William Astbury
William Thomas Astbury FRS (Bill Astbury, 25 februari 1898, Longton - 4 juni 1961, Leeds) var en engelsk fysiker och molekylärbiolog.
Astbury gjorde tidiga röntgendiffraktionsstudier av biologiska molekyler. Hans arbete med keratin hjälpte Linus Pauling att upptäcka alfahelixen. Han studerade också DNA:s struktur 1937 och tog det första steget i arbetet med att ta reda på dess struktur.
Vägen till DNA
1937 skickade Torbjörn Caspersson från Sverige honom väl förberedda DNA-prover från kalvthymus. Det faktum att DNA gav upphov till ett diffraktionsmönster visade att det hade en regelbunden struktur. Astbury rapporterade att DNA:s struktur upprepades var 2,7 nanometer och att baserna låg platt, staplade, med 0,34 nanometer mellanrum. Vid ett symposium 1938 i Cold Spring Harbor påpekade Astbury att avståndet på 0,34 nanometer var detsamma som för aminosyror i polypeptidkedjor. I själva verket är avståndet mellan baserna i B-formen av DNA 0,332 nm.
1946 presenterade Astbury en artikel vid ett symposium i Cambridge där han sa: "En av vår tids stora biologiska utveckling är insikten om att den förmodligen mest grundläggande interaktionen av alla är den mellan proteiner och nukleinsyror". Han sade också att avståndet mellan nukleotiderna och avståndet mellan aminosyrorna i proteinerna "inte var en aritmetisk tillfällighet".
Astbury kunde inte föreslå DNA:s korrekta struktur utifrån sina uppgifter. 1952 använde Linus Pauling Astburys otillräckliga data för att föreslå en struktur för DNA, som också var felaktig. Astburys arbete uppmuntrade dock Maurice Wilkins, Raymond Gosling och Rosalind Franklin vid Kings College i London. Deras röntgenkristallografiska resultat användes av Francis Crick och James D. Watson för att identifiera DNA:s struktur 1953.
