African National Congress | Sydafrikas styrande center-vänsterpolitiska parti

ANC grundades som ett direkt svar på vad man ansåg vara orättvisor mot svarta sydafrikaner från deras vita, huvudsakligen afrikanska regering. ANC hade sitt ursprung i ett uttalande av Pixley ka Isaka Seme som 1911 sade att man skulle glömma alla tidigare skillnader mellan afrikaner och förena sig i en nationell organisation. ANC bildades året därpå, den 8 januari 1912.

Regeringen i den nybildade Sydafrikanska unionen inledde ett systematiskt förtryck av svarta människor i Sydafrika. 1913 utfärdades lagen om ursprungsbefolkningens mark (Natives' Land Act). Effekten av dessa lagar var att tvinga många icke-vita från sina gårdar till städerna för att arbeta och att begränsa deras rörlighet inom Sydafrika. År 1919 ledde ANC en kampanj mot passen, och 1929 stödde ANC en militant gruvarbetarstrejk.

ANC blev vilande i mitten av 1920-talet. Under denna tid representerades svarta människor också av Industrial and Commercial Workers' Union och det en gång enbart vita kommunistpartiet. År 1927 föreslog J.T. Gumende (ANC:s ordförande) ett samarbete med kommunisterna i ett försök att återuppliva organisationen, men han röstades bort från makten på 1930-talet. Detta ledde till att ANC i stort sett blev ineffektivt och inaktivt, fram till mitten av 1940-talet då ANC omformades till en massrörelse.

ANC svarade militärt på attacker mot svarta sydafrikaners rättigheter och uppmanade till strejker, bojkotter och trots. Detta ledde till en senare Defiance Campaign på 1950-talet, en massrörelse för motstånd mot Sydafrika under apartheid. Regeringen försökte stoppa ANC genom att förbjuda partiledare och införa nya lagar för att stoppa ANC, men dessa åtgärder misslyckades.

1955 antog Folkkongressen officiellt Frihetsstadgan, som fastställde de grundläggande principerna för den sydafrikanska kongressalliansen, som bestod av Afrikanska nationalkongressen och dess allierade South African Indian Congress, South African Congress of Democrats och Coloured People's Congress. Regeringen hävdade att detta var ett kommunistiskt dokument och därför arresterades ledare för ANC och kongressen. 1960 inträffade Sharpeville-massakern, där 69 personer dödades när polisen öppnade eld mot anti-apartheiddemonstranter.

Så småningom anslöt sig vita till kampen mot apartheid, vilket ledde till att många svarta supremacister bröt sig ur ANC.

Umkhonto we Sizwe

Umkhonto we Sizwe (eller MK), som översatts som "Nationens spjut", var ANC:s militära gren. Delvis som ett svar på Sharpeville-massakern 1960 ansåg enskilda medlemmar av ANC att våld var nödvändigt eftersom fredliga passiva protester hade misslyckats. Det fanns en betydande del av ANC som därför använde sig av våld för att uppnå sina mål. En betydande del av ANC:s ledning höll med om att detta våld var nödvändigt för att bekämpa den ökande motreaktionen från regeringen.

Vissa ANC-medlemmar var upprörda över MK:s agerande och vägrade att acceptera att våld var nödvändigt för att få slut på apartheid, men dessa personer blev en minoritet när militanta ledare som Nelson Mandela vann stor popularitet. Många anser att deras handlingar är kriminella, men MK menade att våldet var berättigat av målet att få slut på apartheid. Vissa medlemmar av MK begick terroristhandlingar för att uppnå sina mål, och MK var ansvarig för dödsfall bland både civila och militärer. I samarbete med Sydafrikas kommunistparti grundades MK 1961.

ANC kallar sig själv för en nationell befrielsekraft i tiden efter apartheid och definierar officiellt sin övergripande agenda som den nationella demokratiska revolutionen. ANC är medlem i Socialistinternationalen. ANC fastställer också att utjämningen av socioekonomiska skillnader som härrör från politiken under kolonial- och apartheidtiden är en central punkt i ANC:s politik.

