Poängsystemet i Formel 1: Historia, regler och förändringar sedan 1950

Upptäck Formel 1:s poängsystem från 1950 till idag — historik, regler, nyckeländringar och avgörande ögonblick som format förar- och konstruktörsmästerskapen.

Hur poäng delas ut i Formel 1 i dag

Det nuvarande poängsystemet infördes för säsongen 2010 och belönar de tio första förarna i varje lopp enligt följande skala: 25–18–15–12–10–8–6–4–2–1. Syftet med den nya fördelningen var att ge större belöning för seger och samtidigt låta fler förare och team få mästerskapspoäng.

Översikt över historian och större förändringar sedan 1950

Sedan det första världsmästerskapet 1950 har systemet fördelat poäng flera gånger. FIA (Fédération Internationale de l'Automobile) använder dessa poäng för att utse världsmästerskapen för både förare och konstruktörer (förare, konstruktörer). Följande korta genomgång beskriver de viktigaste förändringarna:

• 1950–1959: De tidiga åren använde poängskalan 8–6–4–3–2 för de fem bästa, och ett extra poäng gavs till den förare som satte snabbaste varvet.
• 1960–1990 (olika varianter och poängfall): Systemet utvecklades över tid; under stora delar av 1960–talet och framåt användes poäng till de sex främsta, med segerpoäng kring 9 (det är anledningen till att t.ex. Jim Clark kunde få 54 poäng från 6 segrar under 1963 och 1965).
• Regel om "endast bästa resultaten räknas": Under långa perioder (särskilt på 1950–och 1980‑talen) räknades inte alla lopp — bara ett visst antal av förarens bästa resultat. Ett klassiskt exempel är 1988: av 16 lopp räknades endast de 11 bästa resultaten. Detta ledde till att Alain Prost sammanlagt tog fler poäng än Ayrton Senna under säsongen, men eftersom vissa resultat inte räknades blev Senna mästare för säsongen.
• 1991: Samtliga lopp började räknas i poängställningen och utdelningen ändrades så att segern gav 10 poäng — en markant förändring jämfört med tidigare nivåer.
• 1991–2002: Perioden präglades av poänggivning till de sex främsta, där segern gav 10 poäng och sedan följde 6–4–3–2–1.
• 2003–2009: För att belöna fler team och förare ändrades systemet till att poäng ges till de åtta främsta (10–8–6–5–4–3–2–1).
• 2010–nutid: Den nuvarande skalan (25–18–15–12–10–8–6–4–2–1) infördes 2010 för att ge tydligare skillnad mellan seger och övriga placeringar.

Särskilda regler och ändringar att känna till

• Snabbaste varvet: Poängen för snabbaste varv gavs åren 1950–1959. Denna idé återinfördes i modern tid 2019 som ett extra poäng — då med villkoret att snabbaste varvet bara ger ett extra poäng om föraren slutat bland de tio främsta.
• Halvpoäng: Historiskt har halvpoäng delats ut när ett lopp avbröts och inte genomfördes till minst 75 % av planerad distans. Sådana regler har justerats och förtydligats genom åren.
• Sprintlopp: Från 2021 introducerades kortare sprinttävlingar på vissa helger. Poängsystemet för sprinten har varierat: 2021 gav sprinten få poäng till de tre främsta, medan 2022 och framåt gav poäng till de åtta främsta (8–7–6–5–4–3–2–1).
• Räknade resultat: Fram till 1990-talet användes ofta en modell där bara ett visst antal bästa resultat räknades — detta togs bort när man övergick till att räkna alla lopp (från 1991).

Konstruktörs- och förarmästerskap — hur de skiljer sig

Både förare och konstruktörer (bilbyggare/team) tävlar om separata titlar. Konstruk-törs­mästerskapet började officiellt 1958 och poäng ges i regel efter samma skala som för förarna. Reglerna för hur konstruktörer får poäng har dock ändrats: i vissa perioder räknades endast den högst placerade bilen från varje konstruktör i varje lopp, i andra perioder har båda bilarna kunnat ge poäng. Dessa detaljer har varierat med regelpaketets utformning över tid.

Tie-break och andra avgörande moment

Om två förare (eller två konstruktörer) slutar på samma poäng avgörs placeringen genom ett räkneverk: flest segrar, därefter flest andraplatser, tredjeplatser osv. Om ingen tydlig skiljelinje uppstår används ytterligare kriterier enligt FIA:s regelbok, men i praktiken har räkneverket kunnat avgöra nästan alla oavgjorda situationer.

Exempel och noteringar från historien

Vissa säsonger visar tydligt hur poängsystemets utformning påverkat utgången:

• 1988: Alain Prost och Ayrton Senna (båda för McLaren) dominerade; på grund av systemet med endast de 11 bästa resultaten räknade blev slutresultatet anmärkningsvärt — Prost hade fler totala poäng under året men Senna vann mästerskapet efter de räknade resultaten.
• Dominansexempel: Jim Clark uppnådde maximalt 54 poäng (6 segrar) både 1963 och 1965. På modernare tid markerade Michael Schumacher en extremt jämn säsong 2002 då han i praktiken slutade på pallen i i princip alla loppen och tog 144 av maximalt 170 poäng. Konstruktörsexempel: McLaren 1988 och Ferrari 2002 är exempel på säsonger då ett team tog mycket stora andelar av de möjliga poängen.

Sammanfattning

Poängsystemet i Formel 1 har utvecklats för att spegla förändringar i sportens struktur, antal deltagare och önskan att belöna segrar tydligare samt ge fler team chansen att få poäng. Från enkla system på 1950‑talet med poäng för snabbaste varv, via perioder där endast bästa resultat räknades, till dagens system (25–18–15–...–1) med återinförd bonus för snabbaste varv och särskilda poäng för sprintlopp – har reglerna justerats flera gånger för att skapa en så rättvis och spännande tävling som möjligt.

Frågor och svar

F: Vad är poängsystemet för Formel 1-VM?

F: Hur brukade poäng delas ut på 1950-talet?

Fråga: Vad orsakade ett ovanligt resultat 1988?

F: När infördes ett nytt system där alla lopp räknas?

F: Vilka ändringar gjordes inför säsongen 2010?

F: Vem anses vara den mest dominerande förarmästaren när det gäller poäng?

Fråga: Vem hade det mest dominerande konstruktörsmästerskapet nyligen?

Sök med bokstav