Det chilenska antarktiska territoriet är det område i Antarktis som Chile har gjort anspråk på sedan 1940. Chile hävdar en sektor som sträcker sig ungefär mellan meridianerna 53° väst och 90° väst, söder om 60° sydlig bredd. Territoriet överlappar i praktiken både Argentinas och Storbritanniens anspråk: överlappningarna räknas grovt från 53° väst till cirka 74° väst gentemot Argentina och till cirka 80° väst gentemot Storbritannien. Arealmässigt uppskattas det chilenska anspråksområdet till ungefär 1,25 miljoner km² (ungefärlig siffra).
Historia
Chiles formella anspråk på delar av Antarktis förankrades i en regeringsdekret under 1940. Därefter följde etablering av forskningsstationer och sporadiska expeditioner för att markera närvaro och främja vetenskaplig verksamhet. Under 1950- och 1960-talen ökade intresset i regionen, vilket även ledde till diplomatiska spänningar i samband med andra nationers anspråk.
Administration och civil närvaro
Inom den chilenska territoriella organisationen är Antártica namnet på den kommun (comuna) som formellt förvaltar området. Kommunen tillhör provinsen Antártica Chilena, som i sin tur ingår i regionen Magallanes y la Antártica Chilena. Kommunen Antártica bildades den 11 juli 1961 och var administrativt beroende av Magallanes-provinsen fram till 1975, då Antártica Chilena-provinsen skapades och kommunen blev administrativt underställd provinshuvudstaden Puerto Williams.
Den civila närvaron i området är mycket begränsad. De flesta personer är forskare, teknisk personal och militär personal som arbetar vid stationer. Chile har dock etablerat en permanent bebyggelse, Villa Las Estrellas, på King George Island (i Sydshetlandsöarna). Villa Las Estrellas har grundläggande service som skolor, post och sjukvård och är ett av få exempel på en civil bosättning i Antarktis.
Forskning och infrastruktur
Chile driver flera forskningsstationer i sitt anspråksområde, bland de mest kända är Base Presidente Eduardo Frei Montalva (på King George Island), Base Profesor Julio Escudero och Base General Bernardo O'Higgins. Dessa stationer fungerar som baser för vetenskapliga studier inom klimat, glaciologi, biologi och geologi, samt som logistiknav för expeditioner. Förbindelserna sker vanligen med flyg, helikopter eller fartyg, beroende på årstid och väderförhållanden.
Rättslig ställning och Antarktisfördraget
Antarktisfördraget, undertecknat 1959 och ikraftträtt 1961, ställde in alla territoriella tvister genom att frysa (suspend) anspråk och förbjuda nya anspråk medan fördraget gäller. Fördraget ogiltigförklarar inte existerande anspråk, men det begränsar vilka åtgärder som får göras för att befästa suveränitet. Viktiga punkter i fördraget är att Antarktis ska användas för fredliga ändamål, att militär verksamhet inte tillåts och att vetenskapligt samarbete ska främjas. Genom senare tillägg, bland annat Madridprotokollet om miljöskydd (1991), ställs också stränga krav på miljöhänsyn och skydd av ekosystemen.
Nutida betydelse
Chile fortsätter att upprätthålla närvaro genom stationer och vetenskapligt arbete, samtidigt som landet deltar i det internationella samarbetet under Antarktisfördragets ram. Eftersom anspråket inte är allmänt erkänt av andra stater och fördragssystemet begränsar suveränitetsutövning, sker chilensk verksamhet i praktiken huvudsakligen som del av internationella forsknings- och miljöskyddsinsatser. Turism till Antarktis har också ökat, främst via kryssningar, vilket ställer ytterligare krav på samordning och miljöskydd.
Sammanfattningsvis är det chilenska antarktiska territoriet ett historiskt och politiskt anspråk som upprätthålls genom civila och militära aktiviteter samt vetenskaplig forskning, men som i praktiken omfattas av det internationella regelverk som Antarktisfördraget etablerar.
