Muhammed Ahmed

Författare: Leandro Alegsa

09-09-2021

Muhammad Ahmad bin Abd Allah (12 augusti 1845 - 22 juni 1885) var en religiös ledare för sufiska Samaniyya-orden i Sudan. Den 29 juni 1881 utropade han sig själv som Mahdi eller den islamiska trons messianska återlösare.

Hans proklamation kom under en period av utbredd förbittring bland den arabiska delen av den sudanesiska befolkningen. De var förbittrade över den förtryckande politik som fördes av deras turkisk-egyptiska härskare (som också var muslimer).

Det fanns messianska föreställningar bland de olika sudanesiska religiösa sekterna på den tiden. Det fanns tidigare mahdistiska rörelser i Västafrika och wahhabism och andra puritanska former av islamisk väckelse. Den grundläggande orsaken till detta var de europeiska makternas växande militära och ekonomiska dominans under hela 1800-talet.

Britterna hade inflytande över Sudan och gjorde anspråk på det som ett "gemensamt anglo-egyptiskt område". I allmänhet stod britterna bakom khedivernas styre av Muhammad Ali Pasha-dynastin i Egypten. Vid Mahdis tid styrdes Egypten och Sudan gemensamt av Tewfik Pasha, som erkändes av det osmanska riket och av britterna. Storbritanniens anspråk på Sudan ledde till att brittiska styrkor skickades dit efter att Mahdi hade besegrat khedivens styrkor. Den brittiska regeringen utsåg general Charles George Gordon ("Gordon pasha") till Sudans generalguvernör, vilket ledde till hans berömda död i Khartoum i händerna på Mahdis styrkor.

Från det att Muhammed Ahmad tillkännagav Mahdiyya i juni 1881 till Khartoums fall i januari 1885 ledde han en framgångsrik militär kampanj mot den turkisk-egyptiska regeringen i Sudan. Striderna slutade med Gordons död i Khartoum. Efter Muhammad Ahmads oväntade död den 22 juni 1885, bara sex månader efter erövringen av Khartoum, tog hans främsta ställföreträdare över Sudans förvaltning. Churchill säger att de vid det laget hade dödat alla människor som var kapabla att leda landet.

Efterspel

Mahdisternas styre av Sudan slutade illa för folket. Sudans ekonomi var nästan helt förstörd och befolkningen hade minskat med ungefär hälften på grund av svält, sjukdomar, förföljelse och krig. Miljontals människor dog i Sudan från det att mahdiststaten startade till dess fall. Ingen av landets traditionella institutioner eller lojaliteter förblev intakta. Stammar hade splittrats i sin inställning till mahdismen, religiösa brödraskap hade försvagats och ortodoxa religiösa ledare hade försvunnit.

Återerövring av Sudan

År 1895 gav den brittiska regeringen Herbert Kitchener tillstånd att inleda en kampanj för att återerövra Sudan. Storbritannien tillhandahöll män och materiel, medan Egypten finansierade expeditionen. Den anglo-egyptiska nilexpeditionen bestod av 25 800 man, varav 8 600 var britter. Resten var trupper som tillhörde egyptiska enheter, inklusive sex bataljoner som rekryterades i södra Sudan.

En beväpnad flodflottilj eskorterade styrkan, som också fick artilleristöd. Som förberedelse för attacken upprättade britterna ett arméhögkvarter i Wadi Halfa. I mars 1896 inleddes fälttåget. I september intog Kitchener Dunqulah. Britterna byggde sedan en järnvägslinje från Wadi Halfa till Abu Hamad och en förlängning parallellt med Nilen för att transportera trupper och förnödenheter till Berber. Anglo-egyptiska enheter kämpade och vann olika mindre strider. Till slut marscherade och seglade Kitcheners soldater mot Omdurman.

I Omdurman, den 2 september 1898, gav den sudanesiske ledaren, som nu var känd som Khalifa, sin 52 000 man starka armé i uppdrag att gå till frontalangrepp mot den anglo-egyptiska styrkan, som hade samlats på slätten utanför staden. Utfallet var aldrig tveksamt, till stor del på grund av den överlägsna brittiska eldkraften. Under den fem timmar långa striden dog omkring 11 000 mahdister, medan de anglo-egyptiska förlusterna uppgick till 48 döda och färre än 400 sårade.

Upprensningen tog flera år, men det organiserade motståndet upphörde när Khalifa, som hade flytt till Kurdufan, dog i strid vid Umm Diwaykarat i november 1899. Många områden välkomnade hans regims fall.

Churchill, Winston 1889. The River War: an historical account of the reconquest of the Soudan. 2 volymer, London: Longmans Green. Churchill var med på Kitcheners expedition som tidningsreporter. Hans bok förkortades och gavs ut på nytt 1902 i en enda volym.

Frågor och svar

F: Vem var Muhammad Ahmad bin Abd Allah?

S: Muhammad Ahmad bin Abd Allah var en religiös ledare för sufi-orden Samaniyya i Sudan som utropade sig själv som Mahdi eller messiansk återlösare av den islamiska tron den 29 juni 1881.

Fråga: Vilka var orsakerna till missnöjet bland den arabiska sudanesiska befolkningen?

Svar: Den arabiska sudanesiska befolkningen var förbittrad över den förtryckande politik som deras turkisk-egyptiska härskare förde, liksom över de europeiska makternas växande militära och ekonomiska dominans under hela 1800-talet.

Fråga: Vad hände efter Muhammed Ahmads proklamation?

S: Efter Muhammed Ahmads proklamation ledde han en framgångsrik militär kampanj mot den turkisk-egyptiska regeringen i Sudan tills Khartoum föll i januari 1885.

Fråga: Vem utsågs till generalguvernör av Storbritannien?

Svar: General Charles George Gordon ("Gordon pasha") utsågs till generalguvernör av Storbritannien för att styra Sudan.

Fråga: Hur dog Gordon?

Svar: Gordon dog i Khartoum i händerna på Muhammad Ahmads styrkor.

Fråga: Vad hände efter Muhammed Ahmads död?

Svar: Efter Muhammed Ahmads oväntade död den 22 juni 1885 tog hans främsta ställföreträdare över förvaltningen av Sudan. Churchill sade att de hade dödat alla människor som var kapabla att leda landet vid det laget.

Fråga: Vilka andra rörelser föregick Mahdiyya? S: Det fanns tidigare mahdistiska rörelser i Västafrika, samt wahhabism och andra puritanska former av islamisk väckelse som föregick Mahdiyya.