Konciliet i Chalcedon var ett ekumeniskt koncilium som ägde rum den 8 oktober-1 november 451 i Chalcedon (en stad i Bithynia i Mindre Asien). Chalcedon är idag en del av staden Istanbul på den asiatiska sidan av Bosporus.

 

Bakgrund

Konciliet sammankallades under kejsaren Marcian och räknas som det fjärde ekumeniska konciliet inom den tidiga kristna kyrkan. Det kom efter flera decennier av intensiva teologiska strider om Jesu Kristi natur — bland annat debatter som fördes vid Konciliet i Nikea (325), Konstantinopel (381) och Efesos (431). Konflikterna rörde i första hand hur man skulle formulera förhållandet mellan Kristi gudomliga och mänskliga natur.

Beslut och den chalcedonska trosbekännelsen

Det viktigaste resultatet var den så kallade chalcedonska definitionen. Den fastslog att Kristus finns i två naturer (gudomlig och mänsklig) på ett och samma personliga sätt, "utan sammanblandning, utan förändring, utan uppdelning och utan åtskiljning". Definitionen betonade både Kristi fulla gudomlighet och fulla mänsklighet och sammanförde dessa i en enskild person (hypostas).

Konciliet fördömde former av monofysitism (läror som betonade endast en natur i Kristus) och avvisade även extrema tolkningar som delade Kristus i två personer (associerat med nestorianism). Ett viktigt dokument som användes vid Chalcedon var påve Leo I:s "Tome", vars exposition om Kristi två naturer fick stort inflytande på förhandlingarna.

Viktiga händelser och personer

  • Påve Leo I:s bidrag (Tome of Leo) spelade en central roll för formuleringen av den nya definitionen.
  • Dioskoros av Alexandria, som tidigare varit en framträdande förespråkare för monofysitiska uppfattningar, avsattes av konciliet.
  • Konciliet ogiltigförklarade också beslut från det omstridda "Robber Council" i Efesos 449 och stärkte de kyrkliga ledarnas auktoritet i frågor om dogm.

Konsekvenser och historisk betydelse

Chalcedon fick långtgående konsekvenser:

  • Det blev den normerande Christologin för stora delar av den kristna världen och ligger till grund för de flesta östliga ortodoxa kyrkor, den romersk-katolska kyrkan och många protestantiska samfund.
  • Samtidigt ledde konciliets beslut till en varaktig splittring med flera östliga kyrkor (ofta samlade under benämningen de orientalisk-ortodoxa kyrkorna, t.ex. koptiska, syrianska och armeniska kyrkor) som avvisade chalcedonska formuleringar. Denna schism har präglat kyrkorelationer och politik i Mellanöstern och Nordafrika i århundraden.
  • Chalcedon påverkade också bysantinsk religionspolitik och hade sociala och politiska följder, eftersom teologiska skiljaktigheter ofta blev knutna till regional och etnisk identitet.

Eftervärld och nutida syn

Den chalcedonska formuleringen fortsatte att vara en central referenspunkt i kristen teologi. Under modern tid har det förts ekumeniska dialoger mellan chalcedonska och icke-chalcedonska kyrkor, där man försökt klargöra om gamla teologiska motsättningar i viss mån var språkliga eller terminologiska snarare än substantiva. Trots dessa samtal kvarstår dock både teologiska och kyrkopolitiska skillnader.

Sammanfattning: Konciliet i Chalcedon (451) definierade centralt hur Kristi gudomliga och mänskliga natur förhåller sig till varandra i en person. Beslutet formulerade en standard för kristen tro som fick stor utbredning, men det bidrog också till en bestående splittring inom den kristna världen med betydande historiska och politiska följder.