Osmanska riket (1299–1923) — historia, administration och arv

Det osmanska riket grundades av Osman I år 1299. Hans son Orhan erövrade dess första huvudstad Bursa från det bysantinska riket. I slutet av 1300-talet började ottomanerna konsolidera sin makt, särskilt på Balkan, där Serbien besegrades 1389 i slaget vid Kosovo Polje av sultan Murad I. Han dog i slaget och Bayezid I tog över kontrollen. I slaget vid Nicopolis 1396 besegrades ett stort korståg av de västeuropeiska makterna. Trots segern avsattes Bayezid av Tamerlane i slaget vid Ankara 1402. Hans frånvaro ledde till ett inbördeskrig som kallas det osmanska interregnumet. Mehmed Çelebi vann och blev Mehmed I. Hans son Murad II fick kämpa mot tronpretendenter med stöd av det bysantinska riket. Han slog tillbaka med en attack mot Konstantinopel, och Venedig hjälpte bysantinerna. Murad besegrade dem vid Thessaloniki. Han besegrade också den karamanidiska beylik (furstendömet), Ungern, Polen och Valakiet vid Varna 1444. John Hunyadi, en ungersk general, försökte besegra turkarna men förlorade 1448.

Mehmed Erövraren erövrade Konstantinopel den 29 maj 1453. Han underkuvade även Albanien och utökade toleransen för den ortodoxa kyrkan. Mehmed fortsatte sin expansion och följdes av sin son Bayezid II. Selim I erövrade Egypten och Levanten, som styrdes av mamlukerna, i början av 1517. Han utplånade också de safavidiska perserna vid Chaldiran 1514. Osmännen var också oense med Portugal om deras expansion. Suleiman den magnifike, Selims son, erövrade Belgrad och större delen av Ungern efter slaget vid Mohács 1526. Hans belägring av Wien slogs tillbaka av det djupt splittrade Heliga romerska riket 1529. Transsylvanien, Valakiet och Moldavien blev strax därefter tributära till Osmanska riket.

I öster erövrade ottomanerna Bagdad från safaviderna och delade Kaukasus med dem. Under tiden allierade sig Suleiman med Frans I av Frankrike på grund av ett ömsesidigt hat mot habsburgarna. Detta ledde till ottomanska aktiviteter i Medelhavet, där Rhodos, Tunis, Alger och Tripoli så småningom skulle erövras. Barbarossa Hayreddin ledde den ottomanska framryckningen. År 1566 dog Suleiman, och många historiker anser att detta var början på den ottomanska stagnationen.

Osmanerna förlorade slaget vid Lepanto 1571 mot Filip II av Spanien och hans heliga förbund. Osmanerna återhämtade sig snabbt genom att erövra Cypern från republiken Venedig. Nederlaget krossade dock myten om den osmanska oövervinnligheten. Osmanerna led många nederlag under de följande 30 åren: det långa kriget med det österrikiska kejsardömet slutade i ett dödläge, och safaviderna invaderade de östra osmanska provinserna. Murad IV återtog Irak och Kaukasus från Persien. "Kvinnornas sultanat" blev ett smeknamn för det osmanska riket efter att gemålen Kösem Sultan och Turhan Sultan blev viktiga i riket och ibland fattade även ekonomiska beslut i sultanens ställe. Storvisiren tog också en större roll under Köprülüs ledning. Kreta erövrades från Venedig och södra Ukraina erövrades från Polen.

Storvisir Kara Mustafa Pasha öppnade dock vårdslöst upp riket för attacker när han anföll Wien och belägrade staden. Österrikarna, polackerna, ryssarna och venetianarna attackerade alla ottomanerna under det stora turkiska kriget. Österrike och Polen attackerade de överbelastade turkarna i Ungern och Transsylvanien medan Ryssland hamrade på Krim och till slut erövrade det från turkarna. Venedig bestämde sig för att angripa Grekland som helt och hållet var under ottomansk turkisk ockupation. De stridande parterna undertecknade Karlowitzfördraget, där Ungern och Transsylvanien överläts till Österrike, Podolien (södra Ukraina) till Polen, Morea (södra Grekland) till Venedig och Azov (en hamn i Svarta havet) till Ryssland.

Ryssland och Sverige gick i krig, och ottomanerna blev inblandade genom att återta Azov och sedan sluta fred. Österrike, Ryssland, Venedig och ottomanerna skulle komma att kriga flera gånger. År 1739 hade ottomanerna faktiskt återtagit Morea och Serbien. På 1740- och 1750-talen började ottomanerna modernisera sin militär, men på 1760-talet gick ottomanerna återigen i krig med Ryssland. Ryssland tog över Krim 1783 och hävdade att de ortodoxa kristna som bodde i Osmanska riket stod under ryskt skydd. Selim III fortsatte att modernisera militären, men elittrupperna i janitjarkåren gjorde uppror. Napoleon anföll Egypten men slogs tillbaka av britterna.

Serbien gjorde uppror och blev nominellt självständigt 1815, men de var fortfarande vasaller under Osmanska riket. Grekland vann sin självständighet efter ett långt självständighetskrig från 1821 till 1829. Familjen al-Saud gjorde uppror 1811 med stöd av den wahhabitiska sekten. Därefter intog Egypten under Muhammad Ali nästan Konstantinopel, men ryssarna slog tillbaka dem. Egyptierna slog sig till ro med Levanten, och ottomanerna försökte återta den men fick ett ordentligt nederlag. Osmanerna kallades "Europas sjuke man" på grund av imperiets inkompetens i internationella frågor.

Under den osmanska Tanzimatperioden genomfördes reformer: värnplikt infördes, en centralbank bildades, homosexualitet avkriminaliserades, lagen sekulariserades och gillen ersattes med fabriker. Den kristna delen av imperiet blev mycket mer avancerad än den muslimska delen, och klyftan skapade spänningar. På 1850-talet hjälpte britterna och fransmännen osmännen i Krimkriget. De ottomanska skulderna ledde till ett tillstånd av konkurs, och de europeiska länderna började ge lån och kontrollera imperiets finanser. Ännu värre var att ottomanerna inledde ett krig med Ryssland om Bulgariens självständighet. Vid 1878 års kongress i Berlin fick Rumänien, Serbien och Montenegro fullständig självständighet. Bulgarien förblev en vasall till det osmanska riket. Britterna intog Cypern och 1882 Egypten.

År 1908 genomgick ottomanerna en revolution som genomfördes av ungturkarna. Abdul Hamid II avgick och Mehmed V tillsattes. Bulgarien blev självständigt och Österrike invaderade Bosnien samma år. År 1912 förlorade ottomanerna Libyen till italienarna. I de efterföljande Balkankrigen förlorade ottomanerna alla sina europeiska territorier utom östra Thrakien till en kombinerad styrka bestående av Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien. Det andra Balkankriget gjorde det möjligt för ottomanerna att angripa Bulgarien tillsammans med Rumänien, Serbien, Montenegro och Grekland. Deras seger betydde inte mycket eftersom oroligheterna fortsatte, med en motkupp 1909 mot den ungturkiska kuppen och därefter tre motkupper.

År 1914 anföll ottomanerna Ryssland och förklarade krig, trots att de var helt oorganiserade. Storbritannien och Frankrike gick i krig med ottomanerna, och första världskriget hade kommit till Turkiet.

Osmännen klarade sig bättre än väntat i början av kriget. De vann slaget vid Gallipoli, delvis på grund av de brittiska befälhavarnas inkompetens. Osmännen vann också slaget vid Kut även om Irak förlorades senare. År 1915 började några av historiens värsta massmord. Det armeniska folkmordet på armenier, ayssyrier och grekisk-kristna iscensattes av ungturkarna under ledning av Talat/Taalat Pasha, som mördades av den armeniske hjälten Soghomon Tehlerian den 5 mars 1921. Armenier, assyrier, greker och andra var måltavlor, och så många som 2,5 miljoner människor dog. Osmanska riket föll snart efter att araberna gjorde uppror 1916 med brittisk hjälp. Imperiet föll efter att Sinai, Palestina, Irak, Syrien och så småningom själva Anatolien föll. Osmännen kapitulerade 1918.

Det turkiska självständighetskriget var en militär kampanj som genomfördes av den turkiska nationella rörelsen och som ledde till grundandet av Republiken Turkiet. År 1923 upphörde det osmanska riket formellt att existera.

Imperiet var en ärftlig monarki. Härskarens titel var "sultan". (Den användes framför namnet, t.ex. "Sultan Süleyman".) Titeln "sultan" användes också för monarkernas hustrur och döttrar. (Den användes i slutet av namnet, t.ex. "Hürrem Sultan".) Under imperiets första år skickades shahzadahs, sultanens söner, till olika delar av imperiet (Sanjaks) för att få erfarenhet av att regera. Senare kunde de bli kandidater till sultanatet och kalifatet.

Efter Ahmed ändrades detta system. I det nya systemet höll sultanen sina manliga släktingar inlåsta i en liten lägenhet som kallas kafes, där de aldrig skulle kunna se världen utanför och därför inte skulle kunna ta makten från honom. Ofta lät en ny sultan döda sina manliga släktingar, en enklare lösning eftersom det tog bort konkurrensen om sultanatet och förhindrade rebellrörelser. Kvinnorna i hans harem strävade dock ofta efter större status och inflytande, och sultanens mor kunde bli en mäktig politisk kraft i riket. Varje mor i haremet försökte göra sin egen son till nästa sultan, eftersom de visste att han förmodligen skulle dödas om han inte blev det.

Sultanerna förlorade successivt sin förmåga att styra avlägsna territorier på ett bra sätt. De avlägsna guvernörerna gjorde vad de ville och stiftade sina egna lagar i stället för att lyda sultanen. Mot slutet blev det osmanska riket så slitet och korrupt att det var redo att kollapsa.

Bursa var det osmanska rikets första huvudstad. Edirne i Trakien blev det osmanska rikets huvudstad 1365, tills Istanbul erövrades av turkarna och blev rikets slutliga huvudstad.

På många platser var imperiets vasallstater snarare än direkt styrda. Det gällde bland annat Transsylvanien, Moldavien, Valakiet (alla dessa stater slogs senare samman till Rumänien) och Kaukasus (Georgien, Dagestan och Tjetjenien). Deras härskare fick en viss grad av oberoende och självständighet från det osmanska riket, men de var tvungna att betala mer pengar (skatt eller tribut) till sultanen.