Nelson Rolihlahla Mandela (18 juli 1918–5 december 2013) var en sydafrikansk politiker, rättsaktivist och symbol för kampen mot apartheid. Den 27 april 1994 blev han Sydafrikas första president som valdes i ett demokratiskt val med full representation. Han var också den första svarta presidenten i landet. Mandela beskrevs ofta med sitt Xhosa-klannamn Madiba eller kärleksfullt som Tata ("far").
Tidiga år och politisk uppvaknande
Mandela föddes i Mvezo i östra Sydafrika i en kunglig Thembu-familj och växte upp i en traditionell miljö. Han utbildade sig vid Fort Hare och senare som jurist i Johannesburg, där han kom i kontakt med politisk aktivism och rättsfrågor. Mandela gick med i Afrikanska nationalkongressen (ANC) och var med om att grunda ANC:s ungdomsförbund. Under 1940– och 1950-talen engagerade han sig i icke-våldsamma kampanjer mot rasåtskillnad, bland annat i massrörelser som Defiance Campaign och i arbetet med frihetsstadgan (Freedom Charter).
Kamp mot apartheid och fängelseåren
När den fredliga kampen inte längre gav resultat radikaliserades delar av ANC. Mandela var delaktig i bildandet av den väpnade grenen Umkhonto we Sizwe 1961. 1962 greps han, och i det så kallade Rivonia-rättegången 1963–64 dömdes han till livstids fängelse för sabotage och andra brott mot staten. I rättegången höll han sitt berömda tal där han förklarade sitt engagemang för frihet och jämlikhet, även om det kunde kosta hans liv.
Mandela satt totalt 27 år i fängelse, mestadels på Robben Island utanför Kapstaden, senare på Pollsmoor och Victor Verster. Hans tid i fängelse gjorde honom till en internationell symbol för motståndet mot apartheid och ledde till ett växande globalt krav på hans frigivning.
Frihet, förhandlingar och presidentskap
Mandela frigavs den 11 februari 1990 efter intensiva förhandlingar mellan ANC och den vita minoritetsregeringen. Han förhandlade med president F.W. de Klerk om övergången till demokrati och tillsammans fick de Nobels fredspris 1993 för sitt gemensamma arbete att avsluta apartheid. Mandela valdes till Sydafrikas president i landets första allmänna val 1994 och ledde en regering som prioriterade försoning och nationell återuppbyggnad.
Som president inriktade han sig på att avskaffa arvet från apartheid: att bekämpa rasism, fattigdom och ojämlikhet, och att stärka förståelsen mellan raserna. Regeringen antog 1996 en ny, progressiv grundlag som förbjuder diskriminering på grund av bland annat språk, religion, handikapp och sexuell läggning, utöver förbud mot rasism. En central del i övergången var sannings- och försoningskommissionen, ledd av ärkebiskop Desmond Tutu, som skulle granska brott begångna under apartheid och förespråka försoning före vedergällning.
Politisk inriktning och internationella uppdrag
Mandela var politiskt sett en troende socialist och tjänstgjorde som ordförande för ANC 1991–1997. Internationellt hade han flera framträdande roller; bland annat var han generalsekreterare för den alliansfria rörelsen 1998–1999. Hans internationella auktoritet bidrog till att sätta press på apartheidregimen och senare att främja fred och mänskliga rättigheter globalt.
Utmärkelser, personligt liv och eftermäle
Mandela mottog över 250 utmärkelser från hela världen, bland annat Nobels fredspris 1993 (delat med F.W. de Klerk), USA:s presidentens frihetsmedalj och den sovjetiska Leninorden. Han skrev sin självbiografi Long Walk to Freedom som publicerades 1994 och har blivit en viktig källa för förståelsen av hans liv och idéer. Filmer och böcker har ytterligare spridit bilden av hans kamp, bland annat genom filmen "Invictus" som skildrar hans roll vid Rugby-VM 1995 och arbetet med nationell försoning.
Privat var Mandela gift flera gånger, bland annat med Evelyn Mase, Winnie Madikizela-Mandela och Graça Machel. Han hade barn och ett stort familjenätverk, och hans relation med folket i Sydafrika präglades av en kombination av respekt, kritik och personlig värme.
Sjukdom, död och arv
Under sin pensionering drog Mandela sig tillbaka från politiken men fortsatte vara en moralisk ledargestalt. Han var sjuk under flera år med återkommande lunginfektioner efter den tid han tillbringat i fängelset. Han lades in på sjukhus under sensommaren 2013 på grund av en pågående lunginfektion och avled den 5 december 2013 i Houghton Estate i Johannesburg av en luftvägsinfektion. Han var 95 år gammal.
Efter hans död följde en period av nationell och internationell sorg, och Mandela hyllades som en symbol för motståndet mot orättvisor, försoning och människovärde. Hans arv lever vidare i Sydafrikas demokrati, i landets konstitution och i den internationella kampen för mänskliga rättigheter och social rättvisa. Robben Island, där han satt fängslad stora delar av sin strafftid, är numera ett museum och sedan länge en påminnelse om kampen mot apartheid.




.jpg)

