En bombard är en medeltida kanon eller mortel med stor kaliber och mynningsladdning. Den användes vid belägringar för att kasta tunga stenkulor eller andra projektiler mot murar och försvar. Namnet bombarde finns belagt i en fransk historisk text omkring 1380, och den moderna termen bombardemang härstammar därifrån. Bombarder kännetecknas ofta av grov konstruktion, låg utgångshastighet och stor förmåga att orsaka strukturell skada.
Utformning och funktion
Bombarder byggdes på olika sätt: tidiga exemplar var vanligtvis gjutna i brons eller sammanfogade av järnstänger omslutna av järnband, medan senare storkanoner också gjöts i järn. De var mynningsladdade, vilket innebär att krut och projektil lastades in framifrån. Kalibrarna kunde vara mycket stora — flera decimeter i diameter — för att kunna avfyra tunga stenprojektiler. Till skillnad från mindre fälthaubitsar hade bombarder ofta låg precision, men genom sin massa och projektilernas tyngd var de effektiva mot murverk.
Användning i belägringar
Vid belägringar användes bombarder för att slå hål i befästningsmurar, rasera torn och skapa genombrott där stormningen senare kunde genomföras. Belägringar kunde även innehålla långvariga bombardemang för att demoralisera försvararna. Förutom sten- eller metallkulor förekommer i källorna uppgifter om att man kastade brinnande material och tygstycken indränkta i ämnen som bränd kalk eller grekisk eld, och det finns även redogörelser för att man ibland sände in kadaver eller smittat material för att skapa sjukdom och skräck inne i fästningar.
Taktiska och praktiska aspekter
Bombarder var tunga och svåra att flytta; de krävde stora träplattformar eller vagnar, många mannar för att lasta och rikta, samt betydande mängder krut och ammunition. Eldhastigheten var låg — det gällde ofta att avfyra få, men förödande, skott under en belägring. Mortlar som avfyrade i hög bana användes komplementärt för att slå mot innergårdar och byggnader inne i fästningar, medan bombarder som avfyrade i låg bana användes för att riva murar.
Tillverkning och logistiska utmaningar
Tillverkningen krävde stor skicklighet i metallgjutning eller smide. Stora gjutstycken riskerade sprickor och explosioner vid provskjutning om gjutningen inte var jämn. Transporten över land var en logistisk huvudvärk: vägar, broar och ekipage måste klara den extrema vikten. Under fälttåg blev därför tillgången på sådana vapen ofta avgörande för belägringsframgångar, men i många fall användes flera mindre och mer rörliga kanoner istället när snabbhet och rörlighet prioriterades.
Historisk utveckling och exempel
Bombarder förekom från slutet av 1200- och 1300-talen och vidare under 1400- och 1500-talen innan de större utvecklingarna inom artilleri gjorde dem överflödiga. Kända historiska exempel på mycket stora bombarder finns i flera länder; sådana kanoner blev ibland symboler för furstevärdighet och teknisk förmåga. Efterhand ersattes de tunga bombarderna av mer effektiva, snabbare och exaktriktade artillerisystem när metallprojektiler, förbättrade krutladdningar och ny konstruktionsteknik utvecklades.
Etymologi
Benämningen kommer via medeltida latinska och franska ord från ett tidigare grekiskt ursprung som anspelar på ett brummande eller bullrande ljud — en beskrivning som passar den dova smällen och den kraftiga återklangen från stora kanoner när de avfyrades.
