Max Planck
Max Karl Ernst Ludwig Planck (23 april 1858 i Kiel - 4 oktober 1947 i Göttingen) var en tysk fysiker. Han upptäckte kvantmekaniken. Han fick Nobelpriset i fysik.
Livet
Planck kom från en gammalmodig, intelligent familj. Hans farfar och farfar var båda teologiprofessorer i Göttingen, hans far var professor i juridik i Kiel och München och hans farbror var domare.
Planck föddes i Kiel i Holstein som son till Johann Julius Wilhelm Planck och hans andra hustru Emma Patzig. Han döptes till Karl Ernst Ludwig Marx Planck. Av hans förnamn angavs Marx (en numera inte använd variant av Markus eller kanske bara ett misstag för Max, som egentligen är en förkortning av Maximilian) som det primära namnet. Vid tio års ålder skrev han dock under med namnet Max och använde detta under resten av sitt liv.
Han var det sjätte barnet i familjen, även om två av hans bröder och systrar kom från faderns första äktenskap. Till hans tidigaste minnen hörde när preussiska och österrikiska trupper marscherade in i Kiel under det dansk-preussiska kriget 1864. År 1867 flyttade familjen till München, och Planck skrev in sig i Maximilians gymnasium, där han kom under handledning av Hermann Müller, en matematiker som intresserade sig för ungdomen och lärde honom astronomi och mekanik samt matematik. Det var av Müller som Planck först lärde sig principen om energins bevarande. Planck tog sin examen tidigt, vid 17 års ålder. Det var så Planck först kom i kontakt med fysiken.
Max Plancks signatur vid tio års ålder.
