Didjeridu

Ordet

"Didgeridoo" sägs vara ett ord som uppfanns i västvärlden, inte ett aboriginiskt ord. Det kan komma från de irländska orden dúdaire eller dúidire. Detta betyder "trumpetare; ständig rökare, puffer; långhalsad person, lyssnare; hummer, crooner" och dubh, som betyder "svart" (eller duth, som betyder "infödd"). Denna teori är dock inte allmänt accepterad.

Det tidigaste exemplet på ordet i tryck fanns i ett nummer av Smith's Weekly från 1919 där det kallades för ett "infernaliskt didjerry" som "producerade endast ett ljud - (som lät som) didjerry, didjerry, didjerry och så vidare". Det användes också i Australian National Dictionary från 1919, i The Bulletin från 1924 och i Herbert Basedows skrifter från 1926. Det finns mer än 45 namn för detta instrument bland aboriginerna i norra Australien, bland annat Yirdaki. Yirdaki, som också ibland stavas yidaki, är för det instrument som tillverkas och används av Yolngu-folket i nordöstra Arnhem Land.

Tillverkning av en didgeridoo

Aboriginska didgeridoos tillverkas i de traditionella samhällena i norra Australien eller av tillverkare som reser till centrala och norra Australien för att hämta materialet. De tillverkas vanligtvis av lövträd, vanligen eukalyptusarter som är inhemska i området. Ibland används en inhemsk bambu, t.ex. Bambusa arnhemica, eller pandanus. Trädens huvudstam används, även om en stor gren kan användas i stället. Aboriginska tillverkare ägnar mycket tid åt att leta efter ett träd som har blivit urholkat av termiter. Om håligheten är för stor eller för liten blir instrumentet av dålig kvalitet.

När ett träd hittas och huggs ner skärs den del av stammen eller grenen ut som ska bli en didgeridoo. Barken avlägsnas, ändarna trimmas och utsidan formas lite. Den kan målas eller lämnas naturlig. En kant av bivax kan läggas på munstyckets ände. Traditionella instrument som tillverkas av aboriginerna i Arnhem Land har ibland ett munstycke i form av en "sockerpåse". Detta är svart bivax från vilda bin och har en egen speciell doft.

Didgeridoos kan också tillverkas av PVC-rör, icke-hemmanländska hårda träslag (som klyvs, urholkas och sammanfogas), glasfiber, metall, agave, lera, hampa (en bioplast som kallas Zelfo) och till och med kolfiber. Dessa didgeridoos har vanligen en övre innerdiameter på cirka 1,25 tum ner till en klockänd som är mellan två och åtta tum och har en längd som är anpassad till den nyckel som behövs. Munstycket kan vara tillverkat av bivax, hårdträ eller helt enkelt slipat och dimensionerat av hantverkaren. I PVC kan man använda en gummipropp med ett hål i.

Moderna didgeridoo-designs skiljer sig från den traditionella australiensiska aboriginska didgeridoo-designen. De erkänns som ett separat instrument. Didgeridoo-designförändringar började i slutet av 1900-talet med nya material och olika former.

Ett munstycke av vax blir mjukt när du spelar och bildar en bättre lufttätning.

Spelar

Didgeridoo spelas vanligtvis sittande eftersom de är så långa. Den spelas med kontinuerligt vibrerande läppar för att skapa drönet samtidigt som man använder ett speciellt sätt att andas som kallas cirkulär andning. Detta innebär att spelaren andas in genom näsan samtidigt som han eller hon trycker ut luft genom munnen. En skicklig spelare kan fylla på luften i sina lungor. Med övning kan spelaren hålla en ton spelad så länge som önskas. Det finns inspelningar av moderna didgeridoo spelare som spelar utan att stanna i mer än 40 minuter; Mark Atkins på Didgeridoo Concerto (1994) spelar i över 50 minuter oavbrutet.