Den nationella demokratiska revolutionen (NDR) beskrivs som en process genom vilken det nationella demokratiska samhället (NDS) uppnås, ett samhälle där människor har intellektuellt, socialt, ekonomiskt och politiskt inflytande.

Trepartsallians

ANC har en historisk allians med Sydafrikas kommunistparti (SACP) och Congress of South African Trade Unions (COSATU), känd som trepartsalliansen. SACP och COSATU har inte deltagit i några val i Sydafrika, men ställer upp kandidater genom ANC, innehar höga poster i ANC och påverkar partiets politik och dialog. Under Mbekis presidentskap intog regeringen en mer prokapitalistisk hållning, vilket ofta gick stick i stäv med SACP:s och COSATU:s krav.

2008 års schism

Efter Zumas tillträde till ANC:s ledarskap 2007 och Mbekis avgång som president 2008 bröt sig Mbekis fraktion av tidigare ministrar under ledning av Mosiuoa Lekota ut ur ANC och bildade Congress of the People.

ANC:s flagga består av tre ränder - svart, grönt och guld. Svart symboliserar Sydafrikas ursprungsbefolkning, grönt representerar landet och guld representerar Sydafrikas mineraler och andra naturrikedomar. Denna flagga var också Umkhonto we Sizwe:s stridsflagga. Den officiella partiflaggan har också partiets emblem införlivat i flaggan.

Partiets politiker vinner en plats i parlamentet genom att stå på partilistan, som upprättas före valet och som i tur och ordning räknar upp partiets önskade parlamentsledamöter. Antalet platser som tilldelas är proportionellt mot det folkliga nationella röstetalet, och det är detta som avgör gränsvärdet.

ANC har också fått nya medlemmar genom den kontroversiella processen med golvövergångar.

Även om de flesta sydafrikanska partier offentliggjorde sina kandidatlistor för provinsernas premiärministerposter i valet 2009, gjorde inte ANC det. Det är inte obligatoriskt för partierna att göra det.

ANC var den främsta oppositionen mot regeringen under apartheid och spelade en viktig roll för att lösa konflikten genom fredsskapande och fredsbyggande processer. Till en början träffade medlemmar av National Party i hemlighet ANC-ledare, däribland Nelson Mandela, för att se om fred var möjlig. Diskussioner och förhandlingar ägde rum och ledde till att ANC och andra oppositionella politiska partier slutligen inte längre förbjöds av den dåvarande presidenten de Klerk den 2 februari 1990. Dessa inledande möten var de första avgörande stegen mot en lösning.

Nästa officiella steg mot att återuppbygga Sydafrika var Groote Schuur-protokollet, där regeringen och ANC enades om ett gemensamt åtagande att upphöra med våld och hotelser, samt ett åtagande om stabilitet och en fredlig förhandlingsprocess. ANC förhandlade fram frisläppandet av politiska fångar och immunitet från åtal för återvändande exilanter, och dessutom upprättades kommunikationskanaler mellan regeringen och ANC.

Senare var Pretoria-minuten ytterligare ett steg mot en lösning där överenskommelserna i Groote Schuur återigen bekräftades och steg mot att inrätta en interimsregering och utarbeta en ny konstitution fastställdes samt att ANC:s militära gren Umkhonto we Sizwe avstängdes. Detta steg bidrog till att få slut på mycket av våldet i Sydafrika. En annan överenskommelse som kom fram i Pretoria-minuten var att båda parter skulle försöka öka medvetenheten om att ett nytt sätt att styra Sydafrika höll på att skapas, och att ytterligare våld bara skulle hindra denna process. Våldet fortsatte dock fortfarande i Kwazulu-Natal, vilket bröt förtroendet mellan Mandela och de Klerk. Dessutom förlängde interna tvister inom ANC kriget eftersom man inte lyckades nå samförstånd om fred.

Nästa viktiga steg mot en lösning var:

• Upphävande av lagen om folkbokföring,
• Upphävande av lagen om gruppområden.
• upphävandet av Native Land Acts och
• Lagen om avskaffande av rasistiska åtgärder antogs.

Dessa åtgärder säkerställde att ingen kunde göra anspråk på eller berövas några rättigheter på grund av ras.

