Vilhelm III (14 november 1650–8 mars 1702) var kung av England och kung av Irland från och med den 13 februari 1689 och blev kung av Skottland den 11 april 1689 (i Skottland regerade han som William II). Han förblev regent fram till sin död den 8 mars 1702.

Bakgrund och uppväxt

William föddes i Nederländerna som prins William Henry av huset Oranien-Nassau. Hans mor var Mary Stuart, syster till den engelske kungen Jakob II, vilket gjorde Jakob till Williams farbror. Hans far var William II, prins av Oranien, som avled strax innan Williams födelse. William växte upp i den nederländska politiska och militära kulturen och blev så småningom Prince of Orange och stadhouder (guvernör) i flera provinser i Nederländerna — en position han innehade från 1672 fram till sin död.

Den 4 november 1677 gifte han sig med sin kusin i första led, Mary, dotter till Jakob II. Äktenskapet var både en familje- och en politisk allians mellan det engelska kungahuset och huset Oranien.

Glorious Revolution och gemensam krona

Den protestantiska majoriteten i England var misstroende mot den katolske kungen Jakob II. I vad som senare kom att kallas den "ärofyllda revolutionen" eller ”Glorious Revolution” 1688 bjöds Vilhelm in av en grupp engelska politiker för att ingripa. Vilhelm anlände med en nederländsk expeditionsstyrka och landsteg vid Brixham. Efter hans ankomst kollapsade mycket av Jakobs stöd och Jakob flydde till Frankrike. Vilhelm blev därmed den sista person som lyckades invadera och ta makten i England med väpnad kraft.

Det engelska parlamentet erbjöd därefter kronan gemensamt till William och Mary, med villkoret att den överlevande skulle regera ensam om den ena avled. De blev formellt kronade som William III och Mary II. Under deras regeringstid stiftades viktiga lagar som minskade monarkens absoluta makt och befäste parlamentets ställning, bland annat genom dokument och lagar som ofta sammanfattas i samtida källor som Bill of Rights (1689). Samtidigt antogs Toleration Act 1689, som gav religiös tolerans för protestantiska nonkonformister men fortfarande utestängde romerska katoliker och icke-kristna från samma rättigheter som anglikaner.

Skottland och jakobiterna

Vilhelm sammankallade ett konvent av de skotska ständerna 1689 och förde en mer försonlig ton än Jakob tidigare gjort. Den 11 april 1689 förklarade konventet att Jakob inte längre var kung av Skottland. William och Mary erbjöds den skotska kronan, vilket de accepterade. Motståndsrörelser som stödde Jakob (kända som jakobiterna) fortsatte dock att kämpa länge för att återinsätta Jakob och hans arvingar — en konflikt som återkom i flera omgångar under 1700-talets första hälft.

Krig mot Frankrike och fälttåg på Irland

Vilhelms främsta utrikespolitiska motståndare var Ludvig XIV av Frankrike, som gav stöd till Jakob och jakobitiska styrkor. På Irland, där majoriteten stödde Jakob, landsteg franska styrkor för att bistå jakobiterna. Vilhelm ledde personligen sina trupper i Irland och vann en avgörande seger i slaget vid Boyne 1690, vilket tvingade Jakob att söka tillflykt i Frankrike. De stora striderna i Irland avslutades i praktiken med förhandlingarna och fredsavtalen som följde (bl.a. fredsbestämmelserna i och i anslutning till Limerick 1691).

I Europa utkämpade Vilhelm och en koalition av stater ett långvarigt krig mot Frankrike (det som kallas nioårskriget, 1688–1697). Den anglo-holländska flottan segrade mot den franska flottan vid La Hogue 1692, vilket stärkte brittisk och nederländsk sjömakt. På land var framgångarna blandade: fransmännen intog bland annat Namur 1692, och besegrade allierade vid slaget vid Landen 1693. Kriget avslutades med freden i Rijswijk 1697.

Senare år, tronföljd och arv

Mary avled den 12 december 1694 i smittkoppor, och Vilhelm regerade därefter ensam. Paret hade inga överlevande barn, vilket gjorde tronföljdsfrågan akut. År 1701 antog det engelska parlamentet Act of Settlement, som säkrade tronföljden för protestantiska arvingar och uteslöt katolska pretendenters återkomst till tronen. Skottland accepterade inte samma bestämmelser förrän den parlamentariska föreningen mellan de två riksdelarna 1707.

Vilhelm avled den 8 mars 1702 (efter skador som följde av ett fall från häst) och efterträddes av sin svägerska, drottning Anne. Hans död markerade slutet på en era: hans regeringstid hade försvagat monarkens absoluta makt och stärkt parlamentets ställning, samtidigt som han bidrog till att lägga grunden för det brittiska imperiets framtida plats i europeisk maktbalans.

Betydelse och eftermäle

  • Vilhelm ses ofta som en centralgestalt i övergången mot konstitutionell monarki i England, där parlamentets makt och rättsstatsprinciper stärktes.
  • Han spelade en avgörande roll för att säkra en protestantisk tronföljd i Storbritannien, något som formellt stadfästes i Act of Settlement 1701.
  • Som militär ledare och koalitionsbyggare bidrog han till att hejda fransk expansion under Ludvig XIV och formade därigenom den europeiska maktbalansen vid sekelskiftet 1700.
  • Han är också historiskt noterad som den siste som framgångsrikt invaderade England med väpnad kraft.