Rytmen i den cirkulära andningen ger instrumentet dess lätt igenkännliga ljud. Andra förändringar av didgeridoo-ljudet kan göras genom att lägga till röstljud till drönaren. De flesta av ljuden är relaterade till ljudet från australiensiska djur, såsom dingo eller kookaburra. För att skapa dessa ljud behöver spelarna helt enkelt använda sin röst för att göra djurens ljud samtidigt som de fortsätter att blåsa luft genom instrumentet. Resultaten varierar från mycket höga ljud till mycket låga ljud. Att lägga till röstljud ökar komplexiteten i spelandet.

Anthony Baines skrev att didgeridoo är som "...ett ljudmässigt kalejdoskop av klangfärger". Han sa också att de virtuosa färdigheter som de bästa spelarna använder sig av inte liknar dem som behövs för något annat instrument.

Hangklang uppträdde med didgeridoo i Berlin 2010 /Malzfabrik

Användning av didgeridoo

Didgeridoo spelades främst vid ceremoniella danser och sånger. Det var också vanligt att didgeridoos spelades för underhållning utanför det ceremoniella livet. I norra Australien är didgeridoo fortfarande mycket viktig eftersom den spelar för sångare och dansare i överlevande kulturella ceremonier. I dag är det mesta didgeridoo spelandet för underhållning i både australiensiska urbefolkningar och på andra håll i världen.

Parpinnar, som ibland kallas klapppinnar eller bilma, anger takten för sångerna under ceremonier. Rytmen på didgeridoo och slaget på klappstavarna bygger på mönster som har gått i arv i många generationer. Traditionellt sett är det bara män som spelar didgeridoo och sjunger under ceremonier, men både män och kvinnor får dansa. Det fanns kvinnliga didgeridoo-spelare, men de spelade inte under ceremonier och det uppmuntrades inte. Linda Barwick, som är etnomusikolog, säger att kvinnor traditionellt sett inte har spelat didgeridoo vid ceremonier, men i informella situationer finns det inget förbud i Dreaming Law. Den 3 september 2008 utfärdade förlaget Harper Collins en offentlig ursäkt för sin bok "The Daring Book for Girls", som skulle publiceras i oktober, och som öppet uppmuntrade flickor att spela instrumentet.

Didgeridoo i populärkultur

Didgeridoo används numera ofta som ett instrument inom experimentell och avantgardistisk musik. Industriella musikband som Test Department använde ljud från detta instrument i sina framträdanden och kopplade samman ekologi och industri, influerade av etnisk musik och kultur.

Det har också varit ett instrument som använts för att fusionera stamrytmer med ett black metal-sound. Ett musikprojekt som heter Naakhum använde de australiska stammarnas hedendom och många andra som utgångspunkt.

En didgeridoo spelad av Tristin Chanel

Souvenir didgeridoos

De flesta didgeridoos som tillverkas idag är avsedda som souvenirer. Det är vanligt att man hittar didgeridoos som är tillverkade av icke-ursprungliga träslag och som är felaktigt dekorerade av icke-ursprungliga konstnärer med färgglada mönster eller kopierade prickmönster. I dessa dekorationer används inte traditionella drömtidshistorier eller mönster. Dessa didgeridoos varierar också ofta mycket i storlek och form, många är tunnare och rakare. På grund av de otillräckliga träslagen, formerna och längderna kan souvenirdidgeridoos sällan användas som musikinstrument.

Dekoration av didgeridoos som souvenirer uppfattas ofta av ursprungsbefolkningen som stötande, olämplig, olämplig, otillräcklig, felaktig och i många fall vilseledande. Kopiering av traditionella konstverk används också för att sälja dessa didgeridoos till intet ont anande turister.

Hälsofördelar

En studie från 2005 i British Medical Journal visade att om man lärde sig och spelade didgeridoo kunde man minska snarkningar och sömnapné. Det gör det genom att musklerna i de övre luftvägarna blir starkare, vilket hjälper dem att hålla sig öppna under sömnen. Denna förstärkning sker efter att spelaren har lärt sig den cirkulära andningstekniken.