Eleonora av Akvitanien (ca 1122 – 31 mars 1204) var dotter till Vilhelm X av Akvitanien och syster till Petronilla av Akvitanien. Genom sitt andra äktenskap förde hon provinsen Akvitanien under engelsk kungamakt när hon 1152 gifte sig med Henrik II av England. Den politiska kopplingen mellan Akvitanien och England kom att påverka relationerna mellan England och Frankrike under flera hundra år — Akvitanien förblev i engelsk kontroll i ungefär 300 år.

Bakgrund och arv

Eleonora var arvtagerska till ett av västeuropas största och rikaste furstendömen. Hon ärvde hertigdömet Akvitanien när hennes far dog 1137, och detta gjorde henne till en mycket eftertraktad brud. Hennes äktenskap och politiska ställning gjorde henne till en av de mest inflytelserika kvinnorna i samtida Europa.

Äktenskapen och politiskt spel

Som ung blev Eleonora drottning av Frankrike genom giftermålet med Louis VII 1137. Paret deltog tillsammans i Andra korståget (1147–1149), men maktbalansen och personliga motsättningar bidrog till att äktenskapet 1152 förklarades ogiltigt. Kort efter annulleringen gifte hon om sig med Henrik II, en allians som förde det mäktiga hertigdömet under den engelska kungafamiljens inflytande. När Henrik senare blev kung av England stärktes därmed engelskarnas marknad i Frankrike.

Kulturellt och samhälleligt inflytande

Eleonora ledde ett rikt hovliv, särskilt i Poitiers, där hennes hov blev ett centrum för litteratur, musik och riddarideal. Hon var beskyddare av trubadurer och anses ha haft stor betydelse för den kultur som brukar kallas courtly love (riddarromantik och hovkultur). Hon stödde också kloster och religiösa institutioner och bidrog till spridningen av konstnärliga och intellektuella strömningar i sina områden.

Familj och konflikter

Eleonora och Henrik II fick flera barn, bland dem:
  • Richard (senare Rikard Lejonhjärta)
  • Johannes (John, senare kung Johan)
  • Henrik den yngre (kallad Henry the Young King)
  • Geoffrey, Eleonora, Joan med flera
Relationen mellan Eleonora och Henrik försämrades efterhand, bland annat på grund av maktkamper mellan Henrik och parets söner. Eleonora stödde sina söner i deras uppror mot fadern 1173–1174, vilket ledde till att Henrik II fängslade henne. Hon satt i praktiken i husarrest eller fängslad i omkring femton år, fram till Henriks död 1189.

Sena år och arv

Efter Henriks död frigavs Eleonora och återfick en aktiv roll i politiken. Hon stödde sin son Rikard under hans regeringstid och agerade även som rådgivare och förvaltare, bland annat i samband med Rikards fängslande och frigivning. Eleonora avled 31 mars 1204 i Fontevraud och begravdes i klostret där — nära flera av sina närmaste familjemedlemmar. Eleonoras betydelse ligger både i den politiska förflyttningen av ett stort furstendöme till engelsk kontroll och i hennes långvariga påverkan på medeltidens hovkultur. Hennes liv visar hur en furstinna kunde kombinera personlig ambition, kulturellt beskydd och aktivt politiskt deltagande i en tid då kvinnors makt ofta var indirekt men ändå avgörande.