Skådespelare – definition och roller i film, TV, teater och radio

Den första gången vi vet att en skådespelare arbetade var 534 f.Kr. Kalenderändringarna mellan då och nu gör att året är osäkert. Denna skådespelare kallades Thespis och var grek. Platsen där pjäsen spelades kallades Dionysos-teatern i Aten, och han vann en tävling. Han var den första personen som talade ord som en karaktär. Detta var en stor förändring inom historieberättandet. Innan dess hade människor sjungit och dansat berättelser, men ingen hade varit en person i berättelsen. I dag kallar vi skådespelare för "thespier" på grund av Thespis.

Den första gången vi vet att en skådespelare arbetade var 534 f.Kr. Kalenderändringarna mellan då och nu gör att året är osäkert. Denna skådespelare kallades Thespis och var grek. Platsen där pjäsen spelades kallades Dionysos-teatern i Aten, och han vann en tävling. Han var den första personen som talade ord som en karaktär. Detta var en stor förändring inom historieberättandet. Innan dess hade människor sjungit och dansat berättelser, men ingen hade varit en person i berättelsen. I dag kallar vi skådespelare för "thespier" på grund av Thespis.

Tidigare var namnet "skådespelare" bara för män. Kvinnor började uppträda ofta först på 1600-talet. Man kallade dem för "skådespelerskor". I den antika världen och på medeltiden tyckte man att det var dåligt (skamligt) för en kvinna att agera.

I dag är ordet "actor" för både män och kvinnor, eftersom vissa tycker att namnet "actress" är sexistiskt. Men människor använder också ordet skådespelerska väldigt ofta.

Tidigare var namnet "skådespelare" bara för män. Kvinnor började uppträda ofta först på 1600-talet. Man kallade dem för "skådespelerskor". I den antika världen och på medeltiden tyckte man att det var dåligt (skamligt) för en kvinna att agera.

I dag är ordet "actor" för både män och kvinnor, eftersom vissa tycker att namnet "actress" är sexistiskt. Men människor använder också ordet skådespelerska väldigt ofta.

Skådespelerskor i mansroller

Kvinnliga skådespelare spelar ibland rollen som pojkar, eftersom en kvinna på vissa sätt är mer lik en pojke än en man. Till exempel brukar en kvinna spela rollen som Peter Pan. I pantomim, en sorts pjäs för barn (inte samma sak som mime), är den viktigaste unga mannen också en kvinna. Operan har några "byxroller" som kvinnor traditionellt sjunger. Dessa kvinnor är vanligtvis mezzosopraner, vilket innebär att de sjunger med en röst som är hög men inte särskilt hög. Exempel är Hans i Hänsel und Gretel och Cherubino i Figaros bröllop.

Mary Pickford spelade rollen som "Little Lord Fauntleroy" i den första filmatiseringen av boken. Linda Hunt vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll i "The Year of Living Dangerously", där hon spelade rollen som en man.

Inom komisk teater och film använder man ofta en man för en kvinnlig roll eller en kvinna för en manlig roll - detta har en lång historia. De flesta av Shakespeares komedier har exempel på detta. Både Dustin Hoffman och Robin Williams var med i populära komedifilmer där de spelade de flesta scenerna som män i kvinnokläder som låtsades vara kvinnor.

Skådespelare i kvinnoroller

På Shakespeares tid, och tidigare, spelades alla roller i en engelsk pjäs av män, vilket innebär att även karaktärer som Julia, Lady Macbeth och Kleopatra först spelades av män eller pojkar. Efter den engelska restaurationen fick kvinnor tillåtelse att uppträda på scenen.

Mer sällan har män spelat kvinnliga roller som en typ av humor. Filmer med denna rollvändning är bland annat Mrs Doubtfire, Tootsie, Big Momma's House, Hairspray och The Nutty Professor med Eddie Murphy i huvudrollen.

Skådespelerskor i mansroller

Kvinnliga skådespelare spelar ibland rollen som pojkar, eftersom en kvinna på vissa sätt är mer lik en pojke än en man. Till exempel brukar en kvinna spela rollen som Peter Pan. I pantomim, en sorts pjäs för barn (inte samma sak som mime), är den viktigaste unga mannen också en kvinna. Operan har några "byxroller" som kvinnor traditionellt sjunger. Dessa kvinnor är vanligtvis mezzosopraner, vilket innebär att de sjunger med en röst som är hög men inte särskilt hög. Exempel är Hans i Hänsel und Gretel och Cherubino i Figaros bröllop.

Mary Pickford spelade rollen som "Little Lord Fauntleroy" i den första filmatiseringen av boken. Linda Hunt vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll i "The Year of Living Dangerously", där hon spelade rollen som en man.

Inom komisk teater och film använder man ofta en man för en kvinnlig roll eller en kvinna för en manlig roll - detta har en lång historia. De flesta av Shakespeares komedier har exempel på detta. Både Dustin Hoffman och Robin Williams var med i populära komedifilmer där de spelade de flesta scenerna som män i kvinnokläder som låtsades vara kvinnor.

Skådespelare i kvinnoroller

På Shakespeares tid, och tidigare, spelades alla roller i en engelsk pjäs av män, vilket innebär att även karaktärer som Julia, Lady Macbeth och Kleopatra först spelades av män eller pojkar. Efter den engelska restaurationen fick kvinnor tillåtelse att uppträda på scenen.

Mer sällan har män spelat kvinnliga roller som en typ av humor. Filmer med denna rollvändning är bland annat Mrs Doubtfire, Tootsie, Big Momma's House, Hairspray och The Nutty Professor med Eddie Murphy i huvudrollen.

Röstskådespeleri är en speciell typ av skådespeleri. Den används oftast i animationer för både tv och film. Röstskådespelare är de personer som gör rösterna till karaktärerna. De kan vara berättare i icke-animerade verk.

Röstskådespeleri är en speciell typ av skådespeleri. Den används oftast i animationer för både tv och film. Röstskådespelare är de personer som gör rösterna till karaktärerna. De kan vara berättare i icke-animerade verk.

Skådespelare som arbetar inom teater, film och tv måste lära sig olika färdigheter. Färdigheter som fungerar bra i en typ av skådespeleri kanske inte fungerar bra i en annan typ av skådespeleri.

På teatern

För att kunna agera på scenen måste skådespelarna lära sig de scenanvisningar som finns i manuskriptet, till exempel "Stage Left" och "Stage Right". Dessa anvisningar är baserade på skådespelarens synvinkel när han eller hon står på scenen med ansiktet mot publiken. Skådespelarna måste också lära sig innebörden av scenanvisningarna "Upstage" (bort från publiken) och "Downstage" (mot publiken).

Teaterskådespelare måste lära sig blockering, vilket är "...var och hur en skådespelare rör sig på scenen under en pjäs". De flesta manuskript anger en viss blockering. Regissören ger också instruktioner om blockering, till exempel hur man korsar scenen eller tar upp och använder en rekvisita.

Teaterskådespelare måste lära sig scenstrid, vilket är simulerade strider på scenen. Skådespelare kan behöva simulera "hand-till-hand-strid" eller "svärdstrid". Skådespelarna tränas av kampregissörer som hjälper dem att lära sig den koreograferade sekvensen av kamphandlingar.

På film

D. W. Griffith utvecklade för första gången ett skådespeleri som skulle "passa för biografen snarare än för teatern". Han insåg att teaterspeleri inte såg bra ut på film. Griffith krävde att hans skådespelare och skådespelerskor skulle genomgå veckor av utbildning i filmskådespeleri.

Filmskådespelare måste lära sig att vänja sig vid och känna sig bekväma med en kamera framför sig. Filmskådespelare måste lära sig att hitta och hålla sig till sitt "mål". Detta är en plats på golvet som är markerad med tejp. Det är på denna position som ljuset och kamerans fokus optimeras. Filmskådespelare måste också lära sig att förbereda sig väl och prestera bra på provfilmningar. Screen tests är en filmad audition av en del av manuset.

"Till skillnad från teaterskådespelaren, som får utveckla en karaktär under en två- eller tre timmar lång föreställning, saknar filmskådespelaren kontinuitet, vilket tvingar honom eller henne att komma till alla scener (som ofta spelas in i omvänd ordning, i vilken de till slut kommer att dyka upp) med en karaktär som redan är fullt utvecklad."

