Med dvärgstjärnor avses flera olika typer av stjärnor. Termen användes ursprungligen 1906 av den danske astronomen Ejnar Hertzsprung. Han noterade att de rödaste stjärnorna - klassificerade som K och M i Harvard-ordningen - kunde delas in i två olika grupper. De är antingen mycket ljusare än solen eller mycket svagare. För att skilja dessa grupper åt kallade han dem för "jättestjärnor" och "dvärgstjärnor". Dvärgstjärnorna var svagare och jättestjärnorna ljusare än solen.

Termen "dvärg" utvidgades dock senare till att omfatta även:

 
  • Huvudseriestjärnor (även kallade huvudseriedvärgar eller "dwarf" i luminositetsklass V) — stjärnor som befinner sig i sitt långa, stabila skede då de smälter väte till helium i kärnan. Exempel: vår egen sol, en G2V-stjärna.
  • Röda dvärgar — svalare och mycket långlivade M-typstjärnor som utgör majoriteten av stjärnorna i Vintergatan (t.ex. Proxima Centauri). De har låg massa, låg ljusstyrka och kan leva i biljoner år.
  • Vita dvärgar — täta, varma rester efter att en låg- eller medelmassig stjärna förbrukat sitt kärnbränsle och kastat av sina yttre skikt. De är små i radie (ungefär Jordens storleksordning) men har ungefär solens massa. Exempel: Sirius B och 40 Eridani B.
  • Bruna dvärgar — objekt med för låg massa (mindre än ungefär 0,08 solmassor) för att upprätthålla stabil vätefusion i kärnan. De kallas ibland "misslyckade stjärnor" och uppvisar egenskaper mellan stjärnor och jättestora planeter. De upptäcktes i praktiken först på 1990-talet.
  • Subdvärgar — metallfattiga, ofta äldre stjärnor som är underljusare jämfört med vanliga huvudseriestjärnor av samma spektralklass; de tillhör ofta halon eller den gamla stjärnpopulationen i galaxen.
  • Svarta dvärgar — en teoretisk slutprodukt av vita dvärgar som kylt ner till nästan obemärkt temperatur. Universitetets ålder är för närvarande för kort för att några svarta dvärgar ska ha hunnit bildas.

Historik och begreppets utveckling

Begreppet "dvärg" myntades för att åstadkomma en enkel indelning av stjärnor efter lyströshet i början av 1900-talet. Efter Hertzsprungs iakttagelser utvecklades tillsammans med Henry Norris Russell det välkända Hertzsprung–Russell-diagrammet (H-R-diagrammet), som visar samband mellan stjärnors luminositet och yttemperatur (eller spektralklass). I början av 1900-talet ledde också spektroskopiska undersökningar till att man förstod att stjärnor med samma spektralklass kan ha helt olika ljusstyrkor beroende på om de är av huvudserietyp eller jätte-/superjättetyp.

Under 1900-talet breddades användningen av "dvärg" till flera olika sammanhang: huvudseriestjärnor betecknas med romersk siffra V i luminositetsklassificeringen (Yerkes- eller Morgan–Keenan-systemet), medan vita dvärgar benämns utifrån sin speciella evolutionsstatus som kompakta rester. Teorier om vita dvärgars fysik utvecklades av bland andra Subrahmanyan Chandrasekhar vilket förklarade deras extrema densiteter och ställde upp en övre massgräns (Chandrasekharmassan) för stabil vita dvärgar.

Fysiska egenskaper och evolution

  • Huvudseriedvärgar: bränner väte i kärnan och har relativt stabila egenskaper under stora delar av sin livstid. Livslängden beror kraftigt på massan — massiva stjärnor lever kortare, lågmassiga röda dvärgar lever längst.
  • Vita dvärgar: stöds mot gravitationen av elektrondegenerationspress och avger värme långsamt genom strålning. De saknar kärnreaktioner och svalnar gradvis över mycket långa tidsskala.
  • Bruna dvärgar: kan bilda kortvarig fusion av deuterium eller litium beroende på massa, men når inte hållbar vätefusion. De avges värme genom gravitationskontraktion och kyls med tiden.

Betydelse inom astronomi och astrobiologi

Dvärgstjärnor spelar en central roll i flera områden:

  • De utgör majoriteten av stjärnorna i galaxen, särskilt röda dvärgar, vilket påverkar uppskattningar av galaxens stjärnpopulation.
  • Vita dvärgar används för att studera stjärnevolutionens slutstadier och för att datera äldre stjärnpopulationer.
  • Bruna dvärgar och röda dvärgar är intressanta i sökandet efter exoplaneter. Speciellt röda dvärgar har många upptäckta planeter, men deras magnetiska aktivitet och flares kan påverka planeternas atmosfärer och potentiella beboelighet.

Observation och klassificering

Identifiering och klassificering av dvärgstjärnor bygger främst på spektroskopi (bestämning av spektralklass och kemisk sammansättning), parallaxmätningar (för att få avstånd och absolut magnitud) och placering i H-R-diagrammet. Luminositetsklasser (t.ex. V för huvudseriestjärnor) hjälper till att skilja dvärgar från jättar med samma spektralklass.

Sammanfattningsvis är "dvärgstjärnor" ett brett begrepp som idag täcker både vanliga huvudseriestjärnor (inklusive röda och gula dvärgar), kompaktrester som vita dvärgar, samt substellära objekt som bruna dvärgar. Varje typ har distinkta fysikaliska egenskaper och betydelse för vår förståelse av stjärnors livscykel och galaxens utveckling.