Max Planck – tysk fysiker, kvantteorins grundare och Nobelpristagare
Max Planck — tysk fysiker och kvantteorins grundare. Läs om hans banbrytande upptäckter, Nobelpris och varaktiga inflytande på modern fysik.
Max Karl Ernst Ludwig Planck (23 april 1858 i Kiel - 4 oktober 1947 i Göttingen) var en tysk fysiker. Han lade grunden för den moderna beskrivningen av mikrovärlden genom att introducera kvantbegreppet, vilket senare blev en central del av kvantmekaniken. För sina upptäckter tilldelades han Nobelpriset i fysik (1918).
Biografi
Planck föddes i en intellektuell familj i Kiel och studerade fysik i bland annat München och Berlin. Han disputerade 1879 och etablerade sig tidigt som teoretisk fysiker med intresse för termodynamik och strålningsteori. Under större delen av sin karriär var han verksam i Berlin, där han undervisade och ledde forskning.
Personligt drabbades Planck av flera tragedier: en son dog under första världskriget och en annan son, Erwin Planck, deltog i motståndet mot Naziregimen och avrättades 1945. Planck levde igenom båda världskrigen och avled 1947 i Göttingen.
Vetenskapliga bidrag
Plancks viktigaste insats rör problemen med svartkroppsstrålning i slutet av 1800-talet. För att förklara den observerade spektrala fördelningen av strålning inför han 1900 hypotesen att energin hos elektromagnetisk strålning utväxlas i små, diskreta portioner, eller «kvanta», med relationen E = hν. Konstanten h kom att kallas Plancks konstant och är ett fundamentalt värde i kvantfysiken.
Dessa idéer gav upphov till den tidiga kvantteorin och öppnade vägen för senare utveckling av kvantmekaniken. Plancks arbete influerade andra stora fysiker, inte minst Albert Einstein, och blev avgörande för 1900-talets fysik.
Utöver Plancks lag för svartkroppsstrålning är hans namn knutet till flera begrepp och enheter inom teoretisk fysik, till exempel Planck-enheter, som används för att beskriva naturliga skalor där kvantteori och gravitation möts.
Senare liv och arv
Planck mottog en lång rad utmärkelser under sin livstid, inklusive Nobelpriset i fysik 1918, formellt för «upptäckten av energikvant» som banade väg för nya teorier om materiens och strålningens natur. Efter hans död hedrades han ytterligare genom att flera forskarinstitutioner och priser fördes hans namn, mest känd är Max-Planck-Gesellschaft (Max Planck Society), som grundades strax efter andra världskriget och idag driver många forskningsinstitut i Tyskland och internationellt.
Sammanfattning: Max Planck är en av vetenskapshistoriens nyckelpersoner. Hans kvantidéer förändrade fysiken i grunden, och Plancks konstant samt de begrepp han införde är fortfarande centrala inom modern fysik och teknologi.
Livet
Planck kom från en gammalmodig, intelligent familj. Hans farfar och farfar var båda teologiprofessorer i Göttingen, hans far var professor i juridik i Kiel och München och hans farbror var domare.
Planck föddes i Kiel i Holstein som son till Johann Julius Wilhelm Planck och hans andra hustru Emma Patzig. Han döptes till Karl Ernst Ludwig Marx Planck. Av hans förnamn angavs Marx (en numera inte använd variant av Markus eller kanske bara ett misstag för Max, som egentligen är en förkortning av Maximilian) som det primära namnet. Vid tio års ålder skrev han dock under med namnet Max och använde detta under resten av sitt liv.
Han var det sjätte barnet i familjen, även om två av hans bröder och systrar kom från faderns första äktenskap. Till hans tidigaste minnen hörde när preussiska och österrikiska trupper marscherade in i Kiel under det dansk-preussiska kriget 1864. År 1867 flyttade familjen till München, och Planck skrev in sig i Maximilians gymnasium, där han kom under handledning av Hermann Müller, en matematiker som intresserade sig för ungdomen och lärde honom astronomi och mekanik samt matematik. Det var av Müller som Planck först lärde sig principen om energins bevarande. Planck tog sin examen tidigt, vid 17 års ålder. Det var så Planck först kom i kontakt med fysiken.
Max Plancks signatur vid tio års ålder.
Sök