En dik-dik är en liten antilop i släktet Madoqua som lever i buskmarkerna i östra och södra Afrika. Namnet kommer från det typiska larmsignalen — ett snabbt "dik-dik" — som oftast hörs från honorna när de varnar för fara.

Utseende

Dik-diks är små och näpna: mankhöjden är ungefär 30–40 cm och kroppslängden brukar vara 50–70 cm. Vikten ligger vanligen mellan 3 och 6 kg. Pälsen är kort och varierar i färg från gulbrun till gråbrun, vilket ger bra kamouflage i buskmarker. Hanarna har små, upprätta horn (vanligen 2–8 cm långa) medan honorna saknar horn eller har mycket små rudimentära horn. De har stora ögon och öron, långa smala ben och en spetsig mule.

Habitat

Dik-dikar trivs i tät, torr buskmark, savannbusklandskap och tornskogar där det finns gott om skydd. De undviker öppna gräsmarker utan skydd eftersom deras huvudsakliga försvarsstrategi är att snabbt försvinna i buskagen.

Beteende och social struktur

  • Dik-dik är i regel monogama och bildar par som försvarar ett revir tillsammans under långa perioder.
  • Territoriet markeras med sekret från preorbitalkörtlar (utanför ögonen) och med spillning. Paren samarbetar med vaktning och patrullering.
  • De är mest aktiva i gryning och skymning (crepuskulära), men kan röra sig under dagen i skuggiga områden.

Ljud och kommunikation

Förutom det klassiska "dik-dik"-larmet ger både hanar och honor ett gällt, visslande läte. Dessa rop kan göra andra djur uppmärksamma på rovdjur i området. De använder även visuella signaler och doftmarkeringar för att kommunicera inom paret och mot grannar.

Föda

Dik-dik är Browser: de betar främst blad, skott, frukter och blommor från buskar och låga träd. De dricker sällan; mycket av vätskebehovet täcks genom födan, vilket är en viktig anpassning till torra miljöer.

Fortplantning

Dräktigheten varar ungefär 5–6 månader och honan föder vanligtvis en (sällan två) kalv per kull. Ungen föds väl utvecklad och gömmer sig i tät vegetation de första veckorna medan modern går ut och betar. Ungarna avvänjs successivt och blir könsmogna efter några månader till ett år beroende på art och habitat.

Rovdjur och försvar

Dik-dik är byte för flera rovdjur; de är särskilt utsatta för mindre till medelstora köttätare. De är ett favoritbyte för snabba jägare som geparden. Deras huvudsakliga försvar är snabb flykt i kombination med att gå i skydd av tät vegetation och varningsrop som kan alert andra djur.

Anpassningar

  • Stor syn- och hörselförmåga för att upptäcka rovdjur.
  • Små kroppsmått som gör det lätt att snabbt försvinna i buskagen.
  • Munstyckets form och specialiserad diet som möjliggör uttag av fukt ur växtmaterial.

Status och hot

Flera dik-dikpopulationer är stabila, men vissa lokala bestånd påverkas negativt av habitatförlust, jordbruksexpansion och jakt. Generellt betraktas många former som inte akut hotade, men lokala bedömningar kan variera mellan arter och regioner. Bevarandeåtgärder som skydd av habitat och reglerad jakt bidrar till att bevara populationerna.

Arter

Inom släktet finns flera arter och underarter anpassade till olika regioner i Afrika. Vanligtvis räknas fyra huvudtyper/arter, var och en med sina geografiska utbredningsområden och skillnader i utseende och beteende. Exempel på välkända varianter är Kirk's dik-dik och Günther's dik-dik, som förekommer i olika delar av öst- och nordöstra Afrika.