"Eftersom filmen fångar även den minsta gest och förstorar den... kräver filmen ett mindre flamboyant och stiliserat kroppsligt framträdande av skådespelaren än vad teatern gör." "Framförandet av känslor är den svåraste aspekten av filmskådespeleri att bemästra: ...filmskådespelaren måste förlita sig på subtila ansiktsrörelser, darrningar och små ögonbrynslyftningar för att skapa en trovärdig karaktär." Vissa teaterstjärnor "...har gjort övergången från teater till bio ganska framgångsrikt (Olivier, Glenn Close och Julie Andrews, till exempel), andra har inte gjort det...".

Inom televisionen

"På en tv-apparat finns det vanligtvis flera kameror som är riktade mot apparaten. Skådespelare som är nya i att agera på skärmen kan bli förvirrade över vilken kamera de ska titta in i." TV-skådespelare måste lära sig att använda lav-mikrofoner (Lavaliere-mikrofoner). TV-skådespelare måste förstå begreppet "ram". "Begreppet ram avser det område som kamerans lins fångar."

Skådespelare som arbetar inom teater, film och tv måste lära sig olika färdigheter. Färdigheter som fungerar bra i en typ av skådespeleri kanske inte fungerar bra i en annan typ av skådespeleri.

På teatern

För att kunna agera på scenen måste skådespelarna lära sig de scenanvisningar som finns i manuskriptet, till exempel "Stage Left" och "Stage Right". Dessa anvisningar är baserade på skådespelarens synvinkel när han eller hon står på scenen med ansiktet mot publiken. Skådespelarna måste också lära sig innebörden av scenanvisningarna "Upstage" (bort från publiken) och "Downstage" (mot publiken).

Teaterskådespelare måste lära sig blockering, vilket är "...var och hur en skådespelare rör sig på scenen under en pjäs". De flesta manuskript anger en viss blockering. Regissören ger också instruktioner om blockering, till exempel hur man korsar scenen eller tar upp och använder en rekvisita.

Teaterskådespelare måste lära sig scenstrid, vilket är simulerade strider på scenen. Skådespelare kan behöva simulera "hand-till-hand-strid" eller "svärdstrid". Skådespelarna tränas av kampregissörer som hjälper dem att lära sig den koreograferade sekvensen av kamphandlingar.

På film

D. W. Griffith utvecklade för första gången ett skådespeleri som skulle "passa för biografen snarare än för teatern". Han insåg att teaterspeleri inte såg bra ut på film. Griffith krävde att hans skådespelare och skådespelerskor skulle genomgå veckor av utbildning i filmskådespeleri.

Filmskådespelare måste lära sig att vänja sig vid och känna sig bekväma med en kamera framför sig. Filmskådespelare måste lära sig att hitta och hålla sig till sitt "mål". Detta är en plats på golvet som är markerad med tejp. Det är på denna position som ljuset och kamerans fokus optimeras. Filmskådespelare måste också lära sig att förbereda sig väl och prestera bra på provfilmningar. Screen tests är en filmad audition av en del av manuset.

"Till skillnad från teaterskådespelaren, som får utveckla en karaktär under en två- eller tre timmar lång föreställning, saknar filmskådespelaren kontinuitet, vilket tvingar honom eller henne att komma till alla scener (som ofta spelas in i omvänd ordning, i vilken de till slut kommer att dyka upp) med en karaktär som redan är fullt utvecklad."

"Eftersom filmen fångar även den minsta gest och förstorar den... kräver filmen ett mindre flamboyant och stiliserat kroppsligt framträdande av skådespelaren än vad teatern gör." "Framförandet av känslor är den svåraste aspekten av filmskådespeleri att bemästra: ...filmskådespelaren måste förlita sig på subtila ansiktsrörelser, darrningar och små ögonbrynslyftningar för att skapa en trovärdig karaktär." Vissa teaterstjärnor "...har gjort övergången från teater till bio ganska framgångsrikt (Olivier, Glenn Close och Julie Andrews, till exempel), andra har inte gjort det...".

Inom televisionen

"På en tv-apparat finns det vanligtvis flera kameror som är riktade mot apparaten. Skådespelare som är nya i att agera på skärmen kan bli förvirrade över vilken kamera de ska titta in i." TV-skådespelare måste lära sig att använda lav-mikrofoner (Lavaliere-mikrofoner). TV-skådespelare måste förstå begreppet "ram". "Begreppet ram avser det område som kamerans lins fångar."