I december 1991 hölls konventet för ett demokratiskt Sydafrika (CODESA) i syfte att bilda en övergångsregering. Men i juni 1992 inträffade massakern i Boipatong. Förhandlingarna avbröts när ANC drog sig ur. Endast Cyril Ramaphosa från ANC och Roelf Meyer från Nationalpartiet fortsatte att samtala. Vid över 40 möten diskuterade och förhandlade de två männen om många frågor, bland annat om det framtida politiska systemets karaktär, om över 40 000 statsanställdas öde och om/hur landet skulle delas upp. Resultatet av dessa förhandlingar blev en tillfällig konstitution som innebar att övergången från apartheid till demokrati var en konstitutionell fortsättning och att rättsstaten och statens suveränitet förblev intakta under förändringen, vilket var avgörande för stabiliteten i landet. Ett datum fastställdes för de första demokratiska valen den 27 april 1994. ANC fick 62,5 procent av rösterna och har suttit vid makten sedan dess.

Kontroverser om korrupta ledamöter

Det mest framträdande korruptionsfallet som involverar ANC rör en rad mutor som betalats till företag som är inblandade i den pågående sagan om vapenaffären på 55 miljarder rupier, vilket resulterade i ett långvarigt fängelsestraff för den förre vicepresidenten Jacob Zumas juridiska rådgivare Schabir Shaik. Zuma, som nu är delstatens president, står för närvarande inför 7 813 anklagelser om påstådda bedrägerier, mutor och korruption i samband med vapenaffären. ANC har också kritiserats för att man senare avskaffade Scorpions, det tvärvetenskapliga organ som utredde och lagförde organiserad brottslighet och korruption, och som var starkt involverat i utredningen av Zuma och Shaik.

Andra nyligen inträffade korruptionsfall är bland annat det sexuella olämpliga beteendet och de brottsliga anklagelserna mot kommunchefen Truman Prince i Beaufort West och Oilgate-skandalen, där miljontals rand i pengar från ett statligt ägt företag påstods ha hamnat i ANC:s kassakista. Kopplingar mellan fraktioner inom ANC, särskilt ANC:s ungdomsförbunds ledning, och affärsmannen Brett Kebble fick uppmärksamhet i media efter mordet på Kebble i september 2005.

I december 2007 valde ANC sin nya nationella exekutivkommitté (NEC), som är partiets högsta organ. Av de 80 ledamöterna i kommittén är 9 % dömda brottslingar (efter apartheid). De flesta av dessa medlemmar har dömts för bedrägeri, medan en medlem, Winnie Madikizela-Mandela, dömdes för kidnappningen av en 14-årig pojke, James Seipei (1974-1988), även känd som Stompie Moeketsi (som också mördades). Enligt en artikel i Mail & Guardian, "om man lägger till dem som har blivit disciplinerade eller förflyttade, och dem som har mörka moln av obesvarade frågor hängande över sina huvuden, skiftar siffran till 29 procent".

ANC har också anklagats för att använda regeringen och det civila samhället för att utkämpa sina politiska strider mot oppositionspartier som Demokratiska alliansen. Resultatet har blivit ett antal klagomål och anklagelser om att inget av de politiska partierna verkligen företräder de fattigas intressen. Detta har resulterat i kampanjen "No Land! No House! Ingen röst!" kampanjen som blir mycket framträdande varje gång landet håller val.

Kontroverser om slöseri med pengar

ANC har enligt uppgift slösat bort över 1 miljard pund av skattebetalarnas pengar under de senaste åtta månaderna på lyxbilar, dyra hotell, banketter, reklam och andra "slösaktiga utgifter".

Den huvudsakliga drivkraften bakom denna rapportering är landets officiella opposition, Demokratiska alliansen (DA). De har fört en statistik över utgifterna som kallas "The Wasteful Expenditure Monitor" (övervakning av slöseri med utgifter).

Enligt åklagarmyndigheten kan detta avfall ha:

• Byggde 18 574 nya bostäder inom ramen för landsbygdsutvecklingsprogrammet.
• Finansiera 7775 lärare under ett år.