Federico Fellini (född 20 januari 1920 i Rimini, död 31 oktober 1993 i Rom) var en italiensk filmskapare och regissör. Fellinis filmer kombinerar minne, dröm och fantasi.

Den första filmen som Fellini regisserade var Lo Sceicco Bianco (1951), med Alberto Sordi, skriven av Michelangelo Antonioni och Ennio Flaiano. Under inspelningen av denna film träffade Fellini Nino Rota, musikern som skulle följa honom under resten av hans framgångsrika karriär.

Fellini var gift med skådespelerskan Giulietta Masina (1921-1994) från 1943 till sin död. År 1945 fick han en son som bara överlevde i två veckor. Det var det enda barnet till Fellini och Giulietta Masina. Masina medverkade i många av hans filmer. Andra skådespelare som Fellini ofta arbetade med var Marcello Mastroianni, Alberto Sordi och Anita Ekberg.

Förutom att göra filmer skrev han också manus till radioprogram och filmer (främst för Roberto Rossellini) och skrev komiska skämt för välkända skådespelare som Aldo Fabrizi. Fellini gjorde också flera teckningar (mestadels blyerts på papper), ofta humoristiska porträtt. Hans första framgång var att rita reklambilder för filmer.

Under fascismen var han en avanguardista och skrev först för Alleanza Cinematografica Italiana (ACI), ett produktionsbolag som tillhörde Vittorio Mussolini, Benitos son, som introducerade honom för Rossellini.

1944, när fascismen var över, öppnade han en butik i Rom där han sålde dessa teckningar. Butiken hette (på engelska) "The Funny Face Shop" och innehöll verk av Fellini och De Seta, Verdini, Camerini, Scarpelli, Majorana, Guasta, Giobbe, Attalo, Migneco (alla författare, regissörer eller på annat sätt intellektuella som arbetade för italiensk film). Samma år inledde han sitt bidrag till Rossellinis Roma Città Aperta, tillsammans med Aldo Fabrizi. Fellini deltog också i skrivandet av en annan av Rossellinis filmer: Paisà. Han skrev även för andra regissörer som Alberto Lattuada, Pietro Germi och Luigi Comencini.

1987 fick han BAFTA Academy Fellowship Award, ett pris för sin livstid. År 1993 fick han en Oscar för sitt livsverk.

Stil och teman

Fellini började sin karriär i efterkrigstidens neorealistiska miljö — som manusförfattare och medarbetare till Roberto Rossellini — men utvecklade snart en personlig, mer fantasirik stil. Hans filmer rör sig mellan realism och surrealism, ofta med starkt självbiografiska inslag. Återkommande teman är minnen från barndomen, drömmar och fantasi, cirkus- och spektakelmiljöer, religionens och konsumismens roll i det moderna livet samt en blandning av komedi och melankoli.

Viktiga filmer

  • La Strada — ett tidigt genombrott som förenar enkelt formspråk med stark emotionell kraft.
  • Le notti di Cabiria (Nätter av Kabiria) — en film om en prostituerad kvinnas drömmar och svårigheter.
  • La Dolce Vita — en skildring av Rom och kändisskapets tomhet; filmen vann stort internationellt erkännande.
  • 8½ — ofta kallad Fellinis mästerverk; en självreflexiv film om en regissörs skaparkris som räknas som en av filmhistoriens mest inflytelserika.
  • Amarcord — en nostalgisk och poetisk återblick till Fellinis barndom i Rimini.

Samarbeten

Fellini arbetade länge med kompositören Nino Rota, vars musik blev ett kännetecken i många av filmerna. Han hade också återkommande samarbeten med skådespelare som Marcello Mastroianni, Alberto Sordi och Giulietta Masina. Manusförfattaren Ennio Flaiano var en viktig tidig medarbetare, och flera andra författare och regissörer från den italienska filmscenen bidrog till hans projekt.

Övrigt konstnärligt arbete

Förutom film gjorde Fellini teckningar och illustrationer — ofta humoristiska karikatyrer — och var verksam som manusförfattare för radio och film. Hans ritningar och idéer visade den lekfulla och ibland bisarra fantasi som också präglar hans filmberättande.

Privatliv och arv

Fellini var djupt rotad i sin hemstad Rimini och i Rom, där han bodde och arbetade större delen av sitt liv. Hans fru, Giulietta Masina, spelade en central roll både privat och i hans konstnärliga liv. Fellinis särskilda berättargrepp och visuella uppfinningar har gett upphov till begreppet "felliniesk", som fortfarande används för att beskriva overkliga, drömlika och teatrala filmiska uttryck.

Priser och erkännande

Fellini belönades under sin karriär med många nationella och internationella utmärkelser. Utöver den heders-Oscar han mottog 1993 och BAFTA Academy Fellowship Award 1987, har flera av hans filmer prisats vid stora filmfestivaler och av kritiker världen över. Hans verk räknas idag som centrala för 1900-talets filmkonst och fortsätter att påverka filmskapare och filmteoretiker.

Sammanfattning: Federico Fellini var en av 1900-talets mest inflytelserika regissörer, känd för sina personliga, drömlika filmer som blandar komik, ironi och melankoli. Hans samverkan med musiker, skådespelare och manusförfattare samt hans bakgrund som konstnär och skribent formade ett unikt filmspråk som lämnat bestående intryck på internationell filmkultur.