Den vanliga eidern (Somateria mollissima) är en stor havsand. Den lever på Europas och Nordamerikas norra kuster och i östra Sibirien. Den häckar i arktiska och vissa nordliga tempererade områden. Den övervintrar längre söderut i tempererade zoner. Där kan den bilda stora flockar på kustvatten. Den kan flyga i hastigheter på upp till 113 km/h (70 mph).

Kännetecken

Eidern är en av de största andarna i våra kustområden. Den är kraftigt byggd med ett kompakt huvud och kraftig näbb. Hanen är i häckningsdräkt mestadels vit med svart undersida och ofta en mörkgrön fläck på nacke/huvud, medan honan är brunmönstrad och mer kamouflagefärgad. Ungfåglar liknar honorna tills de mognar. Längd, vingspann och vikt varierar mellan populationer men arten räknas som stor för andfåglar.

Utbredning och habitat

Den vanliga eidern återfinns på norra kustband i Europa, Nordamerika och östra Sibirien. Den föredrar kustnära vatten, fjordar, vikar och öar där det finns grunda bottnar med rikt födotillgång. Under vintern samlas många individer i stora flockar i öppet kustvatten eller i havsområden som hålls isfria av strömmar.

Föda och beteende

Eidern är en dykand som söker sin föda på botten. Huvudsaklig föda är blötdjur och kräftdjur — musslor, snäckor, krabbor och andra ryggradslösa djur — men den kan också äta småfisk och sjöstjärnor beroende på tillgång. Den dyker ner till bottnen och tar föda med näbben; musslor krossas ofta i näbben innan de sväljs. Eidern är social och kan bilda stora flockar utanför häckningstid.

Häckning och reproduktion

Häckningen sker på öar och skär, ofta i kolonier. Honan bygger ett bo på marken och fodrar det med sitt eget dun för att hålla äggen varma — det kända eiderdunet. Ett vanligt kullantal är runt 3–5 ägg, och ruvningstiden är ungefär 24–26 dagar. Ungarna är förhållandevis självständiga (precociala) och lämnar boet kort efter kläckningen för att följa modern ner till vattnet, där de snabbt lär sig simma och dyka.

Migration och vinterkvarter

Vissa populationer är delvis stationära medan andra flyttar söderut vintertid. Vinterkvarteren kan ligga flera hundra kilometer från häckningsområdena. Under vinter- och mellansäsong bildar eidern stora flockar som kan innehålla hundratals eller tusentals individer, ofta i skyddade kustviken eller öppet hav nära kusten.

Människans påverkan och bevarande

Eidern har historiskt jagats och dess dun har samlats — eiderdun används i exklusiva dunprodukter. I många områden sker numera kontrollerad och hållbar insamling av dun i samarbete med lokala fågelkolonier. Större hot mot arten är oljeutsläpp, förlust av lämpliga häckningsöar, störning från människor och klimatförändringar som påverkar födotillgången. Globalt bedöms Somateria mollissima som mindre hotad, men lokala bestånd kan minska och kräva skyddsåtgärder, exempelvis skyddade häckningsöar och reglerad jakt.

Fakta i korthet

  • Vetenskapligt namn: Somateria mollissima
  • Typ: Havsand (dykand)
  • Habitat: Kustvatten, fjordar, öar
  • Föda: Musslor, snäckor, kräftdjur och småfisk
  • Häckning: Kolonier på öar; honan ruvar och fodrar boet med dun
  • Beteende: Social, bildar stora flockar utanför häckningstid
  • Längd & vingspann: Stor, med vingspann som gör den till en stark flygare
  • Hot: Oljeutsläpp, störning, habitatförändringar, klimatpåverkan

Den vanliga eidern är en karaktärsfull och viktig art i kustekosystemen, både som predator på bottenlevande organismer och som en art med stark kulturell och ekonomisk betydelse i områden där eiderdun och jakt ingått i lokal tradition.