John Forrest Dillon – amerikansk domare och pionjär i kommunalrätt

Dillon föddes i Northampton, Montgomery County, New York. Han studerade medicin vid University of Iowa vid 19 års ålder. Kort efter att ha börjat arbeta som läkare övergick han till att studera juridik, och blev antagen till advokatsamfundet i Iowa 1852. Han valdes till åklagare i Scott County efter en kort privatpraktik 1853 och valdes sedan till domare i Iowas sjunde domarkrets 1858. Han anslöt sig till Iowas högsta domstol 1862 och tjänstgjorde fram till 1869, då han av president Grant utnämndes till United States Circuit Court.

Medan Dillon var federal domare skrev han Municipal Corporations (1872), som var en av de första böckerna som behandlade ämnet, och den studeras fortfarande idag. Han var också författare till Removal of Cases from State Courts to Federal Courts och Municipal Bonds, båda från 1876. Den 17 februari 1876 beslutade domare Dillon att Ulysses S. Grants vittnesmål för Orville E. Babcock kunde godkännas i domstol under åtalen om Whiskey Ring Graft. Efter att ha lämnat Circuit Court var Dillon professor vid Columbia Law School från 1879 till 1882, där han undervisade i fastigheter och equity. Därefter undervisade han vid Yale Law School från 1891 till 1892. Under sin tid vid Yale var han också ordförande för American Bar Association. Dillon återvände sedan till privatpraktik fram till sin död 1914 i New York City.

En fontän till minne av Dillon byggdes 1918 i Davenports centrum i Iowa. Skulptören Harry Liva högg ut den ur Indiana-kalksten i romansk stil.

Dillons äldsta son, Hiram Price Dillon (1855-1918), blev också advokat i Iowa och Master of Chancery i federal domstol. Dillons syster var mormor till baseballmanagern Casey Stengel.

Teorin om statens företräde framför lokala myndigheter kallades "Dillon-regeln" i ett fall från 1868: "Kommunala bolag har sitt ursprung och sina befogenheter och rättigheter helt och hållet från lagstiftaren. Den blåser in livets andetag i dem, utan vilket de inte kan existera. Den kan förstöra det som den skapar, men också det som den förstör. Om den kan förstöra, kan den begränsa och kontrollera." Clinton v Cedar Rapids and the Missouri River Railroad, (24 Iowa 455; 1868). I motsats till Dillon-regeln uttryckte Cooley-doktrinen teorin om en inneboende rätt till lokalt självbestämmande. I ett medföljande yttrande förklarade Thomas M. Cooley, domare i Michigans högsta domstol, 1871 följande: "[L]ocal government är en fråga om absolut rätt, och staten kan inte ta bort den". People v. Hurlbut, (24 Mich 44, 95; 1871).

I Municipal Corporations (1872) förklarade Dillon att i motsats till staternas befogenheter, som är obegränsade om det inte finns uttryckliga begränsningar i den statliga eller federala konstitutionen, har kommunerna endast de befogenheter som den statliga lagstiftaren uttryckligen ger dem. Denna formulering av omfattningen av den kommunala makten kom att bli känd som "Dillonregeln". Den säger att kommunala myndigheter endast har de befogenheter som de uttryckligen tilldelas av den statliga lagstiftaren, de befogenheter som nödvändigtvis följer av denna tilldelning av befogenheter och de befogenheter som är nödvändiga och oumbärliga för kommunens existens och funktion. Om lagstiftarens tilldelning av befogenheter är otydlig ska den läsas snävt. Domstolarna bör utgå från att lagstiftaren inte avsåg att ge en befogenhet om inte denna befogenhet tydligt framgår av en lag. När staten inte uttryckligen har angett vilken metod kommunen ska använda för att genomföra den tilldelade befogenheten har kommunen dock rätt att välja metod så länge som valet är rimligt.

Hundratals amerikanska domstolar har fram till i dag använt Dillonregeln för att fastställa omfattningen av kommunala befogenheter och rättigheter. Kritikerna av regeln säger att den innebär orimliga begränsningar av kommunernas förmåga att styra sig själva och därmed undergräver demokratin, och till och med att lokalt självstyre är en fråga om en naturlig rättighet som inte behöver tilldelas av högre politiska strukturer. Det har också hävdats att Dillons synsätt berodde på att man vid den tiden ansåg att städerna till sin natur var korrupta politiska organ. Korruptionen var utbredd under hans tid, särskilt med tanke på de omfattande affärsrelationer och till och med investeringar som många städer och deras ledare hade i slutet av 1800-talet. I dag följer de flesta stater i USA Dillon-regeln. Detta gäller även om de flesta människor inte längre tror att städerna har korruptionsproblem.

USA:s högsta domstol citerade Dillons bok Municipal Corporations och antog helt och hållet Dillons betoning av statens makt över kommunerna i Merrill v. Monticello, 138 U.S. 673 (1891), reaff'd. Hunter v. Pittsburgh, 207 U.S. 161 (1907), som bekräftade Pennsylvanias befogenhet att konsolidera staden Allegheny till staden Pittsburgh, trots att majoriteten av Alleghenys invånare önskade vara en separat stad. Domstolens beslut att delstaterna efter eget gottfinnande kunde ändra eller avskaffa stadgarna för kommunala bolag utan att inkräkta på avtalsrättigheterna byggde på Dillons åtskillnad mellan offentliga, kommunala bolag och privata bolag.