomisk börda för hans efterträdare och för lokalbefolkningen. Hans regeringstid ses ofta som ett varningsexempel på hur furstlig representation och byggnadsiver kunde gå före ekonomisk hållbarhet i det tidiga 1700-talets Tyskland.