Påve Innocentius VI (latin: Innocentius Sextus; ca 1282 – 12 september 1362), född Étienne Aubert, var en fransk präst i den romersk-katolska kyrkan och den 200:e påven, vald den 18 december 1352 och verksam fram till sin död 1362.
Han var den femte av de sju påvarna som bodde i Avignon i Frankrike. Hans pontifikat präglades av försök att stärka kyrkans disciplin, minska lyxen vid kurian och återupprätta påvlig kontroll över områden i Italien som hade fallit i oordning under tidigare år.
Innocentius VI kom från en enkel bakgrund i Limousin och gjorde karriär inom kyrkans rättsväsende innan han utsågs till kardinal. Som påve ville han framstå som mer återhållsam än flera av sina föregångare och arbetade för att göra påvedömet mer administrativt effektivt. Han stödde också reformer inom klosterväsendet och försökte förbättra prästerskapets moraliska och ekonomiska ordning.
En av hans viktigaste insatser var att skicka kardinal Gil Álvarez de Albornoz till Italien för att återställa påvlig auktoritet i Kyrkostaten. Detta arbete blev avgörande för att påvedömet senare skulle kunna återfå större kontroll över sina områden. Han försökte också medla i de politiska konflikterna i Europa, särskilt i samband med hundraårskriget, även om hans möjligheter att påverka de stridande parterna var begränsade.
Trots sitt rykte som en mer stram och reforminriktad påve var hans tid vid makten inte fri från problem. Avignonperioden var fortfarande förknippad med kritik mot att påvedömet hade lämnat Rom, och Innocentius VI fick hantera både kyrkopolitiska spänningar och de långsiktiga följderna av tidigare konflikter och pestens härjningar i Europa.
Han dog i Avignon den 12 september 1362 och efterträddes av Urban V. Innocentius VI räknas ofta som en praktiskt inriktad och reformvänlig påve, vars främsta arv var försöken att stärka kyrkans administration och återvinna kontrollen över påvens territorier i Italien.