Jakobitism: Stuartarnas rörelse och upproret i England, Skottland och Irland

Jakobitismens historia: Stuartarnas kamp och upproren i England, Skottland och Irland — politiska intriger, strider och kulturarv från 1600–1700-talet.

Jakobitism var (och är i mycket mindre utsträckning fortfarande) den politiska rörelse som försökte sätta Stuart-kungarna tillbaka på tronen i England, Skottland och Irland. Rörelsen fick sitt namn från den latinska formen Jacobus av kung Jakob II och VII:s namn.

Jakobitismen började efter Jakob II:s och Jakob VII:s avsättande 1688. Han ersattes av sin dotter Maria II tillsammans med sin make och kusin Vilhelm av Oranien. Stuartfamiljen levde därefter på det europeiska fastlandet och försökte ibland återta tronen med hjälp av Frankrike eller Spanien. Jakobitismens viktigaste platser var Irland och Skottland, särskilt de skotska högländerna. I England var jakobismen starkast i norr, och visst stöd fanns också i Wales.

Ett stort antal katoliker gillade jakobismen. De hoppades att Stuart skulle göra slut på dåliga lagar. Många olika personer hjälpte till under de militära kampanjerna av alla möjliga skäl. I Skottland blev den jakobitiska saken ett bestående romantiskt minne.

Bakgrund och motiv

Jakobitismen var i grunden en dynastisk rörelse: anhängarna erkände Stuarts rätt till kronan och ville återinsätta dem som lagliga monarker efter 1688 års tronföljdskifte (den så kallade "Glorious Revolution"). Men rörelsen var också präglad av andra faktorer:

• Religiösa skäl: Många katoliker och en del anglikaner/episkopala troende fruktade religiös förföljelse eller inskränkningar av sin kyrkas ställning under de nya regimerna.
• Regionalt och klanbaserat stöd: I Skottland var starkt stöd från högländerna och vissa klaner centralt; i Irland fanns stora förhoppningar om återupprättelse av katolska rättigheter; i norra England fanns konservativa och rojalistiska grupper.
• Politisk opposition: Många som ogillade den politiska maktförskjutningen mot Whig-partiet och parlamentets roll såg jakobitismen som medel för att återställa en mer kungligt dominerad ordning.
• Utländska intressen: Frankrike och Spanien stödde ibland jakobiterna som ett sätt att försvaga Storbritannien i större europeiska maktkamper.

Viktiga uppror och slag

Jakobiterna genomförde flera större och mindre militära försök under 1600–1700-talen. De mest kända är:

• 1689–1691 (Williamitiska kriget / Irish Williamite War): Efter att Jakob II flytt till Irland följde fälttåg där slag som Battle of the Boyne (1690) blev avgörande för hans nederlag och förlusten av irländiskt stöd.
• 1689 (Killiecrankie): I Skottland ledde John Graham av Claverhouse, Viscount Dundee, ett jakobitiskt anfall som vann slaget vid Killiecrankie men där Dundee själv stupade; utan hans ledarskap splittrades rörelsen.
• 1715 – "The Fifteen": Ett större uppror i England och Skottland som leddes av bland andra earl of Mar i Skottland och hade som mål att sätta Jakob Francis Edward (den s.k. "Old Pretender") på tronen. Upproret slogs ned efter några månader.
• 1719: Ett mindre försök med spansk stöd strandade i norra Skottland och besegrades vid Glen Shiel.
• 1745–46 – "The Forty-Five": Det sista och mest berömda försöket leddes av Charles Edward Stuart ("Bonnie Prince Charlie"), sonson till den avsatte kungen. Han nådde så långt som till Derby i England, men drogs tillbaka och slutligen krossades hans styrkor i slaget vid Culloden 16 april 1746. Culloden markerade effektivt slutet på jakobitiska militära hotet.

Storheter och pretendenter

• Jakob II & VII – den avsatte kungen vars fall utlöste jakobitismen.
• Jakob Francis Edward Stuart (”the Old Pretender”) – son till Jakob II, pretendent i början av 1700-talet.
• Charles Edward Stuart (”Bonnie Prince Charlie” eller ”the Young Pretender”) – ledde 1745-upproret.
• John Graham av Claverhouse, Viscount Dundee – tidigt skotskt jakobitiskt fältslag, stupade vid Killiecrankie.

Efterspel och följder

Efter Culloden genomförde den brittiska staten hårda repressalier i Skottland: klanernas politiska makt och traditionella rättsordningar bröts upp, vapenlagar infördes, och kulturella uttryck som tartan och gaeliska förtrycktes i varierande grad. I Irland förstärktes protestantiska privilegier genom stränga penal laws mot katoliker.

Den militära jakobitiska rörelsen försvagades kraftigt efter 1746, men sympatier och nostalgiska strömningar levde kvar. Under 1800-talet och framåt omtolkades jakobitismen ofta som en romantisk och kulturell företeelse i litteratur, musik och konst — inte minst i verk av författare som Sir Walter Scott som bidrog till en idealiserad bild av högländarlivet.

Kulturellt arv

Jakobitismen har lämnat spår i folkmusik, poesi, släktberättelser och historisk mytbildning. Symboler och historier från rörelsen har fortsatt att fascinera och användas i kulturella och politiska sammanhang långt efter att den militära kampen tog slut.

Sammanfattning

Jakobitism var både en dynastisk och politisk-rättvisefråga med stark religiös och regional tyngd. Rörelsen hade sin storhetstid mellan 1688 och 1746, då flera uppror försökte återinsätta Stuart-monarkin. Efter Culloden försvann jakobiterna som militär kraft, men rörelsens idéer och kulturarv levde kvar i minne och litteratur.

Frågor och svar

F: Vad är jakobitism?

F: Varifrån tog rörelsen sitt namn?

F: När började jakobitismen?

F: Vem ersatte Jakob II och VII?

F: Var bodde Stuart efter att de avsatts?

F: Var var jakobitismen som starkast?

F: Vilka stödde jakobitismen?

Sök med bokstav