Översikt

En emissionsnebulosa är ett interstellärt moln bestående av upphettad plasma som avger synligt ljus genom karakteristiska emissionslinjer. Ljuset uppstår när ultraviolett strålning från en närbelägen stjärna ioniserar gasen; när fria elektroner fångas upp igen sker rekombinationer som ger upphov till ljus i specifika våglängder. Dessa objekt varierar i storlek och form men är ofta färgstarka i fotografier.

Egenskaper och spektrala kännetecken

Det dominerande spektrumet präglas av starka emissionslinjer från väte (särskilt Hα, som ger rött sken) och från tungrelement som syre och kväve. I vissa nebulosor syns gröna toner från dubbelt joniserat syre (en så kallad "förbjuden" linje). Temperaturen i de joniserade delarna är relativt hög jämfört med kalla mörka moln, och densiteten är låg nog att tillåta långa livstider för exciterade tillstånd som ger upphov till dessa linjer.

Typer och ursprung

Det finns flera huvudkategorier: H II-regioner bildas runt unga, massiva stjärnor och markerar platser för aktuell stjärnbildning. Planetariska nebulosor uppstår när äldre, medelstora stjärnor stöter av sina yttre skikt nära slutet av livet och lämnar en het vit dvärg som uppvärmningkälla. Andra relaterade objekt är supernovarester, där explosioner ger upphettad, emitterande gas. Emissionsnebulosor skiljer sig från reflektionsnebulosor genom att reflektionsnebulosor speglar ljus snarare än att själva generera emission genom jonisation.

Observerbara egenskaper (kort lista)

  • Färger: ofta rött (Hα) men även grönt eller blått beroende på dominerande linjer.
  • Morfologi: difusa moln, skalfjäll, filament eller kompakta skal.
  • Spektrum: tydliga emissionslinjer, användbara för bestämning av kemisk sammansättning.
  • Skalor: från små planetariska nebula till jättelika H II-regioner flera ljusår över.

Betydelse för astronomi

Emissionsnebulosor är viktiga referenspunkter i studier av stjärnbildning, eftersom de visar var unga, heta stjärnor nyss bildats. Deras spektrum används för att bestämma abundanser av grundämnen i interstellära medier och för att mäta fysiska förhållanden som temperatur och täthet. Genom spektroskopi kan astronomer även spåra rörelser i gasen och därmed dynamiken i stjärnbildande regioner.

Historiska och notabla fakta

Upptäckten att vissa nebulosor är ljuskällor med tydliga spektrallinjer förändrade förståelsen av kosmiska gasmoln när spektroskopin utvecklades. Många välkända himlafenomen består av emissionsnebulosor och är lätta att fotografera med både amatör- och professionell utrustning. Deras färger och former ger också visuella ledtrådar om de processer som formar stjärnor och berikar det omgivande rymdmediet med tunga grundämnen.