Philippe d'Orléans, hertig av Orléans, sonson av Frankrike (2 augusti 1674-2 december 1723) var en medlem av Frankrikes kungafamilj och var kunglig regent i Frankrike från 1715 till 1723. Han föddes på sin fars palats i Saint-Cloud och var känd från födseln under titeln hertig av Chartres. Hans far var Ludvig XIV:s yngre bror Philippe I, hertig av Orléans, känd som Monsieur, och hans mor var Elisabet Charlotte av Pfalz.

År 1692 gifte sig Philippe med sin kusin Françoise Marie de Bourbon - den yngsta legitimerade dottern (légitimée de France) till Philippes farbror Ludvig XIV och Madame de Montespan. Han utsågs till Frankrikes regent för Ludvig XV tills Ludvig blev myndig i februari 1723, och den period då han de facto styrde kallades regentperioden (1715-1723). Han dog i Versailles 1723. Han kallas historiskt sett för le Régent.

Tidigt liv och uppväxt

Philippe växte upp i den högadel som stod nära kungahuset och fick en uppfostran anpassad för en prins av blodet. Som barn bar han titeln hertig av Chartres och tillbringade mycket tid i hovets kretsar, där familjebanden med Ludvig XIV formade hans ställning och framtida roll. Efter faderns död 1701 ärvde han titeln hertig av Orléans och blev en av de mest inflytelserika prinsarna i riket.

Äktenskap och familj

Philippes äktenskap med Françoise Marie de Bourbon var både en familjeallians och ett sätt att stärka hans ställning vid hovet. Paret fick flera barn som ingick i viktiga dynastiska äktenskap och därmed bibehöll Orléanslinjens betydelse i fransk politik. En av hans söner, Louis d'Orléans, efterträdde honom som chef för huset Orléans.

Regentperioden 1715–1723 — politik och ekonomi

När Ludvig XIV dog 1715 utsågs Philippe till regent för den omyndige Ludvig XV. Hans regentskap präglades av flera viktiga reformförsök och politiska förändringar:

  • Styrelseskifte: I början av regentskapet försökte han återge adeln större inflytande genom att återinföra så kallad polysynody (1715–1718) — ett system där regeringsmakten delvis överfördes till flera råd dominerade av högadeln. Systemet visade sig ineffektivt och avskaffades efter några år.
  • Ekonomiska experiment: En av de mest omtalade händelserna var stödet till finansmannen John Law och hans banker och handelskompanier. Laws system (inklusive Banque Générale och det som blev känt som Mississippibolaget) stimulerade först ekonomisk aktivitet men ledde 1720 till en spekulationsbubbla och finansiell kris när förtroendet kollapsade.
  • Utrikespolitik: Som regent förde Philippe en balanserad utrikespolitik. Frankrike deltog i den bredare maktbalansen i Europa och reagerade på Spaniens strävanden att återta förlorade territorier i början av 1710‑talet genom diplomatisk och militär manövrering som syftade till att bevara freden och franska intressen.

Kultur, hovliv och personlig stil

Philippe var känd för sitt mer lättsamma och liberala hov i kontrast till Ludvig XIV:s strikta etikett. Han främjade konst, musik och teater; under hans regentskap utvecklades en stil som skulle leda in i rokokon med dess betoning på elegans, nöjen och konstnärligt uttryck. Hovlivet under le Régent var notoriskt fritt och många samtidsskildrare lade vikt vid hans smak för nöjen, mode och umgänge.

Rykte och kritik

Philippes rykte är komplext: å ena sidan hyllades han av dem som uppskattade mer öppenhet, kulturellt nytänkande och en mildare hovdisciplin; å andra sidan anklagades han för utsvävningar, politisk kortsiktighet och för att ha bidragit till ekonomisk oro genom att stödja riskfyllda finansiella experiment. Hans regentskap ses därför både som en period av kulturell förnyelse och av politiska misstag.

Död och arv

Philippe avled i Versailles den 2 december 1723. Hans tid som regent avslutades formellt några månader efter att Ludvig XV förklarats myndig i februari 1723; efter Philippe fortsatte huset Orléans att spela en viktig roll i fransk politik. Arvet efter honom innehåller både kulturella bidrag och varningar om farorna med spekulationer och hastiga reformer. I historieskrivningen kallas han ofta helt enkelt le Régent och framstår som en nyckelfigur i övergången mellan den strikta barocken under Ludvig XIV och det mer lättsinniga 1700‑tal som